Ministern som inte vill veta...

Riksdagens socialutskott vill se en utredning om den svenska narkotikapolitiken.

Det ansvariga statsrådet - Lena Hallengren (S) - är positiv till en utredning. I princip. Men bara så länge den inte utreder för mycket.

- Det är inte aktuellt att titta på en avkriminalisering, säger hon till Svenska Dagbladet.

Vilket är en anmärkningsvärd ståndpunkt. Hallengren är högsta ansvariga politiker. Men hon vill inte veta vilka konsekvenser den aktuella lagstiftningen medfört.

Fast egentligen vet hon redan. Sedan man 1988 kriminaliserade användning och innehav av mindre mängder narkotika för personligt bruk har allt gått åt helt fel håll. Idag har Sverige den näst högsta narkotikarelaterade dödligheten i EU - vår repressiva lagstiftning till trots.

Däremot används förbudet mot att användning / innehav för personligt bruk av polisen för att snygga till sin statistik. Det är lågt hängande frukt och man kan ofta »klara upp« en handfull »brott« i ett och samma svep. Även om det - i ett vidare perspektiv - inte är till någon nytta, utan snarare kontraproduktivt.

Och att hota med plocka in människor för urinprov används inte sällan av polisen för att skrämmas, i de mest skiftande situationer.

Bortåt 90% av narkotikabrotten handlar alltså om ringa narkotikabrott - användning och innehav för personligt bruk - som i sig inte innebär att någon kränker någon annans säkerhet eller egendom. Det är ett brott utan offer, helt enkelt.

Naturligtvis finns det människor med missbruksproblem som kan drabba både dem själva och andra. Men de behöver vård - inte en prick i belastningsregistret.

Och vad gäller alla andra, som använder rekreationsdroger utan att deras bruk är problematiskt - så har staten helt enkelt ingen anledning att lägga sig i.