Klockan tickar. I EU pågår just nu intensiva förberedelser inför helgens toppmöte. Och som vanligt verkar ingen riktigt veta vad som skall göras åt euro-krisen.
Bortsett från att euro-projektet som sådant är idiotiskt – så börjar det bli Juholt-varning över det hela.
EU-ledarnas och EU-apparatens hela mindset är kris. Den mentala bilden är elände. Och våra politiska ledare sänder ut signaler om undergång.
Man skall naturligtvis inte ägna sig åt önsketänkande. Krisen är verklig och allvarlig. Men ingen tycks blicka framåt. Ingen sänder signaler som visar att man verkligen tror att problemen går att lösa.
Denna negativa attityd sprider sig, helt naturligt, vidare ut i samhället.
Politik är visserligen till sin natur en gnällig och konfrontativ sport. Men tänk om någon plötsligt visade lite jävlaranamma. Om någon skiftade attityd och sände ut positiva signaler eller i vart fall något slags vision om framtiden – istället för drunkningskänslor.
Även om euro-krisen är självförvållad och i grunden onödig – så kommer inget att bli bättre av att alla deppar. Inget.
