Vila i frid, Gunnar Larsson

Bedrövelsen är fortfarande förlamande här i vårt lilla hörn av den svenska kolonin i Bryssel – efter att vår vän Gunnar Larsson hastigt gick bort i veckan.

För de som inte kände honom hade Gunnar ett förflutet i MUF, på Norrbottens-Kurirens ledarsida samt på jobb för moderaterna och EPP i Europaparlamentet.

För oss som kände honom närmare var han framför allt en god vän och något slags fast punkt i ett till synes ständigt föränderligt svenskt persongalleri här i Bryssel.

För mig var han en stor del av livet utanför kontoret. Vännen man åt lunch med, grälade geopolitik med över en öl och gjorde utflykter med på kontinenten. Och en av de sista som var kvar i Bryssel ur järngänget som härjade runt här när jag flyttade hit.

En väldigt stor del av mitt liv utanför kontoret, noterar jag förfärat nu när han inte längre är bland oss.

Gunnar – eller Larsson som vi alltid kallade honom – släppte inte alla in på livet. Men för den som jobbat sig genom det lite hårda skalet fanns där en god och lojal vän.

Han höll hårt på sina principer och på rätten att få bestämma över sitt eget liv. (På något sätt känns det som om rökförbudet på belgiska barer var något som han tog som kränkande på ett personligt plan, på riktigt.)

Larsson var inte alltid lätt att tas med. Och vem är det? Det är först när man står ut med varandras fixa idéer, nojor och (o)vanor som man verkligen är vänner. Människor man inte behöver göra sig till för.

På något sätt tror jag att Larsson och jag, på våra utflykter på kontinenten påminde en smula om de där två buttra brittiska gubbarna, som ibland finns i bakgrundsroller i gamla svartvita thrillers. (Tänk The Lady Vanishes, typ.)

Jag sitter och skriver detta på Vattenkannan, där Larsson alltid åt sin fredagslunch. Några av Gunnars andra vänner och kollegor är också här och vi försöker på något sätt landa, efter denna hemska vecka. Vi lutar oss mot varandra, så det skall säkert gå. Men det kommer att ta lite tid.

Vi minns en kär vän med stor integritet, stort hjärta och stor aptit på livet.

Tack alla som visat stöd under de här dagarna. Christian & Johanna, Kristina, Per & Kajsa och Sara hälsar till er alla.

Nu tar vi ett djupt andetag och kliver ut i livet igen.

Norrbottens-Kurirens runa över Larsson »

Uppdatering: De av Gunnars vänner i Bryssel som känner att de behöver en kram och kanske en sup i morgon söndag, är välkomna vid 13-tiden till Vattenkannan på Rue Haute 60.

Sedan planerar vi en minnesstund och ett totalt omdömeslöst gravöl fredag den 14 september på eftermiddagen. Vi jobbar på detaljerna, men det är den första dag som verkar fungera. I Bryssel, i krokarna runt Place Chapelle.

Kanske lite over the top. Men vafan. Här är Gunnars stambord på Vattenkannan. Chrille satte dit svenska flaggan på halv stång och jag vinglaset. Man får göra sådant när man är lite gråtmild...

Uppdatering 2: Kristina Lutz, som är stabschef på moderaterna i Europaparlamentet skriver på Facebook...

"On Thursday my friend and collegue at the EP Gunnar Larsson was found dead. It has taken me a few days to understand and I dont know if I still do. It is impossible to write what I am feeling or truely describe him right now. I have lost my friend of 14 years, the person I met in Norrland, who moved to Brussels and became Mr Brussels to me, who I used to visit here and the person who convinced me to take the job at the EP. He was my confidant, mentor and shoulder to lean on. I am lost without him and Brussels will never be the same without him. I am sad, angry and I miss him so. Nobody could provoke, comfort, encourage or make me laugh like him and he tought me so much about politics, the art if writing, life and Brussels. He was a very complex and yes sometimes diffucult person, but that went hand in hand with his brightness. He didnt let many people close but I am so happy that I was one of them. He loved and lived life to the fullest untill his candle burned out. All of us here will make sure his memory lives on and he will always be with us. I cant write anything more refined or sensible right now. I hope people remember him as he was: talented, bright, wittty, stubborn, principal, generous and behind the sometimes hard fasade the sweetest most caring person who I loved so much."