Det finns massor av katastrofscenarier. Min »favorit« är den demokratiskt styrda de-facto-socialistiska, auktoritära staten. Som håller folk kort för att rädda systemet. Och vi vet ju hur sådant brukar gå.
Visst kan man i ett svindlande ögonblick komma väldigt mycket i kontakt med det existentiella - när man tänker på vad som kanske skulle kunna hända med den här krisen, i ett worst case scenario.
Men det kan också gå utmärkt. Vara en högst tillfällig störning.
Och allt däremellan. Saken är att vi inte vet. Här kan vi göra ett val.
En väg är radikal acceptans, att gilla läget och att göra det bästa möjliga av situationen.
En annan är panik. Vilket är en mycket stark känsloreaktion som hindrar oss från att se klart och att göra rationella val. So, don't.
Någonstans på vägen plockade jag upp det här: Något dåligt händer. Vi observerar detta. Vi tolkar vår observation. Och eftersom vi har en tendens att hetsa upp oss - så övertolkar vi händelsen. Vilket hjärnan uppfattar som en ny, värre verklighet. Och sedan loopar tolkningsspiralen på ett dåligt sätt som kan leda till panik. Ser man detta, då har man genast ett val. Då kan man välja att inte hetsa upp sig. Vilket gör allt så mycket enklare att hantera.
Man måste försöka se saker för vad de verkligen är. En lurig pandemi som dessutom lamslår ekonomin. Så intressant. Då får vi hantera det efter bästa förmåga.
Detta ligger rätt nära stoicismen, observationen att det inte är händelser, människor, yttanden och företeelser i sig som gör mig upprörd eller stör min frid - utan min egen tolkning av det som föreligger. Vilket ger mig ett slags kontroll över situationen.
Eller så här: Att oroa sig för saker som kanske eller kanske inte kommer att ske dränerar oss på kraft, skrämmer upp oss och får oss att fatta ogenomtänkta beslut. I de flesta fall inträffar över huvud taget aldrig den katastrof som den orolige investerat så mycket tid och mental energi i. Oro är en destruktiv kraft. Rädsla urholkar själen. Panik förlamar.
Jag tror rent allmänt att folk skulle må bra av att vara mer i nuet, i det innevarande ögonblicket - istället för att älta det förgångna och oroa sig för framtiden. Att vara mer närvarande. Att stanna upp och observera verkligheten för vad den är. Att låta sig fascineras av alltets storhet. Att använda nuet för att handla. Att samtidigt kunna slappna av ens smula och ändå ha makten över sina handlingar. Att få lite sinnesro.
Om människor frivilligt och spontant samarbetar, då kommer det här att gå bra.
Hej HAX, då jag 2001 återkom till Sverige från USA kände jag Sovjetvibbarna redan på Arlanda, den burdusa och arroganta tullkontrollen, den föraktfullt snäsande passkontrollen.
SvaraRaderaNär jag en tid senare sökte vård för hjärtbesvär blev jag vägrad sjukpenning då tjänstekvinnan på försäkringskassan påstod att jag hade undanstoppade pengar i utlandet efter mina år i USA.
Jag tog då beslut att lämna Sverige, inte i panik utan som ett resultat av en övervägd vägning av fördelar som natur, språk, årstider, kultur och nackdelar som otrygghet, ofrihet, byråkrati och den totalitära utvecklingen i landet.
Även mycket radikala förändringar i livet kan beslutas utan panik, inte bara kan utan måste då förutsättningarna förändrats på ett sätt som inte kan eller får accepteras.
Sverige har tagit upp Sovjets fallna mantel och kommer gå samma väg, sönderfall under en totalitär maktfullkomlig politiker och tjänstemannaklass.
Min familj är värd ett bättre liv än det som Sverige bjuder.
Vi har som människor skyldigheter mot våra barn och föräldrar samt oss själva, däremot inga som helst skyldigheter mot ett land och ett folk som föraktar och hatar oss och våra ansträngningar.
Beslut fattas grundat på iakttagelser i det förgångna och nuet samt rimliga antaganden om det framtida utfallet av pågående rörelser, att endast leva i nuet är naivt och farligt.