2016-03-09

Flyktingkrisen, EU och Turkiet: Ett gigantiskt politiskt magplask


EU behöver just nu Turkiet mer än Turkiet behöver EU. Så på veckans toppmöte kunde den turkiska regimen ställa i stort sett vilka krav den ville.

Prislappen för att hjälpa Europa att stoppa flyktingsrömmen fördubblades. Det må kanske vara hänt – om det fungerar. Än så länge finns dock få tecken på att turkarna ser till att ta tag i saken. Nu måste vi börja kräva att något verkligen händer. Det duger inte att bete sig som en amatör om man ger sig in på att förhandla i Grand Bazar...

Den tekniska lösning som presenterades på mötet har dessutom (minst) en svag punkt. Tanken är att flyktingar och migranter som kommer till de grekiska öarna skall sändas tillbaka till Turkiet – och att för varje person som sänds åter, så skall EU ta emot en riktig syrisk flykting under ordnade former.

Möjligen kan detta underminera flyktingsmugglarnas affärsmodell. Men saken är att många EU-länder är totalt ovilliga att ta emot de flyktingar som kommer istället.

Det kommer inte att gå att uppnå enighet om denna modell bland EU:s medlemsstater. Gissningsvis kommer man att försöka lösa detta genom att vika sig för de centraleuropeiska länder som säger nej. De kommer att undantas – medan resten av EU får dela upp ansvaret för de flyktingar som kommer att komma direkt från Turkiet.

Men inte heller det är helt enkelt. De flesta EU-länder vill slippa ta emot flyktingar. Kvar blir länder som Tyskland och Sverige – som redan har slagit i något slags kapacitetstak.

Jag vill vara positiv, men jag har svårt att se hur det hela kan fungera i praktiken.

Dessutom sker detta till priset av att EU tvingas öppna upp för förnyade medlemsförhandlingar med ett allt mer totalitärt och auktoritärt Turkiet.

En gång i tiden var jag positiv till ett turkiskt EU-medlemskap. Det hade kunnat bli något slags mental bro mellan Europa och den muslimska världen, via en sekulär demokrati.

Men då slängde EU på ett rätt ofint sätt igen dörren i ansiktet på Turkiet. Vilket blev slutet på den demokratiska utveckling som trots allt var på väg. Så turkarna surnade till och valde istället en annan väg. Erdoğans väg.

Nu står vi där och tvingas glänta på dörren till EU för ett allt mer odemokratiskt, allt mer religiöst Turkiet – som dessutom är i väpnad konflikt med PKK (som kanske är den enda sansade kraften i regionen).

Ett större politiskt magplask får man leta efter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentarer skall vara sakliga och hålla god ton. De skall föra diskussionen framåt - och får gärna vara intressanta, underhållande och intelligenta. Se det som en insändarsida: Kvalitet ökar chansen att kommentarer publiceras.