Om någon skulle ha missat det, har vi haft en rätt livfull diskussion om religion och homosexualitet här på bloggen i helgen. Ett par tankar som berör, men inte helt passar in i den diskussionen...
Jag har inget emot människor som tror. Kanske gör de det för att söka trygghet eller tröst. Jag vet inte. Men jag har inget emot att de gör det – så länge de inte tvingar sin lära på andra eller fördömer andra människor.
Däremot har jag principiella invändningar mot tro som sådan. Jag anser att det är vidskepelsens seger över förnuftet. Det räcker för mig. Men jag har som sagt ingen vilja eller ambition att hindra andra att bli saliga på sin tro. Även om jag själv inte delar den, utan vill leva fullt ut i verkligheten.
Här tangerar vi en central liberal värdering: Att låta människor ha sina egna uppfattningar om saker och ting, utan att varken vilja förbjuda dem eller göra dem obligatoriska. Detta så länge dessa människor respekterar sina medmänniskor och är beredda att lämna dem i fred.
Om – om – jag vore troende, då skulle jag förkasta bibeln. För vad den är, det vill säga ett ett par tusen år gammalt tidsdokument. Och då skulle jag sätta min tillit till att om det finns en god gud, då är det enda viktiga att vi är snälla och hyggliga mot våra medmänniskor och har ett öppet, tolerant sinne. Det borde räcka för att öppna pärleporten. Och gör det inte det, då kan det lika gärna vara.
Man behöver å andra sidan inte alls vara religiös för att inta ett hyggligt förhållningssätt till sina medmänniskor.
(Men om man får tro fundamentalisterna, då är gud snarast en allmänfarlig psykopat. Och då är det nog ändå kört för de flesta av oss.)
Jag funderade väl ungefär i samma banor tidigare i någon form av agnosticism – ”den som dör får väl se vad som händer”, ungefär. Men tänk om att leva fulltut i verkligheten kanske är att leva även med ”de andliga dimensionerna” i sitt liv? Korrekt förstått kan religion kanske öka förståelsen och upplevelsen av hela verkligheten, ökat medvetande om verkligheten, det vill säga leva ett liv som inkluderar de kvalitativa aspekterna (skönhet, godhet och sanning) och inte bara de fysiska kvantitativa av livet.
SvaraRadera”Om – om – jag vore troende, då skulle jag förkasta bibeln. För vad den är, det vill säga ett ett par tusen år gammalt tidsdokument.”
Eller så är den, också, ett filosofiskt mästerverk vars syfte är att väcka tankeprocesser hos människor, men också naturligtvis vägledning. Se t ex: Kass, ”Reading Genesis”. Och det finns ju andra skrifter än bibeln förståss.
”Man behöver å andra sidan inte alls vara religiös för att inta ett hyggligt förhållningssätt till sina medmänniskor.”
Naturligtvis inte. Men kanske underlättar det för att sätta in saker i ett sammanhang?
”(Men om man får tro fundamentalisterna, då är gud snarast en allmänfarlig psykopat. Och då är det nog ändå kört för de flesta av oss.)”
Vad finns det för anledning att tro på vad (några) fundamentalister säger, om inte deras sanningsanspråk korrelerar med verkligheten? Naturligtvis inga. Man blir inte en god människan per automatik för att man kallar sig kristen. Lika lite som man blir det för att man kallar sig liberal, socialist, konservativ eller ateist.
Kaffepaus skriver:
SvaraRadera"Men tänk om att leva fulltut i verkligheten kanske är att leva även med ”de andliga dimensionerna” i sitt liv? Korrekt förstått kan religion kanske öka förståelsen och upplevelsen av hela verkligheten, ökat medvetande om verkligheten, det vill säga leva ett liv som inkluderar de kvalitativa aspekterna (skönhet, godhet och sanning) och inte bara de fysiska kvantitativa av livet."
När jag läser detta får jag lust att plocka fram ett av mina gamla favoritcitat av George Bernard Shaw: "The fact that a believer is happier than a skeptic is no more to the point than the fact that a drunken man is happier than a sober one."
Underbart vackert skrivet, nästan som om du visste!
SvaraRaderaDe allra flesta troende kristna förkastar en hel del i bibeln (och alla andra förkastar den naturligtivs helt eller delvis). De allra flesta troende kristna ser den inte som en från Gud given evig sanning. De två största inriktningarna i kristendomen - den katolska kyrkan och de protestantiska episkopala - har under hela sin tid lämnat öppet för kompletteringar (om man så vill) och omtolkningar.
SvaraRaderaDet finns inte en präst i Svenska kyrkan som inte vet att bibeln är skriven av en mängd olika personer - och att få av dem är de de utgett sig för att vara - under en tidsperiod av åtminstone 1000 år.
Grunden för motståndet är antagligen mer en rädsla för den hala backen. Samma rädsla som i tankevärlden som fanns när olika delar av bibeln kom till uttryck där, utifrån en tolkningsram som människor kunde begripa då.
Men annars skulle nog din grundinställning funka HAX: Var snäll och hygglig mot andra (och dig själv) räcker långt, men för att kunna prata om dig som troende i någon kristen mening så skulle du bli tvungen att lägga till "vara snäll och hygglig mot Gud också".
Själv föredrar jag Rätt Tal, Rätt Handling, Rätt Livsföring, osv, med viss omtolkning.
emil.
SvaraRaderaJag trivs med att vara troende kristen och jag trivs med att ta mig en bläcka då och då.
Så på det sättet har du alldeles rätt.
För att at ett citat från WB Yeats:
"The Fifth. Whence came our thought?
The Sixth. From four great minds that hated Whiggery.
The Fifth. Burke was a Whig.
The Sixth. Whether they knew or not,
Goldsmith and Burke, Swift and the Bishop of Cloyne
All hated Whiggery; but what is Whiggery?
A levelling, rancorous, rational sort of mind
That never looked out of the eye of a saint
Or out of drunkard's eye."
Är inte rättigheten att påverka andra människor i någon riktning, oavsett bevekelsegrund, ganska centralt för en liberal? "Freedom of speech" och allt det där...
SvaraRaderaNaturligtvis.
SvaraRaderaMen ingen har rätt att stå oemotsagd.
Inga idéer skall vara skyddade från analys och kritik.
Jag hoppas verkligen att även religiösa människor torgför sina åsikter, så att jag har några att käfta med. ;-)