USA i skymningszonen

Den amerikanska situationen är olycksbådande. Frihetens stamort på jorden är inne i en demokratisk dödsspiral där ingen är utan skuld.

Redan när Trump utlyste sitt 6 januari-möte fanns varningssignaler. »It will be wild.« Det var en öppen inbjudan till allehanda bråkmakare. Vilket naturligtvis är lätt att konstatera nu, i backspegeln.

Det fanns ingen plan, ingen organisation och gruppdynamiken fick spela fritt. Alla som någon gång haft med stora folksamlingar att göra vet att sådana ofta har en svans och att man måste tänka igenom upplägget väldigt noga för att ha kontroll på situationen.

I Washington i onsdags gav den allt mer isolerade Trump tiotusentals människor march-order och lämnade sedan situationen åt ödet. När mötet var över och folk tittade på sina mobiler igen fick de veta att vicepresident Pence inte tänkte tänja på konstitutionen. Resten blev ett självspelande piano.

Nu slutade det i en situation där Trump serverade sina motståndare allt de någonsin kunde önska på en silverbricka. Vilket inte bara kommer att drabba honom, utan hela det republikanska partiet och alla andra som vill försvara friheten mot socialismen - över hela världen.

I sin vilja att avsluta sitt presidentskap med ett fett »fuck you« tillfogade Trump friheten och dess förkämpar allvarlig skada för lång tid framöver. Om det var medvetet eller på grund av bristande omdöme är i sammanhanget av mindre betydelse. Skadan är redan skedd.

Att demokraterna och de media som lutar åt vänster mjölkar detta så hårt de kan riskerar att göra situationen ännu värre - men är inget att förvånas över. Gör tankeexperimentet att omständigheterna hade varit de omvända. Men det är ändå oroväckande.

I en situation som kräver omdöme och eftertanke driver demokraterna en linje som riskerar att bara förstärka polariseringen och att radikalisera Trumps svans. För att inte tala om att det kan driva Trump till nya infall. Trängda människor kan lätt bli farliga.

Varje handling skapar en motreaktion, som i sin tur föder sina motreaktioner och så vidare.

Att starta krig är lätt. Att skapa fred är svårt. Det senare kräver interaktion, tålamod och ett stort mått av statsmannamässighet. På den punkten imponerar det demokratiska partiets ledarskap för tillfället tyvärr inte.

Kanske hade situationen gått att desarmera om man i ett tidigare läge hade sagt att man tar uppgifterna om valfusk på det allvar sådana anklagelser förtjänar - och därför tänker reda ut dem i grunden. Men när man istället kategoriskt och med viss arrogans avfärdar något som tiotals miljoner människor faktiskt tror har hänt - då uppstår naturligtvis en frustration som lätt kan koka över i något annat. Vilket var precis vad som hände.

Så nu sitter vi här, i ett skakigt läge där ingen uppvisar så mycket som ett uns av social kompetens eller besinning - utan agerar i känslomässig affekt. Det gör mig förfärad.