Piratpartiet: Funderingar

Att jag har blivit nominerad till Piratpartiets styrelse har orsakat en del buller.

Kommentarerna till gårdagens bloggpost gör mig smått förundrad. Det är så skruvat att läsa om sig själv i något slags abstrakt form. Sedan när blev jag en akademisk fråga – att diskuteras som något slags teologisk fenomen av människor som gör vilda och bergsäkra försök att uttolka min "vilja"? Jag blir bara full i skratt.

Nå väl. I kommentarsfältet lovade jag att återkomma med min uppriktiga bild av det som diskuteras. Here we go.

Jag är en vän av idén att det finns många olika organisationer och nätverk som tar strid mot betong- och batongpartierna. Piratpartiet, Frihetsfronten, Grön Ungdom, Liberaldemokraterna, KLP, övervintrande egnenmaktare från SSU, motståndsfickor i de borgerliga ungdomsförbunden, rebellerna inom (c), Sossar mot Storebror... Tout bon!

Piratpartiets framgång i EU-valet 2009 hade ett par viktiga ingredienser. Fildelning. Storebrorsfrågorna. Massiv medial uppmärksamhet. Proteströsterna och underdog-imagen. Samt att partiet varken är höger eller vänster, så att alla kan rösta på oss. Fenomenalt!

Vårt problem just nu är att vi är iskalla i (svenska) media, proteströstarna har gått till andra och att det är svårt att vara underdog mer än en gång i följd. Men i grunden är formeln från 2009 fortfarande utmärkt. Ingredienserna i grytan är, i sak, rätt. Den svåra frågan är hur vi får fyr under grytan igen.

Riksdagsvalet är en annan femma. Där är det svårare att få gehör för profilfrågor som ligger utanför huvudfåran. Och det är lätt att bli utestängd av de etablerade partierna.

Frågan är alltså inte om (pp) skall vara höger eller vänster. Frågan är hur (pp) skall lyckas dubbelvalåret 2014, då man kanske måste ta till två olika förhållningssätt, med bara ett par månaders mellanrum.

Än så länge är frågan öppen. Och den kan vara det ett tag till, medan vi funderar och sonderar terrängen. Det enda som känns rimligt säkert är att det inte fungerar att upprepa det misslyckade konceptet från de två senaste riksdagsvalen. Det flög liksom inte.

En möjlighet är en valallians med något annat parti. Piratpartiet i EU-valet och något annat i riksdagsvalet, med varvade listor i båda valen. Men det är idag inget mer än en lös tanke, en idé som kan diskuteras. Och som naturligtvis kan övertrumfas av något bättre, när/om något sådant dyker upp.

Däremot kan (pp) börja renovera sin organisation så att medlemmar och aktivister känner att det finns ett stabilt, tryggt och begripligt ramverk i botten. Saker som kan diskuteras är då till exempel att bygga en mer "traditionell" föreningsstruktur, som kan ge aktivister ute i landet en tydlig roll och ett tydligt ansvar i organisationen. En annan idé kan vara att ge (pp) en mer "normal" och begriplig stadga, som skapar enkla och tydliga regler istället för att öppna för ständiga konflikter om ditt och datt.

Viss politisk positionering kan också göras redan nu. Jag är lite tilltalad av idén att ge (pp) en stämpel som "humanister", vilket det finns en motion om till medlemsmötet. Det är en trevlig markering, som inte direkt uppfattas som höger eller vänster (även om jag personligen ser det som ett omfamnande av liberala kärnvärden).

Då, till själva personvalet. Jag kan respektera dem som, på riktigt, ser en teoretisk möjlighet till delikatessjäv och att en kandidatur därför ställer stora krav på mitt omdöme. Jag kan också hålla med om att vi måste vara noga med att det är Piratpartiets bästa vi har framför ögonen och att alla kandidater och mötesfunktionärer därför bör granskas i ett jävs-perspektiv.

Men nu tror jag, uppriktigt sagt, inte att det är någon förment jävsfråga som det egentligen handlar om här. Snarare är det så att många ogillar att ha en libertarian i styrelsen. Det kan även finnas en viss medvetenhet om att jag – som gammal organisationsräv med dryga 30 år i föreningssvängen – kan erbjuda en del tuggmotstånd för den som till äventyrs tror att det kommer att kollidera med hans eller hennes egen agenda i (pp):s styrelse.

Men det jag nu funderar över är något helt annat. Även om jag tror att jag kan tillföra en del organisatorisk stadga och kompetens från det politiska spelet till Piratpartiets styrelse – så är frågan om jag vill utsätta mig för åratal av krypskytte från folk i styrelsen som inte gillar mig. Det är lätt att se hur sådant där mal ner folk.

Så även om jag kan avfärda mycket av det som nu sker som over the top och bli vald, är frågan om det är värt det. Knepigt. Jag har ett ansvar mot den eller dem som nominerat mig. Jag vet många som vill rösta på mig. Men huvudfrågan är ändå om jag skall lägga resten av min vakna tid på att sticka in huvudet i ett getingbo eller om jag har bättre saker att göra.