Parallella verkligheter

I Sveriges Riksdag sitter folk där de sitter. Fan ta den som tänker själv, avviker från partilinjen eller har fräckheten att peka på principer.

I Europaparlamentet får man folk att skifta färg ett par nyanser i ansiktet, när man berättar för dem vad till exempel den written declaration no 29 som de just skrivit på egentligen innebär. Striden om telekompaketet vanns med rättssäkerhetsargument. I förra ronden om SWIFT-avtalet vann vi med integritetsargument. Och ACTA-avtalet kan komma att stoppas med demokratiargument.


I Sverige har gammelpartierna beröringsskräck för att vad piratfrågor heter. De vet att om de ens sneglar åt rättssäkerhet, yttrandefrihet, nätets frihet eller fildelningsfrågorna, då tar Piratpartiet poäng. Alltså fäster de blicken stabilt i fjärran och låtsas som om en del av den svenska samhällsdebatten inte existerar.

I Europaparlamentet är många tacksamma för att de äntligen har någon annan än upphovsrättslobbyisterna att tala fildelning och nätets frihet med, nu när Piratpartiet finns på plats. Många ledamöter är aktivt intresserade och angelägna vad gäller att värna fri information. Allt som oftast bränner det till och vi deltar med liv och lust i principdebatter om rättssäkerhet, yttrandefrihet, upphovsrätt och informationssamhällets framtid.


I Sverige är media med på tåget och försöker hjälpa gammelpartierna att tiga ihjäl piratfrågorna och Piratpartiet. De ger, kanske omedvetet, istället (sd) massor av utrymme eftersom de anar att om de kommer in i riksdagen – då finns det potential för snaskiga och dumroliga rubriker i framtiden.

I Europaparlamentet har vi pirater ofta större intresse från media, från hela världen, än vi kan hantera. Nämn ett annat jobb där man hör sig säga saker som "Financial Times.., Financial Times Deutschland.., det är lite tight nu. Kan ni inte komma samtidigt?" Vi har två dokumentärfilmsteam i hasorna och ett tredje på ingång. Vi syns oftare på BBC, CNN och i ZDF än i SVT och TV4. Det är ett jävla hålligång.


Å andra sidan...


EU har bundit sig vid masten med det särdeles idiotiska EMU/Euro-projektet. Valutasamarbetet lider av sådana uppenbara logiska brister och inbyggda motsättningar att det mycket väl kan bli EU:s undergång.

Sverige har en fri, flytande valuta. Marknaden bestämmer priset på våra pengar – vilket bland annat gav oss "gratis exportkrediter" värda hundratals miljoner, kanske miljarder, under finanskrisens första dipp.


Tillväxten i EU är svag. Alla talar om tillväxtagendor – men kommer samtidigt dragande med mer finansiell reglering, mer byråkrati, fler regelverk, mer detaljstyrning, en allt dyrare eurokrati och mer likriktning.

Sverige är, hör och häpna, ett rätt avreglerat land i ett EU-perspektiv. Vilket möjligen kan ha givit oss dynamiska fördelar som håller de ekonomiska hjulen snurrande. Även Sverige har visserligen för mycket byråkrati, för höga skatter, för mycket av kommandoekonomi och för mycket korporativistiskt ryggdunkande mellan politik och särintressen. Men EU är värre. Mycket, mycket värre.


Det är oerhört intressant, märkligt och en smula frustrerande att leva i parallella verkligheter som rör sig åt olika håll på olika plan...