Den problematiska hetslagstiftningen

Man skall respektera andra människors frihet, säkerhet och egendom.

Frågan är - vad kan man säga utan att gå över denna gräns?

Att konkret uppmana någon till våld (och tvång) riktat mot andra bör naturligtvis inte vara tillåtet. Men för den sakens skull krävs ingen speciell hetslagstiftning. Uppvigling och stämpling till brott är redan olagligt, på goda principiella grunder.

Om någon anser sig förtalad av någon annan på ett sätt som åsamkat en mer abstrakt skada finns redan lagar som reglerar ärekränkning, förtal och till och med förolämpning. Möjligen borde detta flyttas från brottsbalken till att bli rena civilrättsliga frågor. Gränsen är dock något flytande mot till exempel ofredande, som är en handling som hör hemma i brottsbalken.

I stort sett har vi alltså redan den lagstiftning som krävs, redan utan lagen om hets mot folkgrupp.

Naturligtvis finns det gott om yttranden som - av olika människor vid olika tidpunkter - kan anses vara oförskämda, sårande, osmakliga, korkade, småskurna och obefogade. Men frågan är om människors eventuellt sårade känslor är något som lagstiftningen skall lägga sig i.

Dels är det fråga om subjektiv tolkning och om människors olika grad av känslighet. Dels kan en sådan princip utvidgas till att omfatta i stort sett vad som helst. Dessutom är godtycket stort, vilket till exempel visar sig i att symboler för vissa totalitära mördarregimer är förbjudna, men inte andra.

I grund och botten är detta en fråga om hyfs - samt det faktum att vissa människor tycks vara oförskämda idioter. Så intressant.

Lagen om hets mot folkgrupp definieras så här på Åklagarmyndighetens hemsida... »Att offentligt sprida uttalanden som hotar eller är nedsättande om en grupp av personer, med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.«

Vilket för det första inte stämmer. Det handlar om vissa grupper, vissa »raser«, viss hudfärg, visst ursprung och vissa sexuella läggningar.

Här bryter hetslagstiftningen mot en av den demokratiska rättsstatens grundläggande principer: Alla skall vara lika inför lagen, alla skall ha lika rättigheter och skyldigheter och alla skall behandlas lika av staten. Historien lär oss att det är när man lämnar denna princip som »ondskan« kan koppla sitt grepp.

Svensk lagstiftning om hatbrott och hets mot folkgrupp är med andra ord inte allmängiltig - utan blandar ihop vad som sägs med vem som fäller yttrandet och vem det riktas mot. Vilket är ett tecken på dålig, icke rättssäker lagstiftning.

Lagarna skall helt enkelt omfatta, gälla och tillämpas lika för alla.

Sedan är det en annan fråga att folk bör lära sig hyfs, bete sig anständigt, respektera sina medmänniskor och argumentera sakligt. Men det löser man knappast med lagstiftning.

Det bör också påpekas att bara för att man tycker att något är olämpligt, korkat, oförskämt, ogenomtänkt eller osakligt - så är det i sig inte skäl nog för att förbjuda det. Speciellt som sådant ofta ligger i betraktarens öga.

Detta speciellt som det ligger i yttrandefrihetens natur att dess verkliga värde består i att försvara rätten att säga sådant som andra inte vill höra.