Ständigt, dessa domedagsprofeter

Det tycks alltid ha funnits en lockelse i att förutspå jordens nära förestående undergång. Inte sällan har sådana profetior framförts av sektliknande grupper. Men i den mån något har gått under, då är det snarare domedagsprofeterna och deras följare själva.

Tro och känslor spelar som regel en central roll. Vilket också gäller dagens epidemi av klimatångest. För även om man påstår sig ha nästan alla forskare i hela världen på sin sida - så är det oro, rädsla och panik som förväntas sälja budskapet.

Rädsla har dessutom en praktisk funktion att fylla. Nämligen att avleda uppmärksamhet från logiska luckor i resonemanget:

• Låt oss - for the sake of argument - anta att alla klimatalarmister har helt och hållet rätt.
• Låt oss sedan anta att vi offrar vårt välstånd, vår tillväxt och vår tekniska utveckling för denna sak.
• I så fall kommer det inte att innebära något annat än att vi blir fattigare och sämre rustade att möta problem, av vilken sort de vara må.
• Men den förväntade klimatkatastrofen är inte avvärjd - eftersom länderna i Asien och Afrika inte bara fortsätter med sina utsläpp, utan dessutom kommer att öka dem.

Då har vi inte åstadkommit något annat än att göra oss själva fattigare. (Vilket knappast gör det lättare att leva på ett miljö- och klimatvänligt vis. Snarare precis tvärt om.)

Vill vi däremot göra något - då finns massor av alternativ. Till exempel att hjälpa till att elektrifiera Afrika. Att samarbeta med de norska och indiska forskare som hoppas kunna producera ren, säker och billig el med hjälp av thorium-reaktorer. Att lyfta fattiga människor i fattiga delar av världen ur den fattigdom som inte tillåter dem att bry sig om varesig miljö eller klimat. Att plantera träd. Att fortsätta använda kärnkraften.

Men istället förväntas vi känna - och handla i - panik. Vilket absolut inte är någon bra plan.

Det är som om domedagsprofeterna inte vill att vi skall tänka...