Sossarna har tappat koncepten

Förklaringen till att Arga Andersson är så arg kan bero på långt framskriden kognitiv dissonans, orsakad av att partiets maktbegär gått ut över dess kontakt med verkligheten.

Bilden föreställer den socialdemokratiska partiordföranden Magdalena Andersson.

Hon tittar in i kameran samtidigt som hon håller på att skriva något på ett papper. Pennan är röd så att den syns tydligt. Miljön är klassisk, det skulle kunna vara på UD. Oppositionsledaren är iförd en prydlig svart dräkt.

Denna bild sändes ut på hennes Instagramkonto, ungefär samtidigt som statsminister Ulf Kristersson skrev på Nato-pappren i Washington.

Är det sossarnas amerikanska spin doctors som är i farten nu igen? Eller är det pressavdelningen som åter visat prov på bristande omdöme?

Andersson skriver bland annat »Sverige blir nu medlem i Nato, och därmed blir vi ett säkrare land. (...) Beslutet att ansöka om Natomedlemskap tog vi socialdemokrater med bred enighet i Sveriges riksdag.«

Hon lajvar alltså att skriva på Nato-dokumenten. Så utomordentligt fånigt.  Detta har inte bara hånats i sociala medier utan till och med i statstelevisionens humorprogram Svenska nyheter.

Syftet är naturligtvis att den opinion som med stor majoritet stöder ett Nato-medlemskap skall koppla ihop frågan med Andersson.

Då kan det vara värt att minnas att hon själv för två år sedan - efter Rysslands anfall mot Ukraina - hävdade att ett Nato-medlemskap skulle destabilisera vårt närområde. Till och med SD hann svänga i frågan innan sossarna.

Sedan beslutade sig Finland för att gå med. Då, men först då, skedde en total och plötslig polsvängning i det socialdemokratiska partiet.

Något självständigt beslut om att detta skulle vara principiellt rätt och bra handlade det inte om. Inte heller reflekterade någon över att den tidigare positionen i så fall måste varit fel. Snarare var det en fråga om ren opportunism.

Att sossarna har ändrat sig är en sak. Men det här med att Nato-anslutningen i allt väsentligt skulle vara deras förtjänst, det känns i sammanhanget skamlöst.

Cirkulera, här finns inget att se. Så här har vi alltid tyckt!

»Beslutet att ansöka om Natomedlemskap tog vi socialdemokrater med bred enighet i Sveriges riksdag« är i sammanhanget en väldigt krystad mening.

Det känns som att sossarna försöker ägna sig åt något slags subliminal påverkanskampanj. Vilket möjligen kan fungera på en del av befolkningen.

I mångt och mycket har verkligheten hunnit ikapp sossarna. På politikområde efter politikområde måste de nu svälja förtreten och göra helt om.

Vilket inte är helt lätt om man samtidigt är patologiskt oförmögen att medge att man någonsin haft fel, om något. Att Anderssonskan är så arg kan bero på långt framskriden kognitiv dissonans.

Plötsligt kommer Partiets egen retorik tillbaka och biter det i baken i olika frågor.

Varför skall till exempel sossarna inte betala skatt på vinsten för sitt lotteri? Är den egna profiten viktigare än pengar till skola, vård och omsorg? Är det inte längre häftigt att betala skatt?

Samtidigt har LO passerat en tipping point där det blir svårt att att försvara den så kallade facklig-politiska samverkan.

Varför skall de 59% av fackets medlemmar som röstar på andra partier tvingas betala för sossarnas partiverksamhet och valrörelser?

Är det lämpligt att facket sitter i knät på ett visst politiskt parti och till och med är representerat i dess verkställande utskott? Skall inte facket vara till för alla medlemmar?

Inte blir dessa frågor mindre besvärande av att man försöker förklara dem med att demokrati inte handlar om vad en majoritet av medlemmarna vill, utan om vad LO beslutar på sin kongress. Till vilken man måste vara sosse för att bli ombud…

När detta ifrågasätts framförs exakt noll rimliga eller sakliga argument. Än mindre märks någon självrannsakan. Sossarna förstår helt enkelt inte vad det är som är så stötande.

Istället omfamnar partisekreterare Baudin sin inre Orban och dundrar om att ifall det skall vara så här, då skall sossarna minsann använda lagstiftning för att »skada moderater och sverigedemokrater så mycket som det bara går«.

Saker och ting blir bara trassligare och trassligare för partiet.

För några veckor sedan lyckades Magdalena Andersson göra högerdebattören Henrik Jönsson till landets näst mest uppskattade mediepersonlighet, endast slagen av Leif GW Persson - genom att gå till hårt angrepp mot hans existens samtidigt som Sifo genomförde Medieakademins förtroendebarometer.

Vilket följdes av att hon tvingades backa från påståenden hon gjort i de tyska partikamraternas tidning. Allt skylldes på översättningen, trots att Andersson talar flytande tyska, efter studier i det kommunistiska Östtyskland sommaren innan muren föll.

(I samband med dessa studier var Andersson, enligt egen utsago, bland de första som deltog i demonstrationer mot det östtyska förtrycket. Flera månader innan de stora protesterna drog igång. Hon tog alltså inte bara Sverige in i Nato, utan tände dessutom den gnista som ledde till Järnridåns, kommunismens och Warszawapaktens fall. Imponerande.)

Samtidigt har arbetarrörelsen ett generationsproblem. De gamla arbetare som inte redan lämnat för SD är på väg att dö ut. Och delar av det nya proletariatet tycks ha problem med den påbjudna värdegrunden.

Folkrörelsemodellen har utvecklats till ett Eldorado för allehanda bidragsentreprenörer och bedragare. Det väcks frågor om kopplingar mellan partiföreningar och gängkriminalitet och extremism. Rörelsen korrumperas inifrån.

Den samlade bilden är den av ett parti som varit så fullständigt fixerat vid makten att det i övrigt förfallit, blivit otidsenligt och förlorat sin kontakt med verkligheten.

Det känns helt enkelt som att sossarna har passerat sitt bäst-före-datum.

- o -

Du kan prenumerera på mina längre texter till din e-post här »