Visar inlägg med etikett vänstern. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vänstern. Visa alla inlägg

2024-01-23

Tyskland på gränsen till nervsammanbrott


Den tyska regeringens politik har fått det att jäsa bland väljarna. Rödgrön politik ger bruna röster. Vilket regeringen nu försöker göra till ett hot mot demokratin. Detta har skapat en situation som kan gå överstyr, på riktigt.

Att betrakta tysk politik på plats är onödigt spännande. När saker och ting sätts i rörelse här frigörs stora krafter och häpnadsväckande mycket folk. Krafter med stor inneboende energi, vilket lätt kan leda till att man går för långt eller fel. Tänk en supertanker som fått upp farten.

Den röd-grön-gula regeringens klimatpolitik är oerhört impopulär, nu när väljarna sett vad den ställer till med i praktiken.

Ett lagförslag om uppvärmning av bostäder hotade att driva folk från hus och hem. Bönder och transportföretag är i uppror över olika klimatskatter, vilket lett till stora demonstrationer.

Att lägga ner fullt fungerande, säker och CO2-fri kärnkraft mitt i en energikris har inte heller gått hem väl. Tillväxten krymper och företag flyttar utomlands. Tysken börjar inse att välståndet är hotat. Vilket inte mottas väl.

Enligt senaste INSA-mätningen (15-19 januari) är nu opinionsläget som följer: CDU/CSU 30%, AfD 22%, SPD 13%, Grüne 13%, Bündnis Sahra Wagenknecht 7%, FDP 5%, Freie Wähler och Die Linke 3% var. Spärren till Bundestag är 5%.

(Trivia: Sahra Wagenknecht som lämnat Die Linke gick med i Östtyska Kommunistpartiet bara ett par månader innan murens fall. Men hon är emot identitetspolitik och woke trams.)

Här i Berlin har vi snart omval till förbundsdagen i många valkretsar, efter att det förekommit valfusk i förra valet. Vid förra årets lokala omval (på grund av samma valfusk) blev CDU de stora vinnarna och det röd-röd-gröna styret fick lämna ifrån sig makten.

Och i Bundestag har regeringen bara några enstaka procents majoritet. Vilken möjligen kan gå förlorad redan den 11 februari. Spänningen stiger.

Mitt i allt detta åkte några AfD-politiker på konferens i Potsdam med högerextremister från olika delar av landet. En av deltagarna var Martin Sellner, tidigare ledare för den Identitären Bewegung i Österrike. Bland annat skall de ha diskuterat hur man kan kasta ut invandrare från Tyskland.

Precis där tog allt hus i helvete. Det hela återges i media som en ny Wannsee Konferenz.

Nu skall vi komma ihåg Tysklands förflutna. Det kan i någon mening förklara den våldsamma motreaktionen.

I veckan som gått har det hållits massdemonstrationer mot extremhögern. Gigantiska tillställningar med hundratusentals människor. En av parollerna är »Aldrig mer är nu!« vilket förvisso är rätt fyndigt.

Hela vänstern har mobiliserat och fått med sig en massa vanliga, välmenande medborgare. Det har rått en »alla skall med«-stämning.

Jag har bland annat sett Instagram-poster i ämnet från statliga järnvägsföretaget Bahn och från Berlins sophantering. Chefen för tyska författningsskyddet Haldenwang har enligt tv-nyheterna välkomnat demonstrationerna.

På många platser sägs dock CDU fått veta att de inte är välkomna - och i vissa fall har partiet fördömts av talare. I München var tyska flaggor förbjudna i demonstrationen. I Münster skall judiska företrädare ha hindrats från att medverka, vilket känns som något slags mörk ironi.

Nietzsches varning om att den som bekämpar monster måste akta sig så att inte också han blir ett monster känns plötsligt väldigt aktuell.

Stämningen är uppskruvad. Från alla håll hörs nu krav om att AfD bör förbjudas. Vilket jag tror vore ett gigantiskt misstag.

Anta att tyskarna förbjuder AfD. Det kommer inte att ta lång tid innan något annat poppar upp i dess ställe. Sannolikt ännu starkare än dagens parti.

Die Grüne går på om hur de tillsammans med föreningslivet och lokala myndigheter (inklusive polisen) skall hålla koll på vad som sker ute i samhället och tillrättavisa dem som tycker fel. DDR-vibbar.

Det enda som inte diskuteras är den politik i olika sakfrågor som drivit väljarna i AfD:s armar. Många menar att det inte finns något annat att rösta på. (60% av de som säger sig vilja rösta på AfD uppger för övrigt att de inte delar partiets värderingar.)

Speciellt som CDU haft något slags »Nya Moderaterna«-ögonblick efter Merkels avgång. Vilket straffade sig i förbundsdagsvalet 2021 och som man nu diskret försöker distansera sig ifrån.

I fonden mullrar samtidigt ett växande bondeuppror.

Givet det höga tonläget kan nästan vad som helst hända om regeringen förlorar sin majoritet i Bundestag efter nyvalet i Berlin den 11 februari.

En sak känns dock rätt säker. Vänstern kommer inte att acceptera att CDU bildar regering med passivt stöd av AfD. Inte ens om folkflertalet så önskar. Beröringsskräcken är total. Inte ens CDU själva vågar tänka tanken.

En konsekvens av detta är i så fall att det i princip aldrig kommer att gå att bilda en borgerlig tysk regering. Vilket passar vänstern väl.

Vi har nu den absurda situationen att tyska regeringsföreträdare demonstrerar i sällskap med extremvänstern mot reaktionerna mot deras egen politik. Väldigt meta.

Slutligen har vänstern helt tappat sinnet för proportioner. Det är inte 1933. Extremhöger som åker på konferens för att drömma om sin utopi är inte Wannsee-konferensen. AfD är förvisso obehagliga och i delar en smula tölpaktiga men jag tror faktiskt inte att de är nazister. (Utom några.)

Vad vi ser är vänsterns trotsiga ursinne när den upptäcker att verkligheten inte är kompatibel med dess utopi och att den håller på att förlora makten.

En meta-analys skulle kunna ge vid handen att om det är någon som just nu frammanar en ny tysk masspsykos, då är det vänstern.

Som Hannah Arendt påpekade bör man inte förvänta sig att hotet mot friheten kommer i samma skepnad som förra gången.

Klicka på bilden för en större variant.

- o -

Du kan även få mina texter i din mail, genom Substack »

2024-01-14

Kriget och Bullerbyn


När verkligheten tränger sig på drabbas vänstern av kognitiv dissonans och offentlig kärnverksamhet ställs inför en reality check.

Jag blir kanske inte förvånad men ändå lite förundrad över vänsterns bristande försvarsvilja.

Solidariteten med det stora kollektiv man tillhör tycks vackla hos en del vänsterdebattörer. Min misstanke om att fin-vänstern egentligen är väldigt egoistisk växer sig allt starkare.

Tydligen förväntar de sig att någon annan skall försvara dem medan de kritiserar militarismen och kapitalismen. Det personliga ansvaret lyser med sin frånvaro.

Några siffror nedbrutna på parti verkar inte finnas. Men vi vet från år 2018 att 49% av befolkningen då kunde tänka sig en stridande roll med risk för livet, 77% sa ja till en icke stridande roll med risk för livet och 84% kunde tänka sig en icke stridande roll utan risk för livet.

Män uppvisar högre vilja att försvara sitt land än kvinnor. Unga har lägre försvarsvilja än äldre. 38% av de unga vill inte göra värnplikt, 53% i gruppen med utomnordisk bakgrund (2023). Hög utbildning och hög lön tycks öka försvarsviljan.

En faktor till all upprördhet kan vara vänsterns tendens att se världen som de tycker att den borde vara - inte som den faktiskt är. När ministrar och ÖB ändå säger som det är, då uppstår något slags kognitiv dissonans.

Nu tror jag dock inte att det var för att reta vänstern som vår minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin underströk att det faktiskt kan bli krig.

Snarare handlar det om att han försöker pressa allehanda förvaltning att få tummen ur. En byråkrati som ägnat sig allt mer åt ideologiska projekt och allt mindre åt sin kärnverksamhet måste nu skärpa till sig och se till att beredskapen höjs, i praktisk handling.

Att viktiga svenska myndigheter fortfarande lever i något slags skyddad verkstad såg vi senast i kaoset på den igensnöade E22:an. När det blir skarpt läge finns inget utrymme för tafatt initiativlöshet och inkompetens.

Hela det civilförsvar som revs ner av regeringarna Persson, Reinfeldt och Löfvén måste nu snabbt upp på krigsfot.

Allt kan gå spektakulärt och helvete - och snabbt. Just nu stör rysk militär i Kaliningrad GPS-systemet. Häromdagen var Sverige beroende av att importera el från Danmark, Tyskland och Polen - via undervattenskablar som lätt kan saboteras. Vårt digitaliserade samhälle är sårbart.

Kriget i Ukraina drar ut på tiden då vi i väst inte vill förse landet med vapen som har tillräckligt lång räckvidd för att slå ut de ryska logistik-linjerna. Det kan leda till större problem på lite sikt.

Suwalki-korridoren mellan Kaliningrad och Belarus är en hotspot. Idag är trafiken begränsad på grund av sanktioner. Men Ryssland vill ha den som en öppen route under egen kontroll. Vilket i så fall skulle skära av de utsatta baltiska staterna från Polen och resten av Nato.

Att Erdogan konstrar, Orban flirtar med Putin och Mellanöstern exploderar samtidigt är också en faktor. Till och med Venezuela hakar på trenden och hotar att invadera Guyana. Oavsett om detta ingår i ett mönster eller ej bygger det på och gör vår värld mindre trygg.

Ryssland lägger nu ungefär 40% av sin budget på militären. Landet har ställt om till krigsproduktion. Om inte förr kommer det ryska militära hotet att vara påtagligt om tre till fem år.

Tills vi är beredda att möta detta får vi hoppas på det bästa, men förbereda oss för det värsta.

Här i Berlin känns allt mer påtagligt än i Sverige. Kriget pågår trots allt bara 85 mil bort över slätterna i sydost. Samtidigt ser man här spår efter andra världskriget och efter kommunismens framfart lite varstans. Allt blir mer påtagligt.

Sverige har å sin sida haft fred i flera hundra år, medan världen omkring oss stått i brand. Möjligen har det invaggat svenska folket i något slags falsk trygghet som vi inte vill lämna.

Därför är det nog nyttigt att vi blir påminda om att vad som helst faktiskt kan hända. Precis vad som helst.

Vårt fria, demokratiska Europa hotas de facto av en galen autokrat som vill förslava sina grannländer.

- o -

Prenumerera på mina längre texter till din mailbox på Substack »

2023-11-15

Palestina och vänsterns moraliska dissonans


Ryggmärgsreflexen att älska Palestina och att hata Israel skapar en allt större moralisk dissonans inom vänstern.

Araberna i Hamas delar helt enkelt inte en rimlig, civiliserad värdegrund.

De förtrycker kvinnor, dödar bögar och hatar demokratin.

De drar sig inte för att massakrera civila under vidriga former.

De avvisar fred och fredlig samexistens och vill istället utradera sina grannar.

De har genomfört den värsta pogrom världen skådat sedan Nazityskland.

Frågan som infinner sig i sammanhanget är om den Palestina-kramande vänstern bara är för kvinnors rättigheter under vissa omständigheter - och i så fall vilka?

Stöder man bara HBTQ-personer på vissa platser - och i så fall vilka?

Under vilka förutsättningar omfamnar vänstern demokrati och rättsstat? Och när gör den det inte?

Vilken princip styr egentligen vänsterns bedömning av det rättfärdiga i att döda civila?

Vilka folkgrupper anser vänstern att det är moraliskt acceptabelt att utradera?

Frågorna är högst relevanta - om man utgår från att vänstern styrs av något slags principer.

Den gör trots allt anspråk på att vilja styra vårt samhälle. Så det vore bra att veta...

2022-11-06

Det handlar inte om klimatet

Bilden är ett montage.

Vill man göra något för klimatet - då bör man satsa på stabil basproduktion av elektricitet med vatten- och kärnkraft, dygnet runt, året runt.

Sedan kan man använda vindkraften som topproduktion när det blåser, till exempel för att göra grön vätgas.

Producera mer el än vi behöver och exportera till grannländer vars elproduktion annars sker med fossila bränslen. Och hjälp fattiga länder att elektrifiera på ett smart sätt.

Vad man inte skall göra är att försätta ett av världens redan grönaste länder i klimat-lockdown.

För att vi skall ha råd att utveckla miljövänlig energiteknik krävs tillväxt. Inte oförutsedda (?) och oönskade konsekvenser av ogenomtänkta beslut. Som el-krisen.

Men det handlar kanske inte om klimatet.

Istället har klimatfrågan kapats av vänsterfolk som vill ödelägga vårt ekonomiska system och av människofientliga eko-utopister. Aktivister som vill omforma vårt samhälle radikalt - men som knappast kommer att få demokratiskt mandat för sina idéer.

Vänstern har ingen aning om vad den skall göra efter revolutionen. Hur tänker man avskaffa kapitalismen? Och hur skall det fungera sedan?

Miljöpartisterna har ingen rimlig plan för hur vår levnadsstandard skall kunna sänkas på det sätt som partiet vill. Och de vet att de aldrig kommer att få folkets stöd för sin radikala utopi.

För vänstern är klimatet ett utmärkt verktyg för att kasta grus i marknadsekonomins maskineri. Och för gröningarna är ett »klimat-nödläge« instrumentet för att påtvinga alla andra sin utopi.

Men det handlar inte bara om politiska utopier. Det har uppstått en hel bransch vars funktionärers amorteringar är beroende av att klimat-alarmismen upprätthålls.

Vill du ha forskningsanslag? Då är det säkrast att få in klimatet i ansökan. Vill du ha tillgång till media - snacka klimat. Vill du vara inne i värmen - ifrågasätt inte.

På så sätt blir klimatfrågan ett självspelande piano - driven av panik, alarmism och masshysteri.

Men om vi verkligen bryr oss om klimatet och vårt välstånd - då är det hög tid att handla rationellt istället.