Lars Leijonborg avgår som folkpartiledare.
Det var knappast oväntat. Och det är inte helt fel. Men sättet det sker på är vårt att notera...
Så väl partiorganisationen som Leijonborg själv lät media driva avgångsfrågan. Man hade varken styrka, diciplin eller vett nog att sköta valberedningsarbetet inom partiet.
Där fick kvällstidningarna och tv ytterligare en partiledares huvud att hänga i trofésamlingen på väggen.
Och nu..?
Till att börja med kommer brottningsmatchen mellan hårda-tag-folkpartisterna och socialliberalerna att ta ny fart. Tråkigt nog förefaller ingen kandidat stå bakom den klassiska liberalismen.
Naturligtvis kommer vi också att få se en diskussion om att (fp) "måste" välja en kvinnlig ledare. Denna fråga kommer i och för sig inte att vara lika central som den var för (s). (Fp) har trots allt redan haft en kvinnlig ledare. Och det gick ju lite sisådär...
Vill (fp) komma undan med så få blåmärken som möjligt – då bör partiet enas bakom major Björklund så snabbt det bara går.
Janne Björklund är i och för sig lite kantig i vissa frågor. Men han går hem i stugorna. Och han är det naturliga valet. Dessutom är Björklund förmodligen den ende som kan upprätthålla diciplinen i folkpartiet, Alliansens fransmän.
Länkar: DN | SvD
"Så väl partiorganisationen som Leijonborg själv lät media driva avgångsfrågan. Man hade varken styrka, diciplin eller vett nog att sköta valberedningsarbetet inom partiet."
SvaraRaderaDet påståendet är faktiskt inte helt korrekt. Visserligen var det några län som använde media för att få till stånd en eventuell kupp, men det är inte en korrekt iakttagelse att tro att det inte var besked som valberedningen fått (eller var på väg att få) som låg bakom Leijonborgs val.
Sedan är det inte så konstigt om media blir mer involverade när partiledaren inte har vett att inse att det är dags att avgå.
SvaraRaderaSäga vad man vill om Göran Persson, men han insåg åtminstone att han var rökt och valde att avgå innan avgångskraven kom.
Leijonborg å andra sidan klamrade sig fast; inte för att han trodde att det var bra för partiet utan för att han tyckte att det var bra för honom.
Nog för att jag tycker att en viss dos egoism är positivt, men en partiledare som enbart tänker på sig själv och inte det minsta på partiet blir ingen bra ledare, och dåliga ledare bör avsättas om de inte avgår självmant.
Min åsikt är fortfarande att Leijonborg borde ha annonserat sin avgång efter att han helt sjabblade bort krishanteringen i samband med den s.k. spionskandalen.
Men, då hade ju inte Lasse fått pösa om att han nu var den partiledare som suttit längst. Återigen detta fokus på honom själv; något som varit karakteristisk för hans ledarskap -- eller snarare brist på detsamma -- det senaste året.