Den regelbaserade världsordningen är en fantastisk idé. Fredlig konfliktlösning. Samarbetsvilliga och förutsägbara aktörer som agerar utifrån vedertagna normer. Stabilitet.
2026-01-25
Den regelbaserade världsordningen och verkligheten
Den regelbaserade världsordningen är en fantastisk idé. Fredlig konfliktlösning. Samarbetsvilliga och förutsägbara aktörer som agerar utifrån vedertagna normer. Stabilitet.
2023-11-04
2023-08-01
Är koranbränningar förargelseväckande beteende?
Korankrisen växer i styrka och politikerna känner att de måste göra... något.
Vilket inte är helt lätt, om man vill stå upp för den svenska yttrandefriheten - samtidigt som man blir trollad av lömska krafter.
En möjlighet skulle kunna vara att pröva om koranbränningar är förargelseväckande beteende under gällande lag.
Jag menar, hur mycket mer förargelse än så här kan man uppsåtligen väcka?
Att vi rakryggat skall stå upp för yttrandefriheten är viktigt. Sedan är det en annan fråga om den som yttrar sig säger något som i sig är olagligt i övrigt.
Att någon har rätt att yttra sig innebär inte att alla andra lagar upphör att gälla - vilket i förekommande fall kan få konsekvenser, i efterhand.
Brottsbalken 16 kapitlet:
»Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.«
Böter för förargelseväckande beteende är det enda jag kan tänka mig som känns ens i närheten av rättssäkert och demokratiskt acceptabelt i sammanhanget. Om man nu känner att man absolut måste göra... något.
Ett troll som uppsåtligen förargat andra får då smisk på fingrarna (bötesstraff). Vilket formellt sett är ett straff. Och då blir araben kanske mindre arg.
Detta utan att vi behöver tumma på yttrandefriheten som sådan genom något slags förhandscensur. Alla har rätt att yttra sig. Skulle någon sedan säga / göra något olagligt, då får det prövas i efterhand i vederbörlig ordning.
Men vad som är förargelseväckande är en tolkningsfråga med ett stort utrymme för subjektivitet. Och exakt vad omfattas till exempel av lagtextens "allmänheten"?
Möjligen kan nya prejudikat om vad som i sammanhanget är förargelseväckande få oförutsedda och oönskade konsekvenser vad gäller yttrande-, mötes- och religionsfriheten.
Frågan om förargelseväckande beteende är i sig knepig, då den ställer olika aktörers rätt och intressen mot varandra.
Det är komplicerat. I slutändan är alla inskränkningar av människors rätt att yttra sig - oavsett laglig grund - problematiska.
Och att nagga de grundläggande fri- och rättigheterna i kanten av hänsyn till vissa människors känslor och metafysiska fantasier är absolut inte bra.
Men detta är den lag som just nu gäller, lika för alla, stiftad i god demokratisk ordning (vilket dock i sig inte är någon garanti) - oavsett om den är bra eller dålig.
Därför vore det kanske intressant att få saken rättsligt prövad. Det skulle klargöra en del - och möjligen även identifiera fel och brister i existerande lagstiftning.
- o -
• Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 10, Yttrandefrihet - med tillhörande i delar problematiska gummiparagraf:
1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.
2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.
2023-07-29
2023-07-20
En demokratisk rättsstat eller religiös underkastelse?
Att Sverige skulle visa sig vara yttrandefrihetens stamort på jorden är både stort och en smula överraskande.
2020-09-23
Folk behöver något att tro på
Tidens tecken kan möjligen förstås bättre som något slags religiösa fenomen.
Ta klimatfrågan, till exempel. Man behöver inte söka länge för att finna religiösa förtecken - apokalyps, skuld och det oskyldiga barn som skall leda oss mot ljuset. Man uppfyller vad folk kan förvänta sig av en religion - och fyller därmed samma syfte.
Här missar kristendomen en chans att sälja in syndernas förlåtelse.
Människor behöver uppenbarligen något att tro på. Det handlar om att finna sin identitet i ett oändligt universum. Att allt bara skulle vara en slump utan förutbestämd mening känns för billigt.
Jag har alltid undrat varför inte kristendomen intar en mer pragmatisk attityd. Universums tillblivelse, livet och intelligensen är det gudomliga. Det räcker så. Vilket är kompatibelt med såväl universums historia som evolutionen. Och för att samhället skall fungera har man utarbetat en filosofi som går ut på att vi skall vara snälla mot varandra.
Men nej då. Istället får hyser kristendomen bokstavstroende fundamentalister, kreationister och allehanda troll. Alla är de lika humorfria som islamisterna. Did I mention Westboro Baptist Church?
I den mån jag har någon livsåskådning, då får man nog gå tillbaka till de gamla grekiska och romerska stoikerna. Saker är som de är. Så intressant. Då får vi förhålla oss till det. Det är ingen idé att bli upprörd, det får oss bara att må dåligt. Lägg till detta tanken att uppskatta de nöjen som kommer ens väg, även om man inte låter sig domineras av åtrå och jakten på omedelbar tillfredsställelse.
Detta är inte att vara defaitist. Istället är det att fokusera energi bort från sådant man inte kan påverka till sådant man faktiskt kan påverka.
Taoismen har en del intressant om flow och den svindlande upplevelsen av att för en stund släppa greppet. Sådant kan vara en nog så andlig upplevelse.
Och så har jag ju mitt libertarianska mantra: Alla skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annan människas frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför det offentliga. (Nyliberalismens kalla ansikte.)
I praktiken: Försök vara vänlig och trevlig mot folk - och hoppas på det bästa. Det fungerar förvånansvärt väl. Respekt och artighet är bristvaror i vårt samhälle. Så då får man väl börja själv - och se om det smittar av sig.
OK, det där är i stora drag min allmänna idé om livet, universum och allting. Men att folk behöver något handfast att tro på, i mer konkret form är nog också en viktig tanke.
Det gör nämligen människor mottagliga för vilka vansinnigheter som helst - av vilket det tycks finnas ett allt större utbud.
Hur tror ni att Hitler kom till makten? Han gav massan något att gå upp i, som befriade den från vardagens börda och individens personliga ansvar. En sinnessjuk, mordisk ockult sekt förvisso, men ändå.
Det är av samma skäl det kan vara roligare att gå på frikyrkoandakter än i den vanliga kyrkan. Det är mer extas, närvaro i nuet, klämmigare musik - och en möjlighet att koppla av från vardagen.
Man kanske borde starta en icke-religiös "kyrka" - som hyllar existensen, livet, intelligensen, vetenskapen, förnuftet, kärleken, naturen, självbehärskning och individens frihet. Med möten som är som extatiska rave-festivaler. Och en del ritualer och tingeltangel för att betona alltets ofattbara storhet. Ett safe space där människor har frihet att göra fåniga saker för att fira livet och gå upp i nuet. Ett kuddrum i verkligheten, med en bra ljudanläggning.
Eller så fyller något annat människors behov av något att tro på.
2020-08-29
Koranbränningen - och vikten av att kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt
Det som främst slår mig med koranbränningen, de efterföljande kravallerna i Malmö och debatten om allt detta är att människor har svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Religion - liksom alla läror som gör anspråk på att forma vårt samhälle - måste få kritiseras.
Att bränna en religiös skrift, en flagga eller (som Gudrun Schyman) pengar måste vara tillåtet - så länge det är brännarens egendom.
Det betyder inte nödvändigtvis att man tycker att det är bra. Men man bör inte förbjuda saker bara för att man ogillar dem.
Att bränna koranen är knappast något som bygger broar eller uppmuntrar till ett intellektuellt samtal. Därför förbehåller jag mig rätten att tycka att det är destruktivt och korkat - även om det naturligtvis måste vara tillåtet.
Att bränna böcker sänder rent allmänt en dålig signal.
Ett ljus i den känslomässiga storm som nu blåser är imamen i Arlöv, Samir Muric. Kvällsposten citerar honom:
– Men det eskalerade så fort. Folk började bränna däck och tog dit pallar för att tända eld på. Jag försökte prata med dem och säga att det var fel väg att gå och att det finns bättre sätt att markera, men det var förgäves.
Samir Muric är starkt kritisk till koranbränningen – men minst lika kritisk till reaktionerna på den.
– Majoriteten av de som höll på hade inte alls någon religiös förankring. Det är människor som använder vår utsatta situation för att få utlopp för sina känslor.
Precis. Som vanligt kokar allt ner till reflexmässiga känslomässiga reaktioner.
Och som vanligt är känslomässiga reaktioner ett betydligt sämre förhållningssätt än analys, samtal och saklig debatt.
Detta gäller inte bara muslimer i Malmö - utan all slags känslomässigt drivna massreaktioner som till exempel inom ramen för Meetoo, BLM och Extinction Rebellion.
Pöbelmentalitet, lynchmobbar, skrämselpropaganda, religiös extas och moralpanik löser i princip aldrig några problem - utan skapar istället nya och gör det svårare att närma sig de verkliga frågorna på ett konstruktivt sätt.
2020-08-05
Hårdare straff håller farliga kriminella borta från gatorna - men sedan?
Problemet är att kriminalvården är kontraproduktiv. Där knyts nya band mellan kriminella och deras nätverk, som därmed på sikt blir starkare. Där radikaliseras människor.
Kriminalvården är som något slags mysko gruppboende. Fångarna kallas numera klienter. Bland personalen finns såväl människor som är mycket väl lämpade - och sådana som är direkt olämpliga för sitt yrke. Vilket i sammanhanget är den grannlaga uppgiften att upprätthålla statens våldsmonopol. Resultatet är tyvärr inte alltid karaktärsdanande.
Byråkratin är överväldigande och saknar inte sällan både logik och sunt förnuft. Det är något slags DDR-känsla över det hela. Ett i stora drag socialistiskt mini-samhälle - som människor tvingas vistas i som straff. Vilket skapar bittra och frustrerade människor som inte litar på institutioner.
Något jag tror är ett växande problem är religiös radikalisering på våra anstalter. Det är inte det minsta konstigt. Människor sluter sig ofta till andra som på ett eller annat sätt liknar dem själva. Utsätts de sedan för yttre kritik, då är deras naturliga reaktion att sluta sig samman ytterligare. Till exempel genom att odla sin religiösa identitet.
Ofta börjar det med något trivialt. Som att vissa klienter retar upp sig på att få billig lunchkorv - medan andra får lammkorv, som ju är mycket godare. Då mumlas det irriterat i matsalskön. Då förstärks tendensen till klickbildning. Sedan kommer det religiösa som ett brev på posten. Det är knappast raketforskning.
Folk får tro på vad de vill. Det är ändå bara metafysik. Men det är ett problem om våra fängelser odlar religiös extremism - i den mån sådan kan antas leda till fara för andras frihet och säkerhet.
Det finns massor av saker som borde rättas till inom svensk kriminalvård. Den övergripande målsättningen bör rimligen vara att klienterna skall komma ut mindre farliga för sin omgivning än de var när de låstes in. Men jag är inte alls säker på att så är fallet. Det är för svårt och dyrt.
Så, visst. Straffa gärna grov brottslighet hårdare. Det är en av statens kärnfunktioner att markera mot olagligt beteende. (Samt att i god demokratisk ordning besluta vilka lagarna och straffen skall vara.) Kränkningar av andras rätt, säkerhet och egendom måste få konsekvenser.
Men var medveten om att det är ett problemtyngt kriminalvårdssystem som skall hantera saken.
Förr eller senare kommer de flesta av de fängslade att komma ut igen. Vad vi gör är att köpa oss tid. Vilket kanske bara är att ackumulera problem som vi fortfarande inte riktigt vet hur vi skall hantera.
2019-07-15
Det senaste från internet-världen
De senaste nätnyheterna från 5 juli-stiftelsens blogg. Huvudnyheten är att i veckan börjar regeringens arbete med att göra svensk lag av EU:s »länkskatt« och uppladdningsfilter.
• I väntan på EU:s uppladdningsfilter »
• Att leva som man lär – nu är Femtejuli.se integritetssäkrad! »
• Krav på samtycke för ansiktsigenkänning »
• Så raderar du din data säkert »
• Youtube lovar att skärpa sig. En smula. »
• Fingerprinting – det alternativa sättet att spåra dig online »
• Nu vill EU även registrera våra tåg- och båtresor »
• Twitters nya förbud mot religionskritik är ett moraliskt träsk »
• Franska politiker vill förbjuda näthat mot bönder och politiska åsikter »
• De får ansvar för nätfrågorna i Europaparlamentet »
Enjoy!
2018-12-12
Några ord om religiös radikalisering i våra fängelser
Gärningsmannen vid gårdagens terrorattentat i Strasbourg sägs ha blivit radikaliserad under ett fängelsestraff.
Hur går egentligen sådant till? Mina antropologiska studier av Kriminalvården kan kanske ge några ledtrådar. Utan att lägga några värderingar i saken, vill jag påstå att det inte är konstigt alls.
Fängelsemiljön är en ny och okänd för de flesta människor. Man vet inte vilka man kommer att omges av - mer än att det kan finnas skäl att tro att där finns fler labila människor, folk med dålig impulskontroll och individer som är våldsbenägna än i samhället i övrigt.
Människor söker sig till sina likar för trygghet. En faktor är religion. Vilket innebär att även tämligen icke-religiösa och sekulära muslimer utvecklar band till mer fundamentalistiska islamister. Det leder i sin tur till att deras religiösa identitet stärks. Ibland markant.
Denna utveckling påskyndas och förstärks av att muslimer ständigt ifrågasätts av andra intagna. De hamnar i en försvarssituation inför andra. Vilket helt uppenbart får dem att stärka sin nämnda religiösa identitet.
Fängelsemiljön som sådan leder alltså till oönskade konsekvenser.
Dessutom finns praktiska faktorer - i en miljö där människor inte har något annat att göra än att gnälla. Varför får muslimerna god och lite dyrare lammkorv, när alla andra får äcklig och billig lunchkorv? För att nu bara ta ett exempel. Konsekvensen blir dålig stämning och att muslimer ifrågasätts ännu hårdare - och därmed drivs in i försvarsställning och en fördjupad gemenskap med likasinnade.
Detta är ur ett psykologiskt perspektiv inget konstigt alls. Det är så människor fungerar.
Å andra sidan kan jag notera att om man har ett öppet sinne, ett stoiskt förhållningssätt och lite vanligt folkvett - då är de intagnas religiösa identitet som sådan inget större problem. Men det är vanligtvis inte så folk fungerar i våra fängelser.
Hur man skall hantera detta vet jag inte. Men det kan vara en början att försöka förstå mekanismerna.
2017-05-21
Har vi anledning att vara rädda för muslimerna?
Våra politiker är märkligt dåliga när det gäller att förstå sig på folk. Eller möjligen ovilliga.
I människans reptilhjärna ryms reflexer som hjälpt oss att överleva under vår ofta mörka, våldsamma och besvärliga utveckling. Reflexer som inte nödvändigtvis eller alltid är rationella. Reflexer som triggas igång utan att vi själva kan påverka dem.
En sådan reflex är att vara avvaktande mot främlingar. Vi vill veta vilka vi har att göra med och deras avsikter innan vi släpper dem inpå livet. Speciellt gäller detta främmande människor i större grupper. Som regel – och inte sällan av goda skäl – sätter vi vår egen familj, stam eller klan i främsta rummet.
Man kan tycka vad man vill om detta. Men det är så människor fungerar. Och det gäller i princip alla människor.
Så intressant. Vad innebär det för oss, här och nu?
Om jag får spekulera, så funderar många svenskar på en fråga som de flesta politiker absolut inte vill närma sig: Har vi anledning att vara rädda för de muslimer som kommer till vårt land?
De ser annorlunda ut, de klär sig ofta annorlunda, de har andra vanor och traditioner, vissa har en medeltida syn på kvinnor och bögar – och de har en knepig religion som är anpassad för att upprätthålla maktstrukturer i ett klanbaserat krigarsamhälle på 600-talet. Deras ursprungsländer kännetecknas inte sällan av vidskepelse, våld och kaos. Och de verkar vara rätt många.
Det vore väl märkligt om folk inte tog notis om sådant.
Men vad vill de? Vill de något alls?
Vissa deltagare i debatten vädjar till de mörkaste delarna av våra reptilhjärnor – och hävdar att det handlar om en invasion av ondsinta människor som egentligen tänker skära halsen av oss alla och att vi därför måste behandla dem så illa att de verkligen kommer att få anledning att tycka illa om oss. Vilket låter som en plan med luckor.
En i sammanhanget känslig fråga är om vi skall sträva efter att integrera invandrare (med sina egenheter) i det svenska samhället – eller om de bör assimileras för att i princip bli svenskar.
Hur bör man förhålla sig till detta frågekomplex? Det är naturligtvis upp till var och en.
Föga förvånande tänker jag utgå från min frihetliga liturgi: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall ha lika rättigheter inför staten och vara lika inför lagen.
(Om jag få göra en utvikning, så landar detta även i en helt annan invandringspolitik än den som drivs i dag: Människor skall ha rätt att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går där man inkräktar på någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Men där är vi, som sagt, inte i dag. Inte alls.)
Frihetstanken lutar sig mot repekt för individen och respekt individer emellan. Vilket leder till att det är ointressant vilken religion, hudfärg, sexuell läggning, kulturbakgrund eller vilket kön en människa har. Hon skall bedömas utifrån den enda intellektuellt hederliga och rättvisa måttstock som existerar: Sina handlingar.
Här ställer religioner i allmänhet – och islam i synnerhet – till med problem, eftersom de är den fria människans, den fria handlingens och det personliga ansvarets antites. Dessutom tenderar religioner att splittra människor, helt i onödan.
Därför måste den politiska signalen vara att religion är en privatsak – som inte skall kunna tvingas på andra eller tillåtas påverka samhällelig verksamhet, lagar eller samhällssystemet. Denna princip måste tillämpas konsekvent för att kunna upprätthållas.
Vilket landar i att vi mycket väl kan integrera människor som tror på ditt eller datt i sitt privatliv i vårt samhälle. Vad folk tror och tycker är helt enkelt inte statens sak. Men det krävs naturligtvis också att den som är nyanländ så snart som möjligt börjar fungera i samhället. Vilket rimligen är en grad av assimilering som måste till, då vissa beteendemönster nu behöver ersättas av andra.
Eftersom en minsta gemensam nämnare för regler om mänskligt umgänge måste kunna upprätthållas (till exempel lagar som skyddar liv, säkerhet och egendom) – så bör reglerna vara få, begripliga och i linje med det allmänna rättsmedvetandet för att så många som möjligt skall kunna acceptera och därmed underordna sig dem. Därför är det lämpligare att fokusera på att upprätthålla en viss nivå av allmän ordning än att staten lägger sig i vad olika människor tror på eller tycker. One red line, same for all.
Men så är det ju inte i dag. Staten bestämmer massor av saker, överallt, hela tiden. Politiker lägger sig i folks liv, ger oss pekpinnar om vad vi skall tycka, stiftar morallagar och skapar brott utan offer. Vi ser en stat som har glömt vad som är viktigt och som därmed inte kan upprätthålla grundläggande funktioner och ordning. En härskande klass som försöker ändra på folket istället för att bygga ett samhälle för alla människor – och som aldrig kommer att lyckas med varesig integration eller assimilering. Som trycker ner där man borde bygga upp.
Så har svenska folket – i allmänna val och god demokratisk ordning – beslutat att det skall vara. (Ni röstade på dem.)
Så, har vi anledning att vara rädda för muslimer? Några enstaka, säkert. De flesta, knappast.
Vad vi däremot har att frukta är en politisk och byråkratisk klass som vill bestämma över allt och alla och som samtidigt har tagit sig vatten över huvudet. En härskande klass som genom att blunda för verkliga problem bara gör dem värre. En överhet som är mer road av politiskt tingel-tangel än att leva upp till det ansvar dess funktionärer iklätt sig. En misslyckad elit som, övertygad om sin egen förträfflighet driver väljarna rakt i armarna på nazisternas barnbarn.
2017-05-07
Stephen Fry anmäld för hädelse
"(W)hy shouldn’t we be allowed to criticize religion? It makes claims about how things should be done and organized in society – so, we must be allowed to criticize and even mock it."
2017-05-04
Sveriges feministiska regering har målat in sig i ett hörn
Turerna kring hur Sverige röstade när Saudiarabien valdes in i FN:s kvinnokommission fortsätter att förbrylla. Frågan man måste ställa sig är hur den feministiska regeringen för den »humanitära stormakten« Sverige egentligen tänker och vad den vill.
Att liera sig med regimer och religioner som förtrycker kvinnor och oliktänkande är naturligtvis varken feministiskt eller humanitärt – utan raka motsatsen.
Den enklaste förklaringen är att Socialdemokraterna vill framstå som alla gruppers vän och inte vill stöta sig med någon. Då får logik och konsekvens vika undan.
Men det håller ju inte. I vart fall inte om man menar att det på sakliga, logiska eller ideologiska grunder finns rätt och fel. Det är där man måste börja.
Alternativet är att sossarna inte står för principen att alla skall ha lika grundläggande rättigheter. Och att de anser att religionen är ett lämpligt verktyg för att styra upp samhälleliga maktstrukturer. Vilket i så fall är synnerligen anmärkningsvärt – och får konsekvenser.
Hur man än vänder och vrider på saken, så är sådan här principlöshet och intellektuell slapphet problematisk. Den gör den röd-gröna regeringen direkt olämplig för sin uppgift. Till och med farlig.
Att inta samtliga positioner samtidigt håller inte i längden.
2017-04-29
Påven är en hycklare
En fatwa hade möjligen varit väntad. Men en... bannbulla, typ?
Det handlar om den idéströmning som driver icke-aggressionsprincipen längst av alla – libertarianismen.
Påven ogillar den öppet. Han menar bland annat att den inte verkar för det allmännas bästa.
Ursäkta? En rimligt fri ekonomi (som är ett av libertarianismens ben) är det enda som förmår att åstadkomma frivilligt, spontant samarbete för att skapa allt sådant som människor behöver i ett samhälle. Detta är mer socialt och till större nytta för andra människor än något annat system. Detta är en modell som växer ur delaktighet underifrån istället för order uppifrån.
Alternativen leder till brödköer, lidande och förtryck. Alltid. Detta har, om inte annat, historien visat gång på gång.
Men varför skulle påven bry sig om verkliga förhållanden? Hans affärsidé är ju att hänvisa till osynliga, kringsvävande andeväsen – för att upprätthålla sin kyrkas makt över människor.
Och det teologiska! Libertarianism bygger på att människor skall ha så stor frihet som möjligt och att gränsen för denna frihet går där man inskränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Samt att alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Detta är idéer om frihet, respekt och humanism. Detta handlar om att leva och låta leva. Detta är en åsiktsriktning som – trots att den inte har med religion att skaffa – är den som är mest kristligt humanistisk.
Möjligen är den, kulturellt, sprungen ur själva kärleksbudskapet.
Just den idén vill Vatikanen stigmatisera. Get real.
För oss libertarianer är det helt OK om människor vill vara katoliker, eller något annat. Det är deras sak. Men för katolska kyrkan är tanken på frihet uppenbarligen ett problem.
Naturligtvis är det så. Frihet, enskilt ansvar och egenmakt är raka antitesen till den underkastelse som religionen kräver. Det är väl där skon klämmer. Det är väl därför påven väljer att kritisera just den idétradition som mest av alla hyllar människan, hennes framsteg och hennes förnuft. Den förbjudna frukten.
Var är Illuminati när man behöver dem?
• Breitbart: Pope Francis Warns Against ‘Invasion’ of Libertarians »
• Reason: On the 'Invasion' of 'Libertarianism,' Pope Francis' Ignorance Is Showing »
• Target Freedom: Pope Francis Attacks Libertarianism »
2017-04-17
Ett mer rationellt förhållningssätt till islam
Nationens förhållande till islam är komplicerat. På vänsterkanten tassar man ängsligt runt i fruktan över att relevant kritik mot denna religion kan uppfattas som rasistisk. Och i vissa konservativa, nationalistiska, främlingsfientliga eller bara allmänt oroade kretsar ojar man sig högljutt över gröna faran.
Dessa två, motsatta förhållningssätt har en sak gemensamt. De är inte konstruktiva. Snarare tvärt om.
Låt mig försöka presentera en mer rationell approach.
Nu är saker som de är och Sverige kommer för all överskådlig framtid att hysa människor med olika trosuppfattningar.
Så länge det handlar om människors privata tro och därtill relaterade vanor, så länge finns det ingen anledning att ha någon åsikt om saken. I vart fall så länge ingen skadar, tvingar eller tvingar sig på någon annan.
Detta måste gälla lika för alla religioner – för att vara rimligt, rättvist och hanterbart. Därför är en första förutsättning att Sverige är en sekulär stat. [Länk»]
Svenska lagar skall grundas på liberal, demokratisk och västerländsk rättstradition – med stor respekt för individens frihet, humanism och medborgerliga fri- & rättigheter.
Det är uppenbart att detta gör i princip alla religioner olämpliga som rättesnören för hur ett civiliserat samhälle skall fungera. Inte minst en som skapats för att upprätthålla maktstrukturer hos ett klanbaserat krigarfolk på 600-talet.
Stat och religion skall alltid hållas isär. På så sätt skyddar vi oss mot alla former av metafysiskt mumbojumbo – inte bara islamistiskt dito.
Många religioner är dogmatiska, vissa oresonliga. Vilket är något de flesta religioner växer ifrån – för att istället försöka vara relevanta i tiden.
I detta sammanhang är islam ett speciellt problem, eftersom denna religion inte har genomgått någon reformation och inte heller verkar intresserad av någon sådan. Och det saknas uppenbarligen inte dogmatiska och radikala uttolkare. De strävar efter något slags världsherravälde. De är beredda att döda dem som inte underkastar sig. De tvekar inte att själva dö i kampen, för saken. De tänker använda religionen som ett medel för att förtrycka människor. Många är dessutom villiga att handla i enlighet med detta.
Självklart måste man tydligt förhålla sig till detta fullständigt oacceptabla hot mot det fria, öppna, demokratiska samhället.
Men man skall också vara medveten om att de flesta muslimer inte är intresserade av något annat än att leva i fred, bygga ett gott liv och att fungera i samhället. De måste uppmuntras, inte stigmatiseras.
Människor skall inte bedömas utifrån vilket kollektiv de tillhör – utan utifrån sina handlingar.
En annan del av problemet ligger på en vardaglig nivå, hos vissa enskilda individer: En sunkig kvinnosyn. Hederskulturer. Klanbeteende. Böghat. Social kontroll över närstående.
Här gäller åter att hålla isär tro och handlingar. Vi kan inte – och bör inte ha någon ambition att – hindra folk från att hysa absurda eller ens klandervärda åsikter. Vad en västerländsk, demokratisk rättsstat dock inte kan acceptera är att man tvingar, hotar eller skadar andra. (Det är polisens jobb.)
Vill vi förändra sådana attityder – då måste vi släppa in våra flyktingar och invandrare i samhället. Rent av i våra liv. Annars kommer inget att förändras, i vart fall inte till det bättre.
Jag känner mig bekväm med mina libertarianska principer: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en människas frihet går där hon kränker någon annan människas frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika för lagen.
Dessa principer – plus de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna – tänker jag alltid försvara. Detta oavsett om det är sossar, folkpartister, gröningar, fascister, kommunister eller religiösa fundamentalister som hotar dem. Konstigare än så behöver det inte vara.
Slutligen: Alla religioner, ideologier och makthavare som gör anspråk på att vilja styra och ställa över andra eller över vårt samhälle måste acceptera att bli kritiserade. Ibland rent av hånade.
2017-04-16
Vikten av en sekulär stat
Låt mig börja med att klargöra att jag inte har någon ambition att lägga mig i vad folk tror på eller huruvida de alls är troende. Det är deras sak, så länge de inte skadar eller tvingar sig på andra. Som Jan Guillou en gång påpekat, så går gränsen för religionsfriheten där brottsbalken tar vid.
Detta sagt, är religion orsak till eller förevändning för mycket elände i vår värld. Speciellt som människor inte själva kan påverka vilken kulturkrets de föds in i, lika lite som de kan bestämma sin hudfärg. Istället är de religionens första, främsta offer.
Vad som är viktigt är att vi drar en tydlig skiljelinje mellan maktutövning och metafysik. Det gäller affärstidslagar likväl som könssegregerade badtider i offentligt drivna anläggningar. Det gäller den liturgi som omger riksmötets öppnande likväl som den enskilda individens frihet och makt över sitt eget liv. Det gäller absurditeten i att staten ger bidrag till allehanda religiösa samfund och organisationer.
Vad makthavare respektive medborgare har för eventuella trosuppfattningar – det får inte styra förhållandet mellan »staten« och den enskilda individen. Speciellt inte som statens makt upprätthålls med tvång, eller om så krävs med våld. Politik bör vara logisk och evidensbaserad. Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.
Skall denna princip kunna upprätthållas, då måste den tillämpas strikt och konsekvent. Även vad gäller »våra« kringsvävande andeväsenden – till exempel vad avser helgdagar, tronföljden och de religiösa riter som varje vecka sänds i statlig etermedia.
Detta är en förutsättning för att vi på ett rationellt, logiskt och rimligt sätt skall kunna hantera många andra frågor som håller på att bli allt mer brinnande i vår tid. Plus att det handlar om demokratisk hygien.
Det måste helt enkelt finnas vattentäta skott mellan stat och religion.














