"[D]et finns ett underförstått krav på att vi ska älska EU eller i vart fall känna starkt för Europaprojektet. Det är en rätt märklig tanke - vem kräver att vi älskar riksdagen, FN eller ens känner entusiasm på valdagen? Önskan att få européer att omfatta EU med varma känslor vittnar egentligen om beslutsfattares och byråkraters osäkerhet: gör vi verkligen rätt, undrar de."
Ur lördagens huvudledare i DN.
Men... det är ju definitivt så att många kräver att vi älskar FN och känner entusiasm på valdagen. Vad gäller vår egen fina nationalla välfärdsstat så behver man inte ens kräva detta - utan det anses underförstått att denna skall omfamnas med beundran.
SvaraRaderaDet konstiga i allt detta är ju inte att EU-vurmare vill att deras projekt skall tyckas om - utan att "alla" bedömare skall kritisera just EU för detta, men glatt svälja motsvarande vurmande för nationen, välfärdsstaten, FN, m.m.
Trots allt är ju EU inte ens i närheten av alla nationalstaten i fånigt vurmande (flaggviftande, nationalasånger, kulturskatter, m.m.). För att inte tala om en jämförelse mellan EU och den andra stora unionen på andra sidan atlanten...
Det finns säkert mycket som behöver reformeras med EU (så att man inte blir lika inskränkt som dess nationalstaten). Lösningen ligger i MER överstatlighet, med ett riktigt äkta parlament och folklig makt över nationerna. Samt ett fortsatt riktigt rivande av gränser.
Det här eviga ensidiga EU-gnället hjälper inte speciellt mkt.