Och just den taktiken brukar fungera bra..?

"Nordkorea kräver att alla inspektörer från FN:s atomenergiorgan IAEA omedelbart ska lämna landet. Det meddelar FN-organet som också säger att Nordkorea kommer att avbryta allt samarbete och att all övervakningsutrustning tas bort vid anläggningen Yongbyon."

SR Ekot»

Sinne för proportioner?

Klimatalarmismen fortsätter att vara en stor grej i media.

Samtidigt finns det andra, betydligt mer konkreta, saker som man inte ägnar speciellt mycket uppmärksamhet...

Till exempel en av de riktigt allvarliga aspekterna på stöket i Pakistan – landets kärnvapen. Redan innan undantagstillståndet och Musharrafs spel under täcket med islamisterna krävdes att USA pyntade in 100 miljoner dollar för att hjälpa landet att hålla kolla på sina domedagsvapen. Och i dag är läget rätt instabilt...

Eller kolla in vad ryssarna har för sig. Inte nog med att de ensidigt har sagt upp nedrustningsavtal med väst. Nu hotar de dessutom att placera ut fler kortdistansrobotar med kärnvapen längs gränsen mot EU.

Man kan undra varför sådant inte toppar den svenska nyhetsrapporteringen...

Taktiken är kanske rätt. Men strategin..?

Lunchen tillbringade jag på ett möte med The Transatlantic Institute här i Bryssel. Dagens ämne var sanktioner mot Iran, kring vilket Michael Jacobson från The Stein Program on Terrorism, Intelligence and Policy talade. Han har tidigare arbetat med kontraterrorism och sanktioner på U.S. Treasury Department och medverkat i 9-11-Kommissionens arbete.

Med en sådan meritlista var jag faktiskt förvånad över hur allmängiltig och svävande hans presentation var. En intressant detalj var dock hans exempel på hur gräsrotsinitiativ kan leda till hot om sanktioner, vilket sedan åstadkommer förändringar. (Som exempel tog han allmänhetens, medias och organisationers irritation över att Kina satte sig på tvären i fråga om Darfur i FN. Detta ledde till krav på bojkott av OS i Peking, om kineserna inte skärpte sig. Och se, kineserna skärpte sig. I vart fall lite.)

På det hela taget är det väldigt mycket i argumentationen kring situationen i Iran som påminner om upptakten till invasionen av Irak. Dock med en viktig skillnad: Iran skryter själva med sin ambition att skaffa kärnvapen och sin vilja att trotsa världssamfundet. Vilket kan komma att straffa sig...

Vapenskrammel och sanktioner är ett sätt att försöka vrida om armen på den iranska, odemokratiska regimen. Och det är möjligt att detta är en nödvändig taktik just nu.

Men finns det någon strategi? Irans kärnvapenmuller är ju bara ett symptom på att landet har en vettvilling till president och en obalanserad förtryckarregim. Är ändå inte det viktigaste, på sikt, att ändra på detta?

Och vad har, i det perspektivet, sanktionerna för effekt på Irans folk? Får de dem att fatta att det nuvarande teokratiska styret är dåligt för affärerna och för deras välstånd? Eller kommer de bara att ena folket i Iran under sina nuvarande ledare, mot en yttre fiende?

På den frågan fick jag inget svar. I vart fall inte mer än att "det är en svår balansgång".

Så jag fortsätter nog att betrakta bojkotter, sanktioner och isolering med skepsis. Som princip. I vart fall stater emellan.

På något obehagligt sätt får jag gång på gång känslan av att amerikansk utrikespolitik mer handlar om taktiska brandkårsutryckningar än om långsiktig strategi.

Så grundfrågan kvarstår: Vad kan vi göra för att hjälpa folket i Iran att återupprätta demokrati, människorätt och ett fredligt förhållande till sin omvärld? Vad kan vi göra? Vad kan vi göra?

Samtidigt, i Iran...

Iran firar ettårsdagen av sin första anrikning av uran.

Iran tänker försvara sitt kärnkraftsprogram "to the end".

Samtidigt kan man konstatera att det inte bara är Israel och USA som blir nervösa av tanken på iranska kärnvapen. Riktigt oroligt är det i Irans grannländer, som fruktar att det är de som är tänkta som förstahandsmål.

Det låter märkligt

Det här begriper jag inte...

Nordkorea lovar att stänga de anläggningar i vilka landet kan tillverka kärnvapen.

I utbyte får Nordkorea, tämligen bums, 50.000 ton olja – vilket motsvarar en mindre oljetanker. Längre fram skall de få ytterligare en miljon ton av det svarta guldet – vilket är vad som ryms i två till fyra riktigt stora oljetankers.

Låter inte detta... billigt? Jag menar, att stänga landets älskade kärnvapenprogram i utbyte mot några enstaka båtlaster olja?

Kanske fattar Nordkoreanerna inte volymerna?

Kanske kommer Nordkorea ständigt att kräva nya leveranser, för att hålla sig på mattan?

Eller så finns det helt enkelt inte så mycket som går på olja i Nordkorea...

Något är i vart fall märkligt med det här. Plus att det är beklämmande att skurkstater skall kunna hota sig till gratis resurser från andra.

[Länk]

Obstruktion

"Ena dagen handlar det om ekonomiska frågor, nästa dag vill de ha någonting som de vet att de inte kan få, och nästa är det något som sagts som sårat deras känslor."

Den amerikanska delegationens ledare, Christopher Hill kommenterar Nordkoreanernas attityd i sexpartssamtalen om landets kärnvapenprogram.

Läs mer...