Egentligen borde jag inte bry mig. Eller i vart fall inte lägga mig i.
Men de senaste dagarna har jag haft en känsla av obehag kring det här med att den mördade flickan Englas begravning kan komma att tv-sändas. Och i dag kom beskedet. Sveriges Television sänder direkt.
Naturligvis är det upp till Englas familj. Och de vill tydligen själva att begravningen skall sändas i tv. Kanske kan det vara till stöd för dem. Jag vet inte. Det känns ändå tveksamt om det verkligen är en så bra idé.
Men det är nationaltraumat som fascinerar mig. Vad är det för krafter som är i rörelse? Vad får statstelevisionen att sända ett mördat barns begravning? Har svenska folket ett så starkt behov av att samlas kring något? Är det något slags känslohysteri som driver på? Delaktighet? Vanlig, simpel nyfikenhet? Någon borde forska om det här.
Det finns något i situationen som gör mig olustig till mods. Och jag kan inte riktigt sätta fingret på det.
SvD 1 | SvD 2 | DN
Genom att läsa om hur förbannat illa andra har det höjer man sitt eget välmående (det lever kvällspressen på). Svenskarna deklarerar ofta hur otroligt altruistiska och duktiga de är, men här faller de utan sin vetskap enkelt offer för en egocentrisk doktrin.
SvaraRaderaHmmmm,
SvaraRaderabra fråga , vad är drivkraften bakom detta?
Kan man koppla ihop det med de senaste 10 årens push för EQ istället för IQ dvs samhället(sverige) börjar värdera känslor som extemt viktiga...viktigare än fakta som är kallt och hårt och inte intressant. Redan i dag så kanske man kan hävda att nyheter inte är så intresserade av fakta utan vill mer ha att göra med känslor. fördelarna är att att man kan bygga/skap nyheter mycket friare kring känslohistorier, mindre risk för att man har "fel" eller kan bevisas att ha fel.
jmf med "brott" som nu börjar dyka upp där man tittar på om någan har blivit kränkt mentalt(jämställdhetslagarna, diskriminerings lagaran).
Dokusåpor som i huvudsak försöker skapa intressanta situationer där känslor förekommer.
Dan
Fattas bara att Sahlin och Björklund dyker upp på begravningen...
SvaraRaderaPersson hade inte tvekat en sekund.
Människor måste bearbeta traumat efter en sån här tragedi. Eftersom nästan alla svenskar har mentala blockeringar som hindrar dem att rikta ilska och kritik mot de faktorer som faktiskt orsakade flickans död (det faktum att hederliga människor i Sverige enligt lag är förbjudna att försvara sig mot denna typ av rovdjur samt polisens allomfattande inkompetens) blir det såna här irrationella cirkusföreställningar som kompensation.
SvaraRaderaJag får också väldigt starka olustkänslor inför tv-sändningen. Samtidigt har jag full förståelse för att många människor är känslomässigt engagerade i Englas död, och jag vill på intet sätt förringa eller ta bort deras medlidande. Jag vet att jag helt enkelt inte behöver slå på tv:en.
SvaraRaderaFör att försöka sätta ord på olustkänslorna; det är den offentliga helgonförklaringen jag har svårt för.
I Sveriga är döden och begravningar ofta något väldigt privat som hålls inom familjen och bland de närmast sörjande. Det finns några få undantag, och då handlar det om offentliga personer som varit väldigt folkkära eller vars livsgärning kan ställas i kontrast till deras bortgång, exempelvis Anna Lindh och Astrid Lindgren. Men ofta tv-sänds ju då någon form av minnesceremoni och inte själva jordfästningen.
Engla var inte en offentlig person då hon levde. Det jag personligen upplever som osmakligt är att Engla görs till en symbol, eller näst intill en martyr, för vansinnesdåd och meningslöst våld. Jag får den olustiga känslan att Engla nu i efterhand nästan utnyttjas för att försöka uppmärksamma saker som är väldigt svåra att förstå i vårt samhälle.
Hon var ett oskyldigt barn när hon levde, och hon har rätt att vara ett oskyldigt barn även nu när hon är död. Det känns som att det oskuldsfulla i hennes barndom tas ifrån henne en andra gång.
Vad jag förstått så är mamman en personlighet i New Age-rörelsen. Jag har respekt för hennes sätt att hantera hennes dotters bortgång. Det är som sagt helgonförklaringen jag har svårt för.
Sen kanske det är jante som spökar i mitt sinne. En 11-årig flickas liv är givetvis lika mycket värt som Olof Palmes, Anna Lindhs eller påvens. Kanske reagarar jag som jag gör för att det är osvenskt.
SVT ser säkert ett allmänintresse i jordfästningen, Samtidigt önskar jag att SVT helt enkelt skulle säga att: - Nej, vi har inte den traditionen i Sverige. De enda jordfästningar vi sänder är vid offentliga personers bortgång, och även då är vi restrektiva.
'Svenska folket'.
SvaraRaderaNja, känslan av olust har funnits där redan förut för mig.
Jag tar det som ett tecken till på att den massiva rapporteringsapparaten kring mordet fungerar autonomt och göder sig själv.
Media agerar enligt en mall där man tillfredställer en förmodad nyfikenhet, och förstärker bilden av omvärldens reaktioner och deltagande till hysteriska nivåer.
Nationaltraumat finns bara i mediekarusellen. Min reaktion delar jag med flera i min omgivning: Fruktansvärt, sorgligt, bedrövligt - Men nu är det för mycket! Det är inte värdigt.
Men det här är ju inget nationellt trauma. Jag känner många som är förfärade över det som hände Engla, men därifrån är steget långt till ett trauma.
SvaraRadera11 september var ett nationellt trauma i USA. Tsunamin var ett nationellt trauma i Indonesien och Thailand (och, okej då, kanske i viss mån i Sverige också).
Engla-mordet är ett nationellt trauma i Aftonbladet, men inte i det verkliga Sverige där du och jag lever och arbetar. Jag tror inte att jag känner en enda människa som tänker se spektaklet. Jag misstänker att fler personer kommer följa begravningen på grund av snaskig nyfikenhet än på grund av ett behov att bearbeta sin sorg.
Själv undrar jag hur SVT väljer ut vilka begravningar de ska sända?
SvaraRaderaMin lär de inte sända iaf., då jag inte är religiös.
Visst är det olustigt. Jag undrar vilket ljushuvud som fått den idén att utnyttja en tragedi på det här viset.
SvaraRaderaVarför? Tack vare Engla (som är vit och söt, ingen tänkte väl på att direktsända Bobbies eller någon balkongflickas begravning) har Sverige i ett slag fått sin Maddie och Dutroux och vi är i samma eländesliga som övriga Europa. Nu behöver vi inte längre ha dålig samvete för att vi är så bra.
Att familjen går med på att sända? Självklart, det är deras 15 minuter i solen, i likhet med "vågmästarna" som varje år vid juletid skall sörja nationellt. Stolthet, vad är det?
Skall vi slå vad om att mamman får en TV-show snart? Har TV bjudit in pappan som är i Kanada?
Nu vill jag avsäga mig tillgång till SVT och uppsäga TV-licensen. Andra kan naturligtvis ta avstånd på detta för SVT uppenbara sätt genom att sluta finansiera deras verksamhet.
SvaraRaderahåller med, har tänkt på detta också.
SvaraRadera"massor" i allmänhet som samlas inför saker är creepy, eftersom de kan riktas i lobbyisters riktningar.
Det där med att göra ett sista avsked till ett mördat barn till ett offentligt mediejippo och ett dokusåpeavsnitt.
SvaraRaderaJag tror att den stackars familjen - efteråt - kommer att känna att de inte riktigt har fått avslut och fått säga farväl.
Men, det är deras beslut.
Däremot fattar jag inte vad SVT finner för allmänvärde i jippot.
Snask-TV
SvaraRaderaSVT är inte bättre än någon kommersiell kanal. De bara låtsas att de är det. Betala inte några avgifter till detta skräpföretag och denna sossemegafon.