Nu höjs nya krav på en OS-bojkott. I dag gäller det Kinas ockupation av Tibet. I går handlade det om Kinas fulspel i Darfur-frågan. Och över allt hänger bristen på frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i Kina.
I dagarna har vi hört folk som vill bojkotta Peking-OS. Och de som vill att svenska företag skall sluta göra affärer med Kina. Nu i kväll har (mp) krävt att statsministern skall ställa in sin Kina-resa.
Men bojkotter leder ofta bara till isolering och hårdare förtryck.
Åk till Peking och idrotta, för all del. Men missa inte ett enda tillfälle att protestera mot den kinesiska regimen i tidningsintervjuer, vid cermonier och vid möten med de lokala värdarna.
Gör affärer med Kina. Ju fler, ju bättre. Ge kineserna fler influenser och verktyg för kommunikation. Passa på att tala frihetens idéer med kinesiska företag. Och glöm inte att företagande bygger på tankens frihet och på kreativitet. Detta är krafter som, i sig, verkar för en demokratisk utveckling.
Och åk till Kina, Reinfeldt. Statsministern skall dock veta att han har ett större ansvar vad gäller att framföra kritik mot ockupationen av Tibet, dribblandet i Darfur-frågan och Kinas bristande demokrati än alla idrottare och företagare tillsammans. Han kan räkna med att ha ögonen på sig...
Hanterar man situationen rätt kan OS bli en rätt svettig historia för den kinesiska regimen. Fri handel, entreprenörskap och företagande sätter krafter i rörelse som ingen förtryckarregim kan stå emot i längden. Och utländska politiker som talar klarspråk med det kinesiska ledargarnityret ökar det inre stödet för reformer i landet.
Det är lätt att skrika på bojkott och bara strunta i allt.
Det är svårare, men bättre, att göra något konkret och bra.
"framföra kritik mot ockupationen av Tibet"
SvaraRaderaKan man verkligen kalla det för ockupation om ett område som man har styrt över sedan 1200-talet?
1200-talet? Vilken historiebok har du läst egentligen?
SvaraRadera1949 är väl en korrektare siffra.
Har Svenska idrottsförbundet informerat idrottarena som ska dit om hur läget ser ut? Man borde ge alla idrottare info om hur läget ser ut och informera och ge verktyg för att kunna ta ställning. Antingen kan de välja att bojkotta själva eller hinna förbereda sig för att försvara demokrati mm
SvaraRaderaDet intressanta med hela den här bojkott-hetsen är ju snarast vilket enormt underbetyg åt FN det visar på.
SvaraRaderaHär har vi en internationell organisation som är till för exakt just detta; samlade rejäla sanktioner emot stater som förtrycker människor. Men just detta är man tydligen totalt oförmögna att göra. Istället vänder sig alla till en idrottstävling.
Vill vi verkligen att en idrottsorganisation skall vara den samlande kraften för att tackla världens stora tunga politiska frågor?
johan hedin: Jag har bara gått på vad Blogge har skrivit om.
SvaraRaderaMobben i Lhasa
Jag har bara gått på vad Blogge har skrivit om.
SvaraRaderaDet är bra för alla liberaler(eller vad han nu tror sig vara)att det är för sent för honom att referera upproret i Warszawas ghetto.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNu har jag försått efter att ha läst lite mer insiktsfull analys från den sakkunnige.
SvaraRaderaDet är den globala islamistiska komplotten som Kina skyddar oss mot i Tibet och Dalai Lama är egentligen muslim.
Ja men då så.
Det låter helt logiskt.
När börjar fotbollen?
Peder:
SvaraRaderaLäs på bättre. Blogge har helt enkelt fel.
Kina invaderade Tibet 1949. Det står utom tvivel och torde vara svårt att genom föra om man redan är "styrd" av landet som invanderar.
Om något så har däremot Tibet varit beroende av Kina och haft en slags vassall-relation till det Kinesiska Imperiet under ffa tiden från tidigt 1700 tal.
Detta är heller inte samma sak som att vara "styrd" av det Kommunistiska Kina, den blodigaste regimen genom tiderna någonsin.
Kina legitimerar sitt styre i Tibet på samma sätt som kolonialmakterna i Afrika gjorde. Tibetanerna är korkade för att de inte uppskattar att gamla tempel rivs och ersätts med motorvägar till kolgruvor istället. "White man's burden" återigen om man nu kan säga så i det här fallet.
SvaraRadera/Paul W
Finns ett enkelt sätt att bojkotta kommunist-OS. Titta inte. Olympiska kommittén får sina intäkter från TV-reklam. Om ingen tittar, har de ett problem. Kanske kan de lära sig en läxa. Berlin 36 och Peking 08, vad är skillnaden? Propagandaspel borde inte löna sig. Är man idrottsfanatiker kan man åtminstone hoppa över invigning och avslutning.
SvaraRaderaOlympiakriget 2008 - ?
SvaraRaderaDen 3 november 1839 öppnade det brittiska örlogsfartyget HMS Volage eld mot en kinesisk flottstyrka vid Chuanbi i provinsen Guangdong. Det blev inledningen till den första större konfrontationen mellan en västerländsk stormakt och den ”himmelska dynastin” Qing, som då regerade Kina.
För kinesisk del blev kriget en katastrof. Det visade sig att de kejserliga trupperna inte hade något att sätta emot de tekniskt och militärtaktiskt överlägsna britterna. Eftersom dessa framgångsrikt kämpade för det nobla syftet att fritt få sälja opium till en växande marknad av kinesiska narkomaner, är det här kriget känt som Opiumkriget. Det följdes senare av ett andra opiumkrig och andra militära konfrontationer och straffexpeditioner, som alla hade till syfte att påtvinga kineserna kolonialmakternas vilja och att lägga så mycket som möjligt av landet under västerländsk – och japansk – kontroll. Kanoner och biblar varvades som övertalningsmedel.
Den moderna kinesiska historien kan därför sägas börja 1839. Därefter har nästan allt i Kina till syende och sist handlat om två saker: att rädda nationen från undergång och att återupprätta dess storhet och styrka – och därigenom återvinna världens respekt.
Oavsett ideologi har detta varit det övergripande målet för snart sagt alla kinesiska politiska och samhälleliga rörelser under de senaste hundrafemtio åren eller mer. Regimer och ledare har kommit och gått, men målet att återupprätta Kinas ställning och anseende har bestått.
Men bakslagen har varit många. Egentligen är det först genom det ekonomiska reformprogram, som i slutet av 1970-talet igångsattes av Deng Xiaoping, som man har hittat en väg att förverkliga det här målet.
Att Deng och det kinesiska kommunistpartiet under hans ledning har förmått omstöpa den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället, så som man har gjort under snart trettio års tid, är i själva verket en stor paradox. Det utvecklingsprogram som genomförs är ju utpräglat marknadsekonomiskt och har väldigt litet att göra med marxism och kommunism. Men paradoxen blir begriplig, när man ser den i sitt historiska perspektiv av plågsam nationell förnedring och svaghet.
Och man har lyckats väl. Den kinesiska ekonomin har blivit en av de största i världen och fortsätter växa snabbt. Kina är dessutom nu världens näst största handelsnation och en av de främsta mottagarna av utländska investeringar. Under senare år satsar man också stort på teknisk och vetenskaplig utveckling.
Samtidigt har de ekonomiska framstegen även i grunden stöpt om det kinesiska samhället i vid mening. Det är idag öppnare, mångsidigare och tolerantare än någonsin tidigare. Kineser har idag större möjlighet att välja hur de vill leva sina liv än någon gång tidigare under landets mångtusenåriga historia.
Allt är därmed inte bra, men mycket har blivit bättre, och det finns all anledning att stödja denna utveckling, både för Kina och för världen.
I det här perspektivet kändes det både följdriktigt och passande att Beijing 2001 fick förtroendet att arrangera de olympiska spelen 2008. För kineser i allmänhet, oavsett politisk eller ideologisk hemvist, skulle detta bli det ögonblick man så länge längtat efter: att Kina skulle stå i centrum för världens positiva intresse. Samtidigt skulle olympiaden kunna bli en välkommen slutpunkt för mer än ett århundrade av splittring och konfrontation och inledningen till en ny era av samarbete. Valet av motto för spelen uttrycker just detta: ”En värld En dröm”.
Tyvärr ser det nu ut som om dessa förhoppningar kommer att komma på skam. Från allehanda håll och kanter framförs att det bästa med den här olympiaden kommer att vara att den ger tillfälle att protestera mot kinesiska brister och tillkortakommanden, verkliga eller förmenta. Idrottsmännen och –kvinnorna bör inte resa till Beijing i första hand för att tävla utan för att demonstrera sin avsky för den kinesiska regimen. Den svenske kungen bör genera de kinesiska ledarna genom att utebli. O s v.
Det är slående att de som vill synas också ser till att synas i denna egendomliga kampanj. Amerikanska presidentkandidater, som grälar om det mesta i övrigt är eniga om att Kina skall hållas kort. Filmregissörer och skådespelare, som annars aldrig utmärkt sig som kinakännare, ställer sig i spetsen för proteströrelser. Politiker av varierande snitt och kulör ser det som sin mest väsentliga uppgift att protestera mot bristande mänskliga rättigheter, om de får tillfälle att resa till Beijing.
Och i allt detta skjuts det friskt vid sidan eller över målen, eller man skjuter kanske egentligen inte alls mot mål i Kina. Det verkar som om det viktigaste inte är att träffa rätt och bidra till ytterligare positiv utveckling och förändring i Kina. Viktigare är att ta poäng hemmavid, att vara värst i att fördöma Kina.
Det är ett sorgligt skådespel. Tyvärr är det också ganska skrämmande och olustigt. Plötsligt är vi där igen – västerlänningarna vet bäst och ska läxa upp kineserna och lära dem hur det egentligen ska vara.
Till detta har under den senaste veckan kommit ett annat sorgligt och skrämmande skådespel: de våldsamma händelserna i och runt Tibet. Utöver den tragik detta innebär för de människor som berörs direkt, medför den här utvecklingen ytterligare polarisering och växande hätskhet på olika sidor.
Olympiakriget verkar alltså redan vara igång, men frågan är hur länge det kommer att pågå och vilka konsekvenser det får. Lika litet som våld, vapenskrammel och hot löste några problem på 1800-talet kommer de att göra det idag. Det som behövs är kontakt, dialog och vilja till samarbete.
Olympiaden ger ett tillfälle till ett nytt avstamp i en positiv riktning. Låt oss ta det och inte falla tillbaka i gamla mönster av konfrontation.
Tibet WAS,IS,and ALWAYS WILL BE a part of China
SvaraRaderahttp://www.youtube.com/watch?v=x9QNKB34cJo&feature=related
Helt rätt, dessutom är ju OS väldigt kul! :)
SvaraRadera