Jag är en liten eurokrat...

Emellanåt blir jag en smula orolig för min mentala hälsa.

Jag vet att många tycker att det var på tiden. Men tyvärr. Det handlar inte om någon plötslig självinsikt. Det är snarare något slags mentala drunkningskänslor. Eller kanske ett arbetsmiljö... problem, av episka proportioner.

Japp. Vi snackar EU, närmare bestämt Europaparlamentet. Att jobba här är som att åka torktumlare. Full. Tillsammans med en ilsken giftorm.

Nu inser jag att det är omöjligt att skriva av sig allt i en bloggpost. Jag får dela upp det. Dagens bloggpost får handla om själva jobbet. I del 2 skall jag, inom kort, beskriva den politiska twisten.

Djupt andetag...

Jag arbetar alltså på Piratpartiets kontor i Europaparlamentet. Jag har världens bästa chef, ledamoten Christian Engström. Och Erik Josefsson, som är anställd av den gröna gruppen, är den bästa, milt maniska, mänskliga uppslagsbok någon kan önska sig. Alla borde ha en.

Det var de positiva sakerna.

För att svära i kyrkan vill jag påstå att få människor i Europaparlamentet riktigt vet vad de sysslar med. Jag gör det inte. Vi står i en störtflod av inkommande texter av varierande viktighetsgrad. Ofta är det bråttom, bråttom, bråttom. I vissa lägen kan det vara så kort tid mellan inkommande material och en votering att det - faktiskt - inte är fysiskt möjligt att hinna läsa allt. Så ibland får man improvisera, gissa eller bara chansa.

Allt inkommande - direktiv, initiativrapporter, ändringsförslag, resolutioner, vitpapper, betänkanden, konsoliderade initiativrapporter, grönpapper, samråd, förfrågningar och vanliga e-postmeddelanden - måste hanteras snabbt, hårdhänt och rationellt. Det säger sig självt att man missar mycket. Vilket kanske vore förlåtligt. Om det inte handlade om att bestämma över 500 miljoner människors liv. Man får en svindlande, lätt illamående känsla - så att det kittlar i maggropen alldeles på riktigt.

Vad finns då i alla dessa papper? OK, en del är rätt genomtänkt - även om det för den sakens skull inte behöver vara rätt, bra eller rimligt. Annat är kompromisser, som ingen vill ha, men som kan bli lag ändå. Och mycket, väldigt mycket, är bara godtyckligt intagna åsikter som sedan försvaras med frenesi av människor som inte klarar av att använda en bankomat på egen hand.

Nu har ju vi ett tämligen litet kontor, med Europaparlamentets mått mätt. Men jag är inte så säker på att det nödvändigtvis är bra att vara många. Visst, man hinner plöja fler dokument då. Men det ökar även utrymmet för att ställa till med jävulskap. De flesta ledamöter har kontor med massor av anställda...

När man är ende man på skansen blir det visserligen åka av utav bara helvete ibland. Jag tror att jag är rätt rationell och att jag har en viss förmåga att organisera mitt arbete på ett rimligt effektivt sätt. (Jag är bara excentrisk.) Men i det här jobbet krävs dessutom att man på egen hand vågar fatta omöjliga beslut utifrån otillräcklig information; att man med ett ögonblicks varsel kan ta sig an saker som man aldrig fått någon som helst information om hur de skall hanteras; att man har oändligt tålamod med en omodern och fientligt inställd byråkrati; att man lär sig hitta information som det verkar som om någon aktivt försöker undanhålla; att man lär sig hitta enskilda ord eller skiljetecken som är dolda i oändliga textmassor men som kan göra våldsam skilnad. Man borde vara synsk. Fjärrskådare. Och utbildad förhörsledare.

Allt detta i en Dilbert-miljö, till stor del fylld med statusmättade självupptagna jävla idioter som inte ens klarar av att räkna ut hur man beter sig i en rulltrappa. Men som mer än gärna tycker något godtycklig, som sedan drabbar vanligt, hyggligt folk över hela kontinenten.

En del ledamöter är faktiskt inte riktigt kloka. Den elake chefen som får sina anställda att gråta när de går hem efter en 16 timmars arbetsdag finns här, i massupplaga. Så även de arroganta, de överlägsna, de snarstuckna, de dogmatiska, de förvirrade, de rent ut sagt korkade som glidit in på en räkmacka och en rejäl laddning wannabe-psykopater. Plus, i rättvisans namn, en del som både är rimliga i huvudet och trevliga.

Och alla assistenter är inte riktigt riktiga, de heller. En lös tumregel är att ju jävligare ledamot, ju mer arroganta praktarslen riskerar deras assistenter att utvecklas till.

En annan grovt tillyxad bild av assistenter är att många nordbor, britter, tyskspråkiga och balter ändå är rätt OK - eftersom de ofta har något slags politisk bakgrund och därmed också en i vart fall skissartad uppfattning om vad de sysslar med och varför.

På andra kontor är politisk erfarenhet ingen merit. Snarare tvärt om, ett störningsmoment. Istället anställer man unga människor med vissa akademiska meriter, men med exakt noll markkontakt. Unga kostymer och knytblusar som bara jobbar i parlamentet för att det kan vara meriterande för att få ett jobb i Kommissionen. (I så väl kommissionen som rådet är jobb i Europaparlamentet en finfin merit. Det ger en ovärderlig insikt i hur man kan lura och dupera de folkvalda.)

Byråkratin är ett kapitel för sig. Jag har blivit ombedd att faxa ett dokument i tre exemplar. Till samma nummer. Jag skojar inte. Och inte sällan gillrar de fällor för en. Nu finns det i och för sig en förmildrande omständighet. Om någon av byråkraterna gör bort sig, då blir han eller hon, till skillnad från kollegan i Sverige, ansvarig för sitt klavertramp. Därför kan man till exempel nästan aldrig få dem att ta emot viktiga papper som inte är handsignerade och stämplade. (För svenska papper och intyg funkar förvånansvärt ofta vilka stämplar som helst, inklusive "Porto betalt" eller "Makulerad", eftersom mottagaren som regel inte förstår vad som står på dem. Men det måste vara en stämpel.)

OK, jag skall inte klaga. Men man kan ju inte låta bli att reflektera över sitt arbete...

Och det är ändå rätt kul när det bränner till, när dramatiken river som ångat björkris på skinkorna, när alla håller andan inför en viktig votering och när CNN, BBC och NYT slåss om att komma först in på kontoret. Kul är för övrigt fel ord. Det nog mera som en drog. Lite som hasch - bara den som har varit där på riktigt vet hur det verkligen är.