2018-08-09

Svenska medias självskadebeteende

Den irriterande snuttifieringen av nyhetsflödet har många orsaker. En är att journalister inte lyssnar på de svar de får när de intervjuar folk.

Uppenbara följdfrågor blir aldrig ställda. Halvfärdiga resonemang blir hängande i luften. Myntets andra sida är att makthavare som regel klarar sig undan med enkla soundbites, medvetna om att det ändå strax kommer en annan fråga.

Men de frågor som ger de riktigt intressanta svaren är oftast de enklaste: Hur menar du då? Kan du utveckla resonemanget? Varför tycker du att det är viktigt? Hur upplevde du situationen?

En tumregel för att förklara saker så att folk verkligen förstår (som jag snappat upp någonstans) är att ställa frågan »Varför?« minst tre gånger - för att steg för steg närma sig de underliggande principerna och ämnets kärna. När skedde något sådant i en svensk intervju senast? Eller ens i något av etermedias förment fördjupande samtalsprogram?

Den jobbigaste men samtidigt roligaste intervju jag varit med om var när norska radions motsvarighet till Filosofiska rummet en gång frågade ut mig om min syn på frihet och frihetens idéer. Vi satt på en gräsmatta i Vigelandsparken i minst en och en halv timma. Efter att jag dragit mitt vanliga mantra var alla frågor av typen »Det där låter ju intressant. Kan du förklara mer?« Efter intervjun var jag fullständigt utmattad. Och det blev ett riktigt bra radioprogram.

Jag tror att många av dagens journalister går in i intervjuer med förutfattade meningar och en förutbestämd bild av vad som skall ske. De tycks inte våga låta samtalet leva sitt eget liv och leta sig sina egna vägar. I sin fruktan för att inte framstå som tuffa nog, kommer de tillbaka till sina redaktioner med material som inte är i närheten av så högoktanigt som det skulle kunna vara.

På så sätt reduceras de flesta intervjuer till att bara visa upp någon som förväntas säga något godtyckligt som svar på någon insinuant fråga. Då kan man lika gärna copy-pasta ur ett pressmeddelande.

Det är naturligtvis så att många människor inte har tid och ork att läsa eller lyssna sig igenom långa och djupa intervjuer. Men en del är ändå tillräckligt intresserade. Och det kan räcka för att tillföra vårt febriga och infekterade debattklimat lite sans, nyans och seriös analys.

Och även om en journalist bara har en spalt på 1.500 tecken eller två minuter i etern på sig - så är det fortfarande de djupa och förutsättningslösa samtalet som krävs för att vaska fram de guldkorn som kan göra en intervju riktigt intressant och nyhetsmässig. Men det kräver naturligtvis en hel del arbete, vilket möjligen är var skon klämmer...

I dessa tider då gammelmedia kämpar för att försöka finna nya affärsmodeller vill de att jag skall betala för att få ta del deras ytliga (och inte sällan vinklade eller felaktiga) nyhetsrapportering. Det tänker jag inte göra. Men ge mig något med kvalitet, djup och förutsättningslös analys - så skall jag överväga saken.

Det kan inte vara omöjligt, eftersom det finns i andra länder.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, roliga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.