Den principlösa borgerligheten

Jag sitter nu på Arlanda och pustar ut en stund efter nattens hattrullande på Heimdal. Och funderar över gårdagens integritetsseminarium. Ett seminarium där alla - från högkyrkligt konservativa till frifräsande libertarianer - föreföll vara rörande överens om att den svenska borgerligheten helt har tappat koncepten vad gäller integritetsfrågorna.

Om man för ett ögonblick antar att borgerlig politik skulle ha något med principer, ideologi, borgerliga kärnvärden eller något sammanhållet förhållningssätt att göra - då blir det rätt förvirrande.

Då borde det rimligen vara samma idégods, samma borgerliga kärnvärden som gäller över hela linjen. Sätter man individen i centrum - då borde det vara lika självklart att vilja sänka skatten för medborgarna som att försvara deras rätt till privatliv.

Men så är det alltså inte. Borgerlig politik är inte bara spretig. Betraktar man den ur ett principiellt, ideologiskt perspektiv - då är den en uppenbart självmotsägelse. Man kan inte, utifrån samma idégods, både sänka skatterna och rulla ut en aldrig tidigare skådad övervakningsstat.

Nu är den förfärande sanningen naturligtvis att det inte finns något sammanhållet borgerligt idégods längre. Man har aktivt valt att driva ut principdebatten och att kasta bort sitt ideologiska arv. Och då blir det som det blir.

Då blir bilden genast mycket klarare. Skattesänkningarna motiveras nu inte längre av en vilja att ge medborgarna mer inflytande över sina egna liv. Istället är det statens problem med arbetslösheten som står i fokus, när finansministern bollar med miljarderna i sina kalkylark.

Och när statens intressen går före medborgarnas, då är en ökad övervakning närmast en förutsägbar konsekvens. När individen inte längre står i centrum, då finns det inte heller någon anledning för politiken att värna integriteten.

I ett vidare perspektiv innbär detta att all svensk borgerlig politik blir oförutsägbar, ryckig, spretig, motsägelsefull och svag. Vilket inte riktigt är vad vårt land behöver (även om jag kan hålla med om att det rödgröna alternativet är ännu värre).

Nu är tiden inne. Nu måste resterna av borgerlighetens ideologiskt medvetna kärntrupper bestämma sig. Antingen bör de göra uppror internt. Eller lämna det sjunkande skeppet.

För min del är analysen klar. Den svenska borgerligheten har havererat. Det största borgerliga partiet styrs av en man som är så principlös att han bör betraktas som farlig. Så... intressant.

Så jag lägger min energi på att försöka påverka i sakfrågor. Och min röst där den kan ge resultat och skaka om - det vill säga till Piratpartiet.