Inför Framtidskongressen

Om ett par dagar håller Socialdemokraterna partikongress.

Framtidskongressen, är dess paroll.

Jag kommer att tänka på Tillväxtkongressen 2004 som bland annat landade i uttalanden om full sysselsättning, en ny offensiv integrationspolitik och förbättrade villkor för företag och företagare. Det gick sådär. Två år senare förlorade sossarna valet på att de inte kunde hantera arbetslösheten. Integrationspolitiken är fortfarande ett sorgebarn. Och det där med företagen menade de nog egentligen inte ändå.

2015 går sossarna till kongress med Juholtska opinionssiffror, med Miljöpartiet som släpankare och med en uppenbart obekväm partiledare.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti har inte haft en ny idé på hundra år. Och inget tyder på att de kommer att våga höja blicken den här gången heller. Interna särintressen sätter effektivt stopp för alla reformer av arbetsmarknaden, bostadspolitiken och näringspolitiken. Förbud, stopp, regleringar...

Det är som om sossarna befinner sig i något slags paralyserat chocktillstånd – i vilket de hoppas att om de fortsätter att göra som de alltid har gjort, då kommer det nog ändå att gå bra. Men i själva verket innebär detta stillastående att S vänder sig till och tilltalar en allt mindre del av folket. Räknat på det totala antalet röstberättigade stöds partiet i dag av ungefär var femte svensk.

En modern socialdemokrati borde höja blicken; inkludera istället för att konfrontera; fokusera på ekonomisk stabilitet istället för att ägna sig åt pseudofrågor. En modern socialdemokrati skulle kunna ta chansen och använda en förstärkning av försvaret som ett försök att stimulera ekonomin (enligt partiets egna keynesianska teorier). Den borde rent av plocka upp den klassiska tanken om egenmakt som ett alternativ till dagens inlärda hjälplöshet.

Men något sådant kommer vi inte att få se. Istället kommer det att bli mer mer trams, avund, förbud, förmynderi, klåfingrighet, bitterhet, feminism, övervakning och identitetspolitik.

Socialdemokraternas partikongress är de svenska konferensernas urmoder. Under ett par dagar skärmar man av sig från resten av samhället och hoppas kunna fördriva verklighetens problem med önsketänkande, sång och sprit. Men verkligheten lär knappast bry sig.

Upp till kamp emot kvalen. Sista striden det är.

Läs även: Newsweek – All across Europe, the social democratic Left is dying »