Freden, fredsrörelsen, vänstern och civila offer

När USA-alliansen invaderade Irak var jag vankelmodig. Jag hade inget emot att en vidrig diktator störtades. Tvärt om. Samtidigt var det rätt uppenbart att en invasion och de följande oroligheterna skulle kräva oskyldiga, civila offer. Att döda en oskyldig människa är oacceptabelt. Även om det sker i namn av ett större, gott skäl. Det är utilitarismens mörkaste sida, där människor betraktas som brickor i ett spel. (Därmed inte annat sagt än att vi ibland ändå tvingas till avväganden av utilitaristisk karaktär.)

Det som fick mig att lägga ner mitt motstånd mot invasionen var fredsrörelsen. Jag såg en av de största demonstrationerna mot kriget i Norden, den i Köpenhamn. Tåget var fullt av röda fanor. Där fanns kubanska och nordkoreanska flaggor. Plakat och slagord handlade inte alltid om fred. En del av dem handlade om att hata USA, vilket jag inte tänker göra. Andra handlade om att krossa kapitalismen och globaliseringen, vilket över huvud taget inte har med saken att göra – och vilket är krav som jag absolut inte sympatiserar med.

Vänstern fick mig att hålla käft. Om inte annat så gick man miste om en jävligt ettrig krigsmotståndare på detta sätt. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam om att resonera så här.

Sedan, när invasionen var genomförd, började vänstern och den fredsrörelse den har kapat att bete sig fullständigt rubbat. Då hetsade man mot de krafter som, i det rådande läget, försökte skapa fred och stabilitet i Irak. Då hyllade man dem som sprängde oskyldiga människor i luften. Då gjorde man allt för att sabotera bygget av ett stabilt Irak. Och på den vägen är det fortfarande.

För oavsett vad man tycker om invasionen av Irak som sådan – så är läget efter den som det är. Saddam är borta och de två huvudspåren är fredligt demokratibyggande eller fullskaligt inbördeskrig med allt vad det skulle medföra av till exempel etnisk rensning. Vänstern, den så kallade fredsrörelsen och många i media tycks föredra det andra alternativet. Vilket jag tycker är obegripligt och skrämmande.

Och nu är vi där igen. Naturligtvis är det både upprörande och oacceptabelt att civila drabbas och dödas i Gaza. Många av dem har inte med saken att göra. Och många av dem stöder inte ens Hamas. De skulle bara vilja ha fred. För mig är detta väldigt upprörande. Vilket, naturligtvis även Hamas raketbombardemang av Israel, deras användning av civila som mänskliga sköldar och deras religiösa, etniska hat är.

Jag är inte ens säker på att den pågående konflikten kommer att gynna Israels säkerhet. Om någon dödade någon av mina vänner eller anhöriga – som inte har något med den aktuella konflikten att göra – då skulle jag själv ta till vapen och förena mig med den andra sidan. Och då är jag ändå en rätt lugn och sansad människa. Vad jag vill ha sagt med detta är att det som nu sker mycket väl kan fostra en helt ny generation militanta, fundamentalistiska, islamistiska, kvasinationalistiska palestinier. Och det är varken bra för Palestina eller Israel.

Jag skulle kunna tänka mig att demonstrera mot allt det här. Men inte med vänstern. Och inte med den av vänstern kidnappade fredsrörelsen. Det vore, i dag, i stort sett samma sak som att ta ställning för Hamas – vilket jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra.

Allt jag vill är att få slut på dödandet och att konflikten blir löst på ett fredligt, rationellt sätt. Och då har jag ungefär lika lite att hoppas på från den svenska fredsrörelsen som av Hamas.

Att vänstern har sina politiska motiv, det är rätt självklart. Men att fredsrörelsen låtit sig kapas av politiska intressen, det är väldigt tråkigt. Och det gör fredsrörelsen svagare och mindre trovärdig.