Tysklands svåra val

Den tyska politiska brandmuren håller inte bara AfD ute. Den är även en garanti för att socialdemokrater och/eller de gröna alltid kommer att ingå i regeringen.

Den tyska politiska brandmuren mot Alternativ för Tyskland (AfD) innebär att så länge CDU/CSU inte får egen majoritet - så kommer socialdemokrater och/eller de gröna alltid att ingå i regeringen. Vilket i så fall blir mer av det som en allt större del av tyska folket nu vänder sig emot.

AfD drar som ytterkantsparti till sig politiska särlingar. Även om det inte finns fog för att påstå att partiet skulle vara nazistiskt, så finns det skäl att anta att det finns en och annan nazist i partiet. Vilket naturligtvis är hemskt obehagligt.

På AfD:s mörka sida finns figurer som Björn Höcke. Han har bland annat bötfällts för att ha använt parollen »Allt för Tyskland«, som är hårt historiskt belastad.

På andra flanken finns partiets kanslerkandidat Alice Weidel som kallar sig libertarian och lever i ett lesbiskt förhållande. Det är en bred kyrka.

Vi får väl se om partiet är omdömeslöst nog att spurta under parollen »Alice für Deutschland!«.

Problemet är att AfD har rätt i en del frågor. Och fullständigt fel i andra. Samt att det inte finns någon annan att rösta på om man inte vill ha rödgröna i regeringen. Det är något av ett olösligt dilemma.

Om CDU/CSU skulle bilda minoritetsregering med AfD:s tysta stöd, då blir det nästintill revolution. Vänstern skulle självantända av ursinne. En minoritetsregering vore dessutom ett svårsmält traditionsbrott i Förbundsrepubliken.

De rödgröna är redan fullt upptagna med att utmåla alla till höger som dödsmördarnazister för att slippa en jobbig debatt om sakfrågorna.

Allt blir väldigt meta när vänstern ordnar massdemonstrationer mot »högern«. Det vill säga mot det ökade folkliga stödet för de partier vars framgångar är konsekvensen av de rödgrönas egen förda politik.

I valrörelsen markerar CDU:s ledare Frederich Merz med rätta hårt mot AfD när det kommer till partiets Rysslands- och Ukraina-politik. Vilket som bekant blivit en het fråga de senaste dagarna. 

Även om CDU vid ett tillfälle har utmanat brandmuren mot AfD är en regering med CDU/CSU och socialdemokratiska SPD (och kanske FDP) det minst dåliga man realistiskt kan hoppas på. En ny GroKo, som under Merkel. Vilket väcker begränsad entusiasm.

Hade jag varit medborgare och haft rösträtt skulle jag rösta på liberala FDP, även om deras insats i den fallna koalitionsregeringen lämnar en del i övrigt att önska. Lägre skatter, mindre byråkrati, ett mer företagsvänligt klimat, ny kärnkraft, fri fart på Autobahn och legaliserat gräs låter bra. Men som det ser ut just nu är frågan om FDP ens kommer att kunna hålla sig kvar i Bundestag.

Rekommenderade texter och videos

Läs mina senaste texter i Bulletin:

• Vad ska man rösta på (när alla tycker likadant)? »

• Frihet är olikhet, likhet är ofrihet »

Och på Femtejuli.se:

• Chat Control 2 – vad händer nu? »

• Kan EU bestämma över X och Meta? »

• Panik i censurfabriken »

• Meta tar strid mot EU om censur »

• Man kan inte samtidigt ha massövervakning och säkra elektroniska kommunikationer »

• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

Youtube: Är stärkt yttrandefrihet ett hot mot demokratin? »

Youtube: Så saboterar klimataktivister Europa - och ger makten till KINA »

Youtube: Så hotar förnybara energikällor VÄLFÄRDEN »

Youtube: CENSURERA FACEBOOK? Zuckerberg har rätt – politikerna fel »

Youtube: ANDERS LINDBERG, AFTONBLADET & SVENSK VÄNSTER VS ELON MUSK, MARK ZUCKERBERG & YTTRANDEFRIHETEN »

Youtube: Asking AI To Create Countries As Horror Characters! »

Tyskt självskadebeteende

• TLDR: Om opinionssiffrorna håller i sig kommer Tyskland att bli omöjligt att regera efter valet i februari. Detta samtidigt som landet står inför systemhotande utmaningar. •

När jag flyttade till Berlin var det främst stadens personliga frihet under ansvar som lockade. Men jag var också nyfiken på de krafter som släppte lös nazismen. Och som engagerad för de östeuropeiska folkens frihet under kalla kriget fascinerar Berlin mig djupt.

Men nu börjar den samtida tyska samhällsdynamiken bli onödigt intressant.

Åter är det fixa, dogmatiska projekt som spökar. En klimatomställning och en energikris som blivit ett akut hot mot tyskt välstånd. Missriktad välvilja vad gäller asylinvandringen. Samtidigt som det rasar ett krig 150 mil bort.

I februari blir det nyval, efter att den röd-gul-gröna regeringen brutit samman.

Borgerliga CDU är störst i opinionen med drygt 30 procent. De senaste mätningarna ger högerpopulistiska AfD och Socialdemokratiska SPD strax under 20 procent var. De Gröna knappt 15. Nybildade vänsterpopulistiska Bündnis Sahra Wagenknecht verkar klara fem-procentspärren. Liberala FDP och Die Linke ser däremot ut att få lämna Förbundsdagen. Men än kan mycket hända.

Om dagens siffror skulle hålla sig kommer Tyskland att bli omöjligt att regera. CDU och SPD har i skrivande stund inte någon egen majoritet. Och efter Merkel-åren är intresset för en sådan regering begränsat.

Konstellationen CDU, SPD och De Gröna kan bara fungera om någon av dem säljer sin själ.

Häromveckan undslapp sig CDU-ledaren Friedrich Merz att han möjligen kan tänka sig att regera tillsammans med De Gröna. Vilket gjorde många upprörda, inte minst det bayerska systerpartiet CSU. Vad man än röstar på, så får man gröningar i regeringen. Utom om man väljer AfD, då…

I båda scenarierna ovan kan AfD positionera sig som den enda verkliga oppositionen. Vilket naturligtvis kommer att stärka dem.

CDU och AfD har visserligen i skrivande stund 48 procent av opinionen bakom sig. De kan få en egen majoritet tillsammans. Men beröringsskräcken mot AfD är total.

CDU vill inte ens bilda regering på egen hand, om AfD röstar för en sådan. Vilket i så fall är en garanti för att Tyskland inte kommer att få någon tydligt borgerlig regering under överskådlig tid.

För övrigt skulle den tyska vänstern bli fullständigt skogstokig om CDU tog makten med AfD:s stöd. Det skulle leda till allvarliga oroligheter.

Man kan verkligen inte klaga på dramaturgin.

I mitt sökande efter det kollektiva förtryckets underliggande mekanismer slås jag av att något tycks hända när befolkningen uppnår en kritisk massa.

I ett land med 83 miljoner invånare (70+10 miljoner år 1939) på drygt halva Sveriges yta sätts stora krafter i rörelse när det gäller. Det skapar moment och saker får ett eget liv.

Nyligen såg vi omfattande bondeprotester. Och massdemonstrationer mot högern, arrangerade av de rödgröna.

Med höger avsågs i sammanhanget det folkliga missnöje med regeringens politik som driver väljare att rösta på AfD. Ett missnöje som bokstavligen talat lett till att företrädare för regeringspartierna periodvis inte kunnat visa sig ute i offentligheten.

Samtidigt fortsätter klimatomställningen och energikrisen att driva industrin ut ur Tyskland. Infrastrukturen är usel. Byråkratin är förlamande. Digitaliseringen ser inte ut att komma någonstans alls. De problem som kan kopplas till invandringen gör sig ständigt påminda. Försvaret är eftersatt och kriget i Ukraina leder till ständiga politiska konvulsioner.

Över allt detta hänger nazismens och kommunismens vålnader. Det finns något slags insikt om att vad som helst faktiskt kan hända. Precis vad som helst. Inget kan tas för givet. Tyskarna vet, för de har varit med förr.

Trots denna medvetenhet kan det gå överstyr igen. Man kan dock inte utgå från att hoten mot friheten och demokratin ska komma i samma skepnad som tidigare.

Ett samhälle kan mycket väl glida in i förtryckets dystopi med de bästa föresatser. För att hålla populismen borta. För klimatet. För att säkra makt och kontroll i oroliga tider. För den allmänna säkerheten. Till och med i namn av att man vill rädda demokratin.

Övergrepp mot de mänskliga rättigheterna sker i princip alltid med hänvisning till det allmännas bästa.

I sammanhanget klingar den socialdemokratiska inrikesministern Nancy Fazers ord oroväckande. »Den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.« Vilket för tanken till den östtyska åsiktspolisen, Stasi. Och Gestapo.

Tyskland befinner sig i ett slags metastabilt tillstånd. Små förändringar av input kan få stora konsekvenser. Det känns som att vi kommer att få vara med om något historiskt. Frågan är bara vad.

Min gissning är att borgerliga CDU/CSU, socialdemokratiska SPD och De Gröna trots allt kommer att bilda regering efter valet.

Det blir i så fall en regering som inte kommer att kunna ta tag i Tysklands utmaningar, utan snarare fortsätter med den politik som orsakat dagens problem.

I så fall kommer som sagt AfD att utgöra den enda verkliga oppositionen. Vilket de sedan kan hämta hem i nästa val, när krisen är ännu djupare.

Detta ska bli intressant att följa.

Mellandagarnas texter och spellista

Läs min senaste text i Bulletin:

• Kunskap är makt – även i EU »

Och på 5 juli-stiftelsens blogg:

• Chat Control 2 – förslaget som vägrar dö »

• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

Youtube: SVT vs JÖNSSON - så inleddes de gamla mediernas SISTA STRID »

Youtube: Henrik Jönssons årskrönika 2024 »

Youtube: Lenin – mysfarbror eller massmördare? Leninpriset, Knausgård och Myrdal »

Youtube: Så bröt EU mot lagen när de ville övervaka dig på internet »

Youtube: Sverige och Röda Khmererna – Från Sympati till Förnekelse »

Youtube: The Dark Truth About Life In East Germany »

Youtube: The Rise of the Right is the Left's Fault - Stephen Fry »

Youtube: Right Wing Woman by Dominic Frisby »

Rekommenderade texter och videos

Läs mina senaste alster i Bulletin:

• Är den demokratiska rättsstaten islamofobisk? »

• Den ohållbara gröna bidragskapitalismen »

Mina senaste texter på 5 juli-stiftelsens blogg:

• Hemlig övervakning leder oftast inte till åtal »

• Chat Control 2: Inget beslut i EU:s ministerråd »

• Justitieminister Strömmer om Chat Control 2: Min svåraste fråga »

• Socialdemokraterna och internet »

Rekommenderade videos:

Youtube: Varför ljuger (S) om kärnkraft och migration?  »

Youtube: Journalist Investigated for Tweet Speaks Out - Allison Pearson »

Youtube: Svenska Män (Parodi) »

Öppna gränser. Generell välfärdsstat. Demokrati. Du kan bara välja två.

Den demokratiska rättsstaten har unikt goda förutsättningar för att integrera och assimilera invandrare. Så varför fungerar det inte?

Vi har något unikt. Vår demokratiska rättsstat är något så ovanligt som ett samhälle som i princip är öppet för alla som är beredda att respektera sina medmänniskors frihet, säkerhet och egendom.

Det spelar ingen roll varifrån en person kommer, vad någon tror på, hur individen i fråga ser ut, vilket kön eller vilka sexuella preferenser den har – alla är välkomna i vårt ”open access”-samhälle, med lika grundläggande rättigheter, samma skyldigheter och på samma villkor som för alla andra.

Nu är det visserligen lite mer komplicerat än så. Man måste till exempel skilja på religion och stat. Man måste acceptera statens våldsmonopol och våra institutioner för konfliktlösning utan våld. Och man förväntas dra sitt strå till stacken efter bästa förmåga.

Man skulle förvisso kunna kalla detta för ett slags överideologi. Men i så fall en som ger individen unikt stor frihet att leva sitt liv efter eget huvud. Ingen tvingas underkasta sig någon religions eller utopisk ideologis ambition att detaljstyra och kontrollera samhället eller människors liv och sinnen.

Visst finns det helt uppenbart utrymme för ökad frihet och personligt ansvar i vårt samhälle. Men utgångsläget är ändå jämförelsevis gott.

Sverige borde vara ett land med utmärkta förutsättningar för inflyttade att integreras och assimileras in i. Ändå ser det ut som det gör.

Dels beror det på att vi släppt in människor som inte är beredda att ställa upp på principerna ovan. Dels på att integrationen förväntas skötas av det offentliga snarare än civilsamhället. Dels på att vi släppt in fler människor i landet än vad som rimligtvis kan absorberas under ordnade former. Dels på att det svenska samhället har liten plats för lågutbildade och låglönearbeten.

Här finns också ett problem med den generella välfärdsstaten. Den är en magnet för migranter och lycksökare som har en orealistisk bild av Sverige som en bankomat.

Vilket skapar en ohållbar situation, där de som redan är inne i och betalar för systemet gör revolt. Vilket i sin tur – helt förutsägbart – förändrar den politiska spelplanen.

Tillspetsat kan man säga: Öppna gränser. Generell välfärdsstat. Demokrati. Du kan bara välja två.

Det är ironiskt att vänsterns missriktade välvilja vad gäller att urskillningslöst öppna våra gränser har blivit ett större hot än något annat mot samma vänsters så omhuldade generella välfärdsstat.

Här kan det vara på sin plats att jag förklarar min principiella inställning till invandring: Människor ska ha rätt att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Med bekostnad avses i sammanhanget inte bara ekonomiska faktorer, utan även andras friheter och rättigheter enligt ovan.

Sedan tror jag att vi i långa loppet realistiskt sett måste acceptera en mer blandad befolkning vad gäller människors yttre attribut.

Det som är viktigt, och som till varje pris måste upprätthållas och försvaras, är den demokratiska rättsstaten, individens frihet och hennes rätt.

Ett civiliserat samhälle med ordnad fredlig mänsklig samexistens, helt enkelt.

(Tidigare publicerad i Bulletin.)

Friheten måste alltid försvaras

I min ungdom var jag engagerad för de östeuropeiska folkens frihet. Att se förtrycket bara drygt tio mil från Sveriges gräns var omskakande. Att resa i öst var en dystopisk upplevelse.

I de kommunistiska diktaturerna fanns inget utrymme för att ifrågasätta makten, ideologin eller systemet. Folk som käftade emot kunde försvinna. De som försökte fly sköt man vid gränsen.

Situationen i dagens Ryssland är snarlik. Vilket inte är att förvånas över. Putin är ex-KGB. Ryssland är Sovjetunionens förtryck minus marxism plus rövarekonomi.

Putins Ryssland är ett i princip totalitärt system som uppvisar fullständig skamlöshet och likgiltighet vad gäller människors liv, individens rättigheter och andra länders suveränitet.

Man uppvisar en arrogant nonchalans inför de principer som möjliggör civiliserad, fredlig mänsklig samexistens.

Förtrycket yttrar sig nu som då i övergrepp mot individen och hennes grundläggande mänskliga rättigheter. I förbud mot tanken att det kan finnas andra och bättre sätt att göra saker och ting.

Man utökar sitt territorium genom att knapra i sig sina grannländer och förvandla levande samhällen och människors hem till grushögar.

Det är bristen på demokrati som gör sådana vansinniga fälttåg möjliga. Demokratier krigar i princip aldrig med varandra.

Den demokratiska rättsstaten är det fredliga, civiliserade samhällets fundament.

Den bygger på respekt för individen och hennes grundläggande fri- och rättigheter.

Den är en kompromiss som gör det möjligt för människor att leva i fredlig samexistens och att lösa konflikter utan våld.

Det fria samhället har många fiender, måste ständigt försvaras och dess fördelar klargöras för varje generation. Tyvärr verkar det som om vi brustit i detta uppdrag. Varit naiva. Och slappa.

Bland de rödgröna råder kognitiv dissonans. I ena vågskålen fluff som feminism och identitetspolitik men även traditionella idéer som likhet inför lagen, människors lika värde och den demokratiska rättsstatens grundläggande principer. I andra vågskålen en växande religiös minoritet vars mer radikala uttolkare är aktiva motståndare till det ovanstående. Samtidigt är gruppen viktiga och lättledda väljare...

Problemet är förvisso bredare än så. Men det är alltid värt att notera när verkligheten hinner ifatt vänstern och biter den i baken.

I Sverige måste den demokratiska rättsstatens grundläggande principer och svensk lag gälla, lika för alla.

Vilket kan bli stökigt om de som hävdar något annat har ett stort potentiellt våldskapital och uppvisar ett antisocialt dominansbeteende.

Dessutom har vi ett politiskt system som gör upprepande utfall mot de medborgerliga fri- och rättigheterna. Speciellt rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten.

Två av tre EU-institutioner vill att man skall använda AI för att analysera innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden. (EU-kommissionen säger själv att detta strider mot grundläggande fri- och rättigheter, men väljer att köra på ändå.)

Övervaka dem som misstänks för brott - inte alla andra, hela tiden.

Under den kommande mandatperioden tänker man upphöja hat och hot till »EU-brott« i klass med terrorism och vapensmuggling. Men vi får inte veta hur man tänker definiera hat eller vad det är som skall bli förbjudet att säga. I vart fall inte före valet.

Yttrandefriheten hotas ständigt av makthavare som ogillar att folk käftar emot, ifrågasätter och lägger sig i. Det ligger liksom i sakens natur.

EU skall hålla tassarna borta från yttrandefriheten.

På detta tema kan även nämnas en farlig cancel-kultur som inte bara drabbar offentliga personer utan även till exempel akademiker som kommer fram till oönskade resultat eller hänvisar till olämplig fakta.

Allt orkestrerat av något slags kulturvänster som anser sig vara oändligt mycket mer moraliskt högtstående än alla andra. Som förblindas av sin övertygelse och vars missriktade välvilja får oväntade, oönskade och emellanåt direkt farliga konsekvenser.

Hoten mot den västerländska demokratiska rättsstaten kommer från många olika håll, samtidigt.

Här bör understrykas att det är nämnda västerländska idétradition som skiljer oss från politiska och religiösa förtryckarregimer, från rövarvälde och från dem som använder våld som maktmedel.

Det har tagit årtusenden för dessa idéer att utkristalliseras och växa fram genom trial and error. Människor har offrat sin frihet och sina liv för våra fri- och rättigheter.

Allt detta hotas just nu från olika håll. Övergrepp mot de mänskliga rättigheterna motiveras inte sällan med kollektivets bästa. Med missriktad välvilja.

I sitt standardverk om den totalitära statens rötter varnar oss Hannah Arendt särskilt för att tro att mörkrets krafter skall komma i samma skepnad och från samma håll som tidigare gånger.

Vår fred och vår frihet hotas, i det stora och i det lilla. Just därför är det viktigt att stå upp för de principer som gör vårt samhälle möjligt och drägligt att leva i.

Försvaret för den västerländska civilisationen som sådan är det centrala. Sedan är det underordnat varifrån och från vem hotet kommer. Gränsen måste hållas.

Den demokratiska rättsstaten och våra grundläggande fri- och rättigheter måste ständigt försvaras, i en fri debatt och med demokratins verktyg mot såväl yttre som inre fiender.

Vilket är hela syftet med att jag kandiderar till Europaparlamentet. Jag är villig att ta den striden, om jag skulle få förtroendet.

Allt du behöver göra är att rösta på mig.

Aktuella nät- och övervakningsfrågor

...från 5 juli-stiftelsens blogg.

• Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder »

• Kriget mot krypterad kommunikation »

• När EU fruktar folket inskränks yttrandefriheten »

• Nu står striden om det fria ordet i EU »

• Utredare: Släpp statlig kameraövervakning fri »

• Hur mycket övervakning tål den svenska demokratiska rättsstaten? »

• Regeringen slår rekord i snabb ändamålsglidning »

• Chat Control 2: Ministerrådet trampar vatten »

• Blogcast: Chat Control 2 – en lägesrapport »

• EU:s ministerråd vill reglera influencers, youtubers, podcasters och bloggare »

Youtube » | Soundcloud »

I väntan på Swexit

EU:s överstatlighet, klåfingrighet och byråkrati måste rullas tillbaka. Annars får vi lämna EU. Men fram till den dagen krävs hårt arbete för att bekämpa vansinnet.

Jag vill ha ett mindre EU, som fokuserar på frihandel. Om sedan vissa medlemsstater vill bygga på med frivilligt samarbete som en gemensam valuta eller fri rörlighet för människor, då skall de få göra det.

Men om allt fortsätter som idag - med centralstyrning, kommandoekonomi, klåfingrighet och byråkrati - då måste svenska folket få en möjlighet att säga sitt. Då måste vi folkomrösta om vårt EU-medlemskap.

Frågan om Sveriges medlemskap och en Swexit har dock inget med sommarens EU-val att göra. Det är en fråga för riksdagen.

Det går alltså inte att rösta för eller emot en Swexit i EU-valet. Däremot går det att rösta om mer eller mindre EU.

EU-valet har stor betydelse för hur unionen utvecklas - och för hur mycket makt som kommer att överföras från individen till politiken, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater.

Skall man vara realistisk är det uppförsbacke för en Swexit. Inget riksdagsparti driver idag den linjen. Och i opinionen är en förkrossande majoritet för tillfället positivt inställd till ett EU-medlemskap.

I det läget kan man antingen tjura i protest - eller faktiskt göra något konkret för att bekämpa EU:s byråkratiska vansinne, maktkoncentration och förmynderi.

Om man väljer att tjura, då kommer allt bara att bli värre. Men om man väljer att ta striden mot all EU-idioti, då kan man faktiskt göra skillnad.

Här finns ett folkligt stöd. Även om de flesta svenskar säger sig vara för ett EU-medlemskap, så finns det en stark opinion för att minska EU:s makt och klåfingrighet.

Du har ett val. Antingen röstar du på de gamla vanliga partierna, som bara ger oss mer och mer EU. Eller så röstar du på partier och kandidater som har viljan och kompetensen att ta strid mot EU:s maktapparat.

Medborgerlig Samling är ett sådant parti. Och jag är en sådan kandidat.

Medborgerlig Samling är ett liberal-konservativt parti som är i kontakt med verkligheten. Och jag har lång erfarenhet av att stoppa idiotiska förslag i EU.

EU:s klimatpolitik måste göras om till vad som är tekniskt, ekonomiskt och demokratiskt möjligt. Makten över den svenska skogen måste ligga i Sverige, hos skogsägarna. EU skall hålla tassarna borta från EPA-traktorer och veteranbilar.

EU skall inte kunna tvinga på oss övervakning av vanligt hederligt folks elektroniska kommunikationer och samtal. Vi skall ha ett fritt och öppet internet. EU:s planer på att inskränka yttrandefriheten måste stoppas. Medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter måste respekteras.

Det finns två typer av ledamöter i Europaparlamentet. Dels de som bara glider med och ökar EU:s makt, regelverk och byråkrati. Dels de som gör motstånd.

Även partier som en gång var EU-kritiska flyter idag med strömmen mot den överstatliga utopin - eftersom de insett att de kan använda EU för att driva de frågor som är deras käpphästar. Som de kanske inte skulle få väljarnas stöd för i svensk politik…

Sedan finns Medborgerlig Samling som är ett EU-kritiskt parti på riktigt. Vars kandidater vill och kan göra motstånd mot Bryssels ständigt växande maktambitioner. Ett parti på medborgarnas sida.

Allt som krävs för en rimlig EU-politik är att du röstar för den.

/ HAX

Kandidat till Europaparlamentet för Medborgerlig Samling

- o -

Vill du ha mina längre texter direkt i din e-post? Klicka här »

Helgvideos: Klimatfascism, sorgliga sossar, panel, slöseri och blodbad

Youtube: Greta Thunbergs radikalisering: så hotar klimatörelsen demokratin »

Youtube: Socialdemokraternas kollaps – med Anders Ygeman som influencer »

Youtube: Axess TV:s Panel - Thomas Gür om bråket mellan KD och SD: ”Grekisk tragedi i slapstickformat” »

Youtube: Från Blocket till slott: Jens Nylanders granskning av offentliga inköp »

Youtube: Reason TV - Cable media flips out over Trump 'Bloodbath' hoax: Robby Soave & Amber Duke »

Disclaimer: Videon om Trumps "blodbad" är inte tänkt som något ställningstagande i amerikansk politik - utan handlar mer om medias förhållande till verkligheten och om hur media som är negativa till Trump bara ger honom mer uppmärksamhet och därmed även fler röster.

Media sviker sitt demokratiska uppdrag i EU

Hur skall väljarna kunna göra ett informerat val och utkräva ansvar när media inte rapporterar vad som sker i EU?

Omkring 70 procent av våra lagar kommer från EU. Ändå är medias rapportering om det dagliga lagstiftningsarbetet i Bryssel magert.

Därför blir det svårt för väljarna att göra ett informerat val och att utkräva ansvar, när vi i sommar väljer nya ledamöter till Europaparlamentet.

Gång på gång ställs vi inför fullbordat faktum när EU infört någon ny förordning som inte passar svenska förhållanden eller som är idiotisk i största allmänhet.

Vill man påverka måste det ske tidigt i processen. Vilket kräver att medborgarna känner till vad som sker. Men istället får vi kanske en notis i efterhand, copy-pastad från ett tillrättalagt pressmeddelande.

Någon enstaka gång vaknar media till, som med Chat Control 2. Men för varje fråga som berörda lyckas intressera media för finns tusentals beslut som passerar i tysthet. Beslut som likafullt påverkar vårt samhälle och våra liv.

Att EU:s beslutsprocess är snårig är möjligen en förklaring till att media inte gör sitt jobb, men det är ingen ursäkt. Ju mer sluten en beslutsprocess är, ju viktigare är det att media exponerar den för medborgarna.

EU är som ett isberg där toppmöten är det enda vi kan se. Under ytan pågår samtidigt massor av beslutsprocesser som är både intressanta och viktiga. Men om media inte rapporterar om dem - hur skall medborgarna då kunna veta vad som sker i deras namn?

Svenska medias slappa EU-bevakning är ytterst ett demokratiskt problem.

Det fria samhällets fiender

Dumhet, känsloreaktioner och missriktad välvilja kan göra minst lika stor skada som medvetet ondskefulla handlingar.

Fredlig mänsklig samexistens bygger rimligen på respekt för andras frihet, rättigheter och värdighet. Om jag skall formulera en modell för detta är den - med risk för att upprepa mig - följande:

• Människor bör ha så stor frihet att leva sina liv efter eget huvud som möjligt.

• Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

• Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Vilket är lätt att säga, men en annan sak att omsätta i verkligheten. Dock är vi en god bit på vägen.

De mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av västerländsk idé- och kulturutveckling och deras funktion är att skydda individen mot överheten.

Statens uppgift är i sammanhanget att skydda medborgarna mot yttre och inre fientliga aktörer inom ramen för en demokratisk rättsstat.

Detta är vad som skiljer oss från auktoritära regimer och teokratier. Men även mot makthungriga politiker, demagoger och våldsverkare.

Ibland blir det knepigt.

Goda intentioner kan få politiker utan tillräckligt beslutsunderlag och med bristande förmåga till analys att göra dumma och farliga saker.

Missriktad välvilja, känsloreaktioner och naivitet kan få förödande konsekvenser. När folk utan att tänka accepterar något bara för att det vid första påseende låter bra kan det sluta illa.

I sammanhanget är det värt att påminna om Nietzsches varning till dem som bekämpar monster för att själv bli ett.

Utopiska ideologiska projekt slutar som regel i tvång, kontroll och förtryck. De är raka motsatsen till en evolutionär samhällsutveckling som bygger på erfarenhet utan förutbestämt slutmål.

Politiska och religiösa dogmer blockerar ofta människors varseblivningsförmåga - och därmed även deras förmåga att ta till sig andra perspektiv och fakta.

Allt för många betraktar verkligheten utifrån hur de tycker att den borde vara - inte hur den verkligen är. Vilket minskar möjligheten att fatta korrekta, rationella och funktionella beslut.

Kulturella och religiösa grupper kan hamna på kant med våra grundläggande värden och principer. Folk får tro vad de vill, men samhällets regelverk skall vara fria från tro och metafysik.

Demokratins dilemma är att den kan avskaffa sig själv, i god demokratisk ordning. Vi ser ständigt hur mänskliga rättigheter och rättsstatens grundpelare undergrävs i namn av än det ena, än det andra.

Det gemensamma bästa är en vanlig förevändning för dem som kränker de mänskliga rättigheterna - oavsett det verkliga syftet. När individen offras för kollektivet underordnas medborgarna till verktyg för andras intressen.

Det krävs mod, kraft och uthållighet för att stå upp för principerna bakom fredlig mänsklig samexistens. Dess fiender är många, deras förevändningar är otaliga - och de ger aldrig upp.

Det är inte nödvändigtvis så att det fria samhällets fiender är onda. Men ibland har de otur när de tänker. Om de tänker. Och vissa kan förvisso antas ha onda avsikter på riktigt.

Dock bör man inte tillskriva till illvilja det som kan förklaras med okunskap, dumhet, känsloreaktioner, haltande logik eller bristande verklighetskontakt.

Samtidigt kan konsekvenserna av sådana brister bli minst lika allvarliga som om de vore uppsåtliga, ondsinta eller fientliga. Många av våra problem är resultatet av oväntade eller oönskade konsekvenser.

Min käpphäst är att vårt samhälle behöver mer av ett sokratiskt samtal - där man granskar alla påståenden, utreder aktörernas motiv och gör en verklighetsförankrad, logisk analys.

Att utifrån faktiska förhållanden och med intellektuell hederlighet svara på frågan: Hur?

Och att göra det innan man börjar ändra på saker och ting.

- o -

Du kan få mina längre texter direkt i din e-post genom att prenumerera här »

Helgens spellista: Jönsson vs. (S), klimatångest, demokrati & kritiskt tänkande

Youtube: Striden om (s)tålarna - Så sätter (S) makten före demokratin »

Youtube: Klimatångest? Nej tack! »

Youtube: Why Democracies Always Fail »

Youtube: This tool will help improve your critical thinking - Erick Wilberding »

Youtube: Lee Harris meets Warren Smith - Critical thinking teacher who went viral! »

Youtube: Hemligheten om partistyrelsen »

Klimatomställningen är det verkliga hotet

De flesta vet, men få vill eller kan säga det rakt ut: Klimatomställningen håller inte. Man gapade över för mycket. Man handlade utan att tänka. Man lät sig styras av känslor.

Klimatalarmisterna har stressat politikerna till en ogenomtänkt och olämplig politik som är kontraproduktiv och i delar systemhotande.

Till att börja med: Det finns inget demokratiskt mandat för en fundamentalistisk klimatomställning. Svenska folket är inte redo att överge sitt välstånd, avstå livets glädjeämnen och duscha kallt.

Symbolhandlingar, visst. Skarpa förslag där folk de facto får det fattigare, nej. Där går gränsen för svenska folket.

Så det är inte konstigt när Miljöpartiets Pär Holmgren vill avskaffa riksdagsvalen. Eller att Greta vill att vi skall drabbas av panik. Man vill inte låta sig stoppas av folket, av fakta eller av logik.

I SVTs partiledardebatt i oktober 2021 frågade Camilla Kvartoft vilka som kunde tänka sig att inskränka våra fri- och rättigheter i klimatets namn. Miljöpartiets Per Bolund räckte upp handen.

I Miljöpartiets tankevärld övervägs alltså möjligheten att upphäva våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter för att nå vissa politiska mål. De här människorna är farliga, på riktigt.

Gretas drömsamhälle kan inte förverkligas med mindre än ett stort mått av tvång, kontroll och förtryck.

En rimlig klimatomställning kan kanske vara möjlig om den formuleras av vetenskapsmän, ekonomer och ingenjörer. Inte av tjuriga ungar, klimatklistrare och galna miljöpartister som sprider skräckpropaganda.

Efter att hälften av landets kärnkraft lagts ner (och därmed världens bästa och klimatsmartaste elsystem ödelagts) befinner vi oss i en helt onödig energibrist. Som är konsekvensen av medvetet fattade beslut.

För att näringslivet skall kunna betala notan för vårt välstånd och vår välfärdsstat krävs god och säker tillgång till el 24/7. Även när det inte blåser.

Man fipplar inte med energisystemen. Det som förstörs på ett ögonblick kan ta lång tid att ställa till rätta, om det alls är möjligt. Det är en sak att göra fisksoppa av ett akvarium. Det omvända är betydligt svårare.

Dagens skakiga energisituation kan gå överstyr på många sätt. Några av dem med social oro och partiella systemsammanbrott som konsekvens.

Om vi vill trygga vårt välstånd och fortsätta utvecklas som samhälle kommer det förmodligen att behövas gas- eller oljeeldad kraftproduktion tills kärnkraften är åter på banan. The irony.

Men det handlar inte bara om elen. Allehanda ogenomtänkt klimatpolitik kommer att få oönskade konsekvenser.

Runt om i Europa hotar förmenta klimatåtgärder ett stabilt fungerande jordbruk. Alltså vår livsmedelsförsörjning. Det vill säga basen i den mänskliga behovspyramiden. Vill man ha kravaller?

Politiken måste sluta genomföra förändringar utan att ha något fungerande alternativ att erbjuda. Beslut som drivs fram av utopiska drömmar utan verklighetsförankring eller konsekvensanalys är ett hot mot vårt samhälle.

Skall man hantera klimatfrågan på ett rationellt sätt krävs resurser. Vilket förutsätter att det skapas ekonomiskt värde. Just därför är det så obeskrivligt korkat att strypa den produktiva sektorn i klimatets namn.

Läser man IPCC:s rapporter kommer man att finna att det visserligen varnas för klimatförändringar. Men inte för den apokalyptiska undergång Greta är så uppfylld av och som Miljöpartiet predikar.

Klimatförändringar får helt enkelt hanteras när och där de uppstår. Vilket förutsätter teknisk utveckling, ekonomiska resurser och ett pragmatiskt förhållningssätt.

Det är naturligtvis bra om vi kan minska vårt beroende av fossila bränslen - av fler skäl än klimatet. Men inte till priset av kaos, fattigdom och förtryck.

Du kan få mina texter (1-2 gånger i veckan) direkt i din e-post genom Substack »

Tyskland på gränsen till nervsammanbrott

Den tyska regeringens politik har fått det att jäsa bland väljarna. Rödgrön politik ger bruna röster. Vilket regeringen nu försöker göra till ett hot mot demokratin. Detta har skapat en situation som kan gå överstyr, på riktigt.

Att betrakta tysk politik på plats är onödigt spännande. När saker och ting sätts i rörelse här frigörs stora krafter och häpnadsväckande mycket folk. Krafter med stor inneboende energi, vilket lätt kan leda till att man går för långt eller fel. Tänk en supertanker som fått upp farten.

Den röd-grön-gula regeringens klimatpolitik är oerhört impopulär, nu när väljarna sett vad den ställer till med i praktiken.

Ett lagförslag om uppvärmning av bostäder hotade att driva folk från hus och hem. Bönder och transportföretag är i uppror över olika klimatskatter, vilket lett till stora demonstrationer.

Att lägga ner fullt fungerande, säker och CO2-fri kärnkraft mitt i en energikris har inte heller gått hem väl. Tillväxten krymper och företag flyttar utomlands. Tysken börjar inse att välståndet är hotat. Vilket inte mottas väl.

Enligt senaste INSA-mätningen (15-19 januari) är nu opinionsläget som följer: CDU/CSU 30%, AfD 22%, SPD 13%, Grüne 13%, Bündnis Sahra Wagenknecht 7%, FDP 5%, Freie Wähler och Die Linke 3% var. Spärren till Bundestag är 5%.

(Trivia: Sahra Wagenknecht som lämnat Die Linke gick med i Östtyska Kommunistpartiet bara ett par månader innan murens fall. Men hon är emot identitetspolitik och woke trams.)

Här i Berlin har vi snart omval till förbundsdagen i många valkretsar, efter att det förekommit valfusk i förra valet. Vid förra årets lokala omval (på grund av samma valfusk) blev CDU de stora vinnarna och det röd-röd-gröna styret fick lämna ifrån sig makten.

Och i Bundestag har regeringen bara några enstaka procents majoritet. Vilken möjligen kan gå förlorad redan den 11 februari. Spänningen stiger.

Mitt i allt detta åkte några AfD-politiker på konferens i Potsdam med högerextremister från olika delar av landet. En av deltagarna var Martin Sellner, tidigare ledare för den Identitären Bewegung i Österrike. Bland annat skall de ha diskuterat hur man kan kasta ut invandrare från Tyskland.

Precis där tog allt hus i helvete. Det hela återges i media som en ny Wannsee Konferenz.

Nu skall vi komma ihåg Tysklands förflutna. Det kan i någon mening förklara den våldsamma motreaktionen.

I veckan som gått har det hållits massdemonstrationer mot extremhögern. Gigantiska tillställningar med hundratusentals människor. En av parollerna är »Aldrig mer är nu!« vilket förvisso är rätt fyndigt.

Hela vänstern har mobiliserat och fått med sig en massa vanliga, välmenande medborgare. Det har rått en »alla skall med«-stämning.

Jag har bland annat sett Instagram-poster i ämnet från statliga järnvägsföretaget Bahn och från Berlins sophantering. Chefen för tyska författningsskyddet Haldenwang har enligt tv-nyheterna välkomnat demonstrationerna.

På många platser sägs dock CDU fått veta att de inte är välkomna - och i vissa fall har partiet fördömts av talare. I München var tyska flaggor förbjudna i demonstrationen. I Münster skall judiska företrädare ha hindrats från att medverka, vilket känns som något slags mörk ironi.

Nietzsches varning om att den som bekämpar monster måste akta sig så att inte också han blir ett monster känns plötsligt väldigt aktuell.

Stämningen är uppskruvad. Från alla håll hörs nu krav om att AfD bör förbjudas. Vilket jag tror vore ett gigantiskt misstag.

Anta att tyskarna förbjuder AfD. Det kommer inte att ta lång tid innan något annat poppar upp i dess ställe. Sannolikt ännu starkare än dagens parti.

Die Grüne går på om hur de tillsammans med föreningslivet och lokala myndigheter (inklusive polisen) skall hålla koll på vad som sker ute i samhället och tillrättavisa dem som tycker fel. DDR-vibbar.

Det enda som inte diskuteras är den politik i olika sakfrågor som drivit väljarna i AfD:s armar. Många menar att det inte finns något annat att rösta på. (60% av de som säger sig vilja rösta på AfD uppger för övrigt att de inte delar partiets värderingar.)

Speciellt som CDU haft något slags »Nya Moderaterna«-ögonblick efter Merkels avgång. Vilket straffade sig i förbundsdagsvalet 2021 och som man nu diskret försöker distansera sig ifrån.

I fonden mullrar samtidigt ett växande bondeuppror.

Givet det höga tonläget kan nästan vad som helst hända om regeringen förlorar sin majoritet i Bundestag efter nyvalet i Berlin den 11 februari.

En sak känns dock rätt säker. Vänstern kommer inte att acceptera att CDU bildar regering med passivt stöd av AfD. Inte ens om folkflertalet så önskar. Beröringsskräcken är total. Inte ens CDU själva vågar tänka tanken.

En konsekvens av detta är i så fall att det i princip aldrig kommer att gå att bilda en borgerlig tysk regering. Vilket passar vänstern väl.

Vi har nu den absurda situationen att tyska regeringsföreträdare demonstrerar i sällskap med extremvänstern mot reaktionerna mot deras egen politik. Väldigt meta.

Slutligen har vänstern helt tappat sinnet för proportioner. Det är inte 1933. Extremhöger som åker på konferens för att drömma om sin utopi är inte Wannsee-konferensen. AfD är förvisso obehagliga och i delar en smula tölpaktiga men jag tror faktiskt inte att de är nazister. (Utom några.)

Vad vi ser är vänsterns trotsiga ursinne när den upptäcker att verkligheten inte är kompatibel med dess utopi och att den håller på att förlora makten.

En meta-analys skulle kunna ge vid handen att om det är någon som just nu frammanar en ny tysk masspsykos, då är det vänstern.

Som Hannah Arendt påpekade bör man inte förvänta sig att hotet mot friheten kommer i samma skepnad som förra gången.

Klicka på bilden för en större variant.

- o -

Du kan även få mina texter i din mail, genom Substack »

Demokrati eller påverkansoperationer?

Bilden är ett montage. Citatet är autentiskt.

Är allt en rysk påverkansoperation eller genuint folkligt missnöje? Eller lite av varje?

Det råder ingen tvekan om att Ryssland har intresse av att destabilisera de liberala västerländska demokratierna. Till exempel genom påverkansoperationer. Det samma kan sägas om Kina och Iran.

Men det betyder inte att all opposition mot makten är påverkansoperationer.

Här i Tyskland anser en förkrossande majoritet av folket att regeringen gör ett uselt jobb. Inte minst har en verklighetsfrånvänd klimatomställning och energipolitik fått människor att frukta för sin ekonomi och sin framtid.

Var sjätte medelstort tyskt företag hotar att flytta tillverkning från landet. Bondeupproret växer och transportföretagen tycks nu ansluta sig. Regeringen buas ut varhelst dess medlemmar visar sig.

Stödet för det högernationalistiska AfD växer snabbt. Men enligt undersökningar säger 60% av de som väljer AfD att de inte delar partiets värderingar. De menar att det helt enkelt inte finns något annat att rösta på - om man ser till sakpolitiken.

Det politiska läget i Tyskland stämplas av regeringspartierna i allmänhet och de gröna i synnerhet som ett hot mot demokratin. Inte sällan förklaras folkligt missnöje som något slags påverkansoperation. Vilket nog är en farlig förenkling.

Nu är naturligtvis inte ryssen dummare än att han försöker utnyttja situationen - även om det är de tyska politikerna själva som ställt till det mesta av oredan.

Detta är inte unikt för Tyskland. Och det handlar inte bara om en verklighetsfrånvänd klimatomställning. Folk i allmänhet är dödligt trötta på allt woke trams och all identitetspolitik. Allt fler ifrågasätter vems intressen politikerna egentligen företräder.

Inte minst finns det ett missnöje med ett tondövt EU som flyttar allt mer makt från medborgarna till politiken, från medlemsstaterna till Bryssel och från de demokratiska institutionerna till icke-valda byråkrater.

Inför sommarens EU-val är tonläget redan uppskruvat. Fullt legitim EU-kritik brunsmetas och/eller utmålas som psyops. Vilket kan komma att straffa sig för EU:s arrogant självgoda ledare. Den som ignorerar saklig kritik kan lätt måla in sig i ett hörn.

Själv kommer jag att ge mig in i leken. Jag är kandidat nummer sju på Medborgerlig Samlings lista i EU-valet. Min plattform är EU-kritik, mänskliga rättigheter (speciellt rätten till privatliv och yttrandefrihet). Och jag står tydligt på Ukrainas sida mot Ryssland.

Det skall bli intressant att se om det politiska etablissemanget lyckas vända det till en dödsmördarnazistisk rysk påverkansoperation.

- o -

Du kan prenumerera på mina texter till din mailbox på Substack, även kostnadsfritt. »

Det är vår frihet och demokrati som hotas av Putins krig

Europa måste sätta ner foten mot Putin. Om inte vi vi är beredda att försvara den demokratiska rättsstaten, det civiliserade västerländska samhället och vår frihet - då kommer ingen annan att göra det åt oss.

Den västerländska samhällsordningen bygger på respekt för den enskilda människan.

Vi har en uppsättning regler för att skydda individen mot övergrepp. Vår demokratiska rättsstat är - sina brister till trots - det kanske enda rimliga sättet att lösa konflikter utan våld.

Våra grundläggande fri- och rättigheter är en formel för civiliserad, fredlig samexistens - baserad på respekt för individen som den unika person hon är.

Detta är den västerländska liberala ordningen.

Så är det inte på andra håll. När en utopisk ideologi, fix idé eller religion sätts i främsta rummet, då reduceras individen till en del av ett kollektiv. Till ett verktyg för andras syften.

I sådana stater förtrycks och offras människor för en förment större sak. Där råder rättslöshet. Där övertrumfar våld och tvång förnuft, logik och fakta. Där är godtycket stort och tillvaron osäker.

Jag är ett barn av kalla kriget. Jag har gått i fler demonstrationer mot det sovjet-kommunistiska förtrycket än jag kan minnas. Ett förtryck som Putins Ryssland allt mer återvänder till. Jag känner igen det. Jag hatar det.

I Putins Ryssland kan du bli fängslad om du säger vad du tycker. Utbildning och media ägnar sig åt att förfalska historien och förvränga verkligheten. Istället för rättsstat råder något slags vilda västern och rövarekonomi.

Samtidigt som allt fler ryssar offras i ett orättfärdigt invasionskrig, är Ryssland nu på väg att förbjuda abort och det påbjuds att kvinnor bör föda minst åtta (!) barn.

Den enskilda individen i dagens Ryssland är underordnad överhetens långsiktiga behov av kanonmat. Det känns en smula medeltida.

Detta är vad kriget i Ukraina handlar om. Striden mellan en liberal demokratisk rättsstat och totalitärt förtryck.

Det är helt enkelt vår frihet som står på spel. Den frihet som Putin och hans propagandister uttryckligen föraktar. Som så många tyranner gjort före honom.

På ett närmast kusligt sätt påminner det som nu sker i Europa om upptakten till andra världskriget. 1936 gick Tyskarna in i Rhenlandet, som de ansåg tillhörde dem. Vilket kanske kan jämföras med Rysslands invasion av Ukraina.

Belarus Anschluß till Ryssland är en pågående process. Putins mullrande mot de baltiska staterna har många likheter med Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien. Sedan står väl Polen på tur, som vanligt. I öster råder Putin-Xi-pakten.

Precis som då finns det de som menar att om man bara ger galningen vad han vill ha, så kanske han lugnar ner sig. Det var fel då och det är sannolikt fel även idag. Man måste sätta gränser.

Det kan möjligen ha varit ett misstag när Natos ledare vid krigsutbrottet omedelbart sa nej till boots on the ground. Ett bättre svar hade varit: Vi utesluter inte något.

Putin måste stoppas innan han sätter Europa i brand. Innan han dödar och förslavar fler människor. Kanske till och med oss. Det är en uppgift av existentiell betydelse att stoppa honom.

Att skydda samhället mot militära hot och yttre fiender är en av statens grundläggande uppgifter. Det är något som till och med jag är beredd att betala skatt för.

Det brådskar. Den demokratiska världen är allt för långsam med att förse Ukraina med de vapen som behövs för att försvara landet och för att återta ockuperad mark.

Vissa militära bedömare menar att 2024 kan bli ett år med i stort sett låsta positioner i kriget - medan både Ryssland och Ukraina bygger resurser för en kraftmätning 2025.

Ryssland befinner sig redan i något slags krigsekonomi som fokuserar samhällets resurser mot ett mål. 2024 kommer de militära utgifterna att utgöra 6 procent av landets BNP, jämfört med 3,9 procent i år och 2,7 procent 2021.

Ukraina har ungefär 800.000 man vid fronten. Det är huvudsakligen medelålders män som under överskådlig tid kommer att tvingas ägna sig åt aktiv krigföring 48 av årets 52 veckor.

Vilket inte håller i längden. Personal måste cirkuleras mer och ges en rimlig chans att återhämta sig. Så fler kommer att behöva mobiliseras, vilket innebär mobilisering nedåt i åldrarna.

Ukraina kommer i större utsträckning tvingas sända ut sina unga för att försvara vår frihet och vår västerländska demokratiska rättsstat. Det minsta vi kan göra är att ge dem alla vapen de behöver.

Dessutom måste sanktionerna upprätthållas. Det duger inte att ryssarna kan köpa allt de behöver för sin vapenproduktion genom Kina. Eller genom Georgien, Armenien och Kazakstan - från de baltiska staterna, Polen och USA.

För att inte nämna Turkiet som i princip fördubblade sin export av elektronisk utrustning, maskiner, metall och kemiprodukter till Ryssland förra året. Det finns skäl att fundera över vilken sida Erdogan egentligen står på.

Halvhjärtade sanktioner fungerar inte. Skall de få effekt måste man gå all in. Vilket är tveksamt om Europa har vilja, mod eller förmåga att göra. Det skulle sannolikt kräva vissa uppoffringar. Och sådana kostar röster.

En annan faktor är USA. Hur länge kommer de förenta staterna att vara villiga att betala för ett avlägset krig för frihet och demokrati? Vad händer om Trump blir president?

Kanske kommer Europa - det vill säga EU - att få dra det här lasset på egen hand. Därför bör vi fundera på hur vi kan ställa om till mer av en krigsekonomi innan det är för sent.

Idag klarar vi nätt och jämt av att leverera vad som krävs för att Ukraina skall stå pall. Det har till stor del skett genom att vi skänkt bort egen utrustning och ammunition som nu snabbt måste ersättas och mer därtill.

På det hela taget tycks Ukraina-frågan hanteras lite valhänt av EU. Var är brandtalen för frihet och demokrati? Kanske är det obekvämt för våra ledare att nu behöva försvara principer som de själva emellanåt sätter sig över.

Men om inte vi försvarar den västerländska civilisationen, då kommer knappast någon annan att göra det åt oss. Då kommer vår frihet att ersättas med förtryck.

Som en tidigare brittisk befälhavare påpekade skulle det behövas att någon visar Ryssland och resten av världen att Europa menar allvar med att försvara sin frihet, sin demokratiska rättsstat och sina principer.

Det krävs att Europa står upp mot Putin. Visa att vi är beredda att försvara människors rättigheter och nationers suveränitet. Att det inte skall gå att komma undan med krigsbrott. Att det får vara nog nu.

Finnarna har ett ordspråk: Om du vill ha en ryss uppmärksamhet måste du slå honom på käften.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktion direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »

Lördags-videos: Tvångs-blandning, Helldén, Kanada, vänstern, övervakning & livet

Youtube: Ska Svensk segregation tvångs-blandas? »

Youtube: Härdsmältan Helldén – Miljöpartiet hotar den gröna omställningen »

Youtube: Journalist Warns Of 'Creepy Authoritarianism' In Canada »

Youtube: Public Interviews at Palestine & Just Stop Oil Protests - Konstantin Kisin »

Youtube: Big Data Knows ALL About You »

Youtube: Blogcast: Justitieministern balanserar på slak lina »

Youtube: You'll never guess the most popular internet country code »

Youtube: Seneca's unshakable mind: the Stoic path! »

Palestina och vänsterns moraliska dissonans

Ryggmärgsreflexen att älska Palestina och att hata Israel skapar en allt större moralisk dissonans inom vänstern.

Araberna i Hamas delar helt enkelt inte en rimlig, civiliserad värdegrund.

De förtrycker kvinnor, dödar bögar och hatar demokratin.

De drar sig inte för att massakrera civila under vidriga former.

De avvisar fred och fredlig samexistens och vill istället utradera sina grannar.

De har genomfört den värsta pogrom världen skådat sedan Nazityskland.

Frågan som infinner sig i sammanhanget är om den Palestina-kramande vänstern bara är för kvinnors rättigheter under vissa omständigheter - och i så fall vilka?

Stöder man bara HBTQ-personer på vissa platser - och i så fall vilka?

Under vilka förutsättningar omfamnar vänstern demokrati och rättsstat? Och när gör den det inte?

Vilken princip styr egentligen vänsterns bedömning av det rättfärdiga i att döda civila?

Vilka folkgrupper anser vänstern att det är moraliskt acceptabelt att utradera?

Frågorna är högst relevanta - om man utgår från att vänstern styrs av något slags principer.

Den gör trots allt anspråk på att vilja styra vårt samhälle. Så det vore bra att veta...

Så inskränks vårt nationella självbestämmande och våra fri- och rättigheter i tysthet

Vad skall man säga om att en organisation som är underställd FN stryker grundläggande mänskliga fri- och rättigheter ur sina stadgar - och ersätter dem med luddiga formuleringar om rättvisa, samstämmighet och inkludering?

Vad skall man tycka om att denna organisation håller på att få makt att censurera vad den anser vara desinformation? Att den kan ges makt över enskilda länders produktionsmedel? Och att den kan komma att få makt över våra resedokument och därmed över vår rörlighet?

Hur skall man förhålla sig till att denna organisation kan komma att upphäva vårt nationella självbestämmande? Och vår kroppsliga autonomi?

Spelar det någon roll att organisationen i fråga har begränsad demokratisk insyn, till stora delar är finansierad av privata aktörer och delvis kontrollerad av skurkstater?

Svaret tycks vara att frågan skall förbigås med tystnad.

Människor hör av sig och är frustrerade över att ingen politisk diskussion förekommer om saken och att inga traditionella media visar något som helst intresse.

De enda som tycks intressera sig är viss alternativmedia och en och annan politisk vilde. Vilket i sin tur gör politiken och gammelmedia än mindre intresserade av att ta upp frågan.

Vad det handlar om är Världshälsoorganisationen (WHO) och dess styrdokument International Health Regulations (IHR), som just nu håller på att omarbetas.

Sista chansen att stoppa ändringarna är om WHO:s medlemsstater inkommer med skriftliga invändningar innan den 1 december. Annars blir allt det ovanstående och mer därtill verklighet.

Det finnas inga tecken på att Sverige tänker reagera eller att någon i svensk politik bryr sig. Och det finns inte heller något opinionstryck i frågan.

Det känns bekymmersamt.

Läs mer: Tre veckor kvar för att stoppa WHO:s maktövertagande över vår hälsa »

Patreon »