Utvecklingen i Turkiet är delvis Europas fel

Den verkliga kuppen i Turkiet, den pågår just nu – i president Erdogans regi.

Vi kommer kanske aldrig att få veta sanningen om den halvhjärtade militärkuppen. Kanske var den ett allvarligt försök att återupprätta den sekulära staten i Attaturks anda. Kanske var det en operation under falsk flagg, iscensatt av regimen. Kanske något däremellan.

Oavsett vilket, så blev den en ursäkt för Erdogan att rensa ut oppositionella inom militären och i rättsväsendet. Det är den verkliga kuppen.

Turkiet är en tragedi. För 10-20 år sedan var landet på väg åt rätt håll och turkarna hoppades på ett EU-medlemskap. Handel och samarbete skulle ha stärkt den positiva utvecklingen. Och vi hade fått en naturlig kontaktyta, en bro mot den muslimska världen – vilket hade varit oerhört värdefullt att ha i dagens läge.

Men EU stängde, på ett rätt ofint sätt, dörren rakt i ansiktet på turkarna. Motiveringen var i stort sett att de är svartskallar. Så Turkiet vände blicken åt ett annat håll, mot Erdogan, vilket ledde till smygande islamisering och ett allt mer totalitära styre.

Att det i dag ser ut som det gör i Turkiet är alltså delvis vårt eget fel.

Samtidigt är Europa just nu totalt beroende av Turkiet vad gäller att bromsa upp strömmen av flyktingar och migranter.

Vi skapade ett monster – och sedan gjorde vi oss beroende av det.

Domstol censurerar Böhmermanns Erdogan-dikt

Nybloggat på HAX.5July.org:

German court censors Böhmermanns Erdogan poem »

Fallet med tv-mannen Jan Böhmermanns niddikt om den turkiske presidenten Erdogan prövas just nu på flera håll i det tyska rättsväsendet. En domstol har redan beslutat att Böhmermann inte får framföra delar av dikten. Detta blir en intressant prövning för tysk demokrati.

Tysk politiker kritiserar Erdogan, grips av polis

Här griper polisen ordföranden för Piratpartiet i Berlin, Bruno Kramm.

Skälet är att han citerat den Erdogan-kritiska dikt som komikern Jan Boehmermann åtalas för att ha framfört i tv.

Så mycket är alltså yttrandefrihten värd, nu för tiden.

Läs mer här » | Youtube »

Erdoğan vs. Böhmermann – en balansakt för den tyska demokratin

Ur veckans nyhetsflod...

Den tyska regeringen godkänner den turkiske presidentens begäran att få stämma en känd satiriker. Det meddelade förbundskansler Angela Merkel i ett direktsänd tal i tysk tv. (...) 

Hon förklarade också att den föråldrade lag som innebär att det är regeringen som måste ge sitt godkännande när ett utländskt statsöverhuvud stämmer för förtal ska avskaffas.

Länk, SR: Tyskland godkänner rättslig prövning mot satiriker »

Till att börja med är det viktigt att komma ihåg att det är den turkiske presidenten – Recep Tayyip Erdoğan – som är skurken i historien. Hans syn på opposition, kritik, yttrandefrihet och tryckfrihet är rutten.

Sedan blir det mer komplicerat. Att Turkiets allt mer totalitäre ledare tillåts stämma en tysk komiker är naturligtvis uppseendeväckande. Om det handlar om politiska eftergifter mot Turkiet (som Tyskland behöver för att få stopp på flyktingkrisen) då är det helt oacceptabelt.

Samtidigt blir det intressant om rättsväsendet i den tyska, demokratiska rättsstaten tar upp saken – och friar komikern, Jan Böhmermann. Det vore verkligen att pissa i Erdoğans frukostflingor.

Men kommer det att ske? Vi skall komma ihåg att Böhmermann medvetet utmanar systemet. SR gör denna tolkning... "Temat i dikten var just gränsen för yttrandefrihet som han själv avsiktligt överskred med grova sexuellt laddade påstående om den turkiske presidenten."

Det finns många vinklar på detta. Den tyska regeringen borde aldrig gått med på Erdoğans stämning. Men nu är det som det är. Om det tyska rättsväsendet friar Böhmermann, då blir det en mycket viktig seger för yttrandefrihet och demokrati. Men om han fälls, då är det en katastrof.

Youtube: Jan Böhmermann Erdogan Schmähkritik + Song Erdowie, Erdowo, Erdogan »

Flyktingkrisen, EU och Turkiet: Ett gigantiskt politiskt magplask

EU behöver just nu Turkiet mer än Turkiet behöver EU. Så på veckans toppmöte kunde den turkiska regimen ställa i stort sett vilka krav den ville.

Prislappen för att hjälpa Europa att stoppa flyktingsrömmen fördubblades. Det må kanske vara hänt – om det fungerar. Än så länge finns dock få tecken på att turkarna ser till att ta tag i saken. Nu måste vi börja kräva att något verkligen händer. Det duger inte att bete sig som en amatör om man ger sig in på att förhandla i Grand Bazar...

Den tekniska lösning som presenterades på mötet har dessutom (minst) en svag punkt. Tanken är att flyktingar och migranter som kommer till de grekiska öarna skall sändas tillbaka till Turkiet – och att för varje person som sänds åter, så skall EU ta emot en riktig syrisk flykting under ordnade former.

Möjligen kan detta underminera flyktingsmugglarnas affärsmodell. Men saken är att många EU-länder är totalt ovilliga att ta emot de flyktingar som kommer istället.

Det kommer inte att gå att uppnå enighet om denna modell bland EU:s medlemsstater. Gissningsvis kommer man att försöka lösa detta genom att vika sig för de centraleuropeiska länder som säger nej. De kommer att undantas – medan resten av EU får dela upp ansvaret för de flyktingar som kommer att komma direkt från Turkiet.

Men inte heller det är helt enkelt. De flesta EU-länder vill slippa ta emot flyktingar. Kvar blir länder som Tyskland och Sverige – som redan har slagit i något slags kapacitetstak.

Jag vill vara positiv, men jag har svårt att se hur det hela kan fungera i praktiken.

Dessutom sker detta till priset av att EU tvingas öppna upp för förnyade medlemsförhandlingar med ett allt mer totalitärt och auktoritärt Turkiet.

En gång i tiden var jag positiv till ett turkiskt EU-medlemskap. Det hade kunnat bli något slags mental bro mellan Europa och den muslimska världen, via en sekulär demokrati.

Men då slängde EU på ett rätt ofint sätt igen dörren i ansiktet på Turkiet. Vilket blev slutet på den demokratiska utveckling som trots allt var på väg. Så turkarna surnade till och valde istället en annan väg. Erdoğans väg.

Nu står vi där och tvingas glänta på dörren till EU för ett allt mer odemokratiskt, allt mer religiöst Turkiet – som dessutom är i väpnad konflikt med PKK (som kanske är den enda sansade kraften i regionen).

Ett större politiskt magplask får man leta efter.

Aggressivt EU-toppmöte om flyktingkrisen

Ministerrådsbyggnaden i Bryssel

EU har hållit toppmöte med ett antal medlemsstater som ligger i början av flyktingarnas väg in i Europa. Expressen skriver...

– Det enda sättet som det går att få tillbaka ordningen på är genom att få ner tempot i flödet. . . Jag vill vara tydlig: folk måste registreras. Utan registrering inga rättigheter, fastslog Juncker på presskonferensen efter mötet enligt TT.

SR Ekot rapporterar...

Samtalstonen på mötet var enligt flera EU-diplomater stundtals aggressiv, hårda ord ska ha flugit genom mötesrummet och under den efterföljande middagen vid det här extrainkallade toppmötet som pågick i över åtta timmar och inte var slut förrän efter midnatt. (...) 

Trots motsättningarna kunde ändå ledarna komma överens om att Slovenien ska få 400 gränspoliser inom en vecka, men också att länderna måste se till att de människor som söker sig över en gräns till EU alltså måste bli registrerade och söka asyl i just det landet. 

Registrering är ett rimligt krav. Likaså att asyl skall sökas i samband med denna registrering.

Problemet med detta är att alla ankommande flyktingar då kan komma att bli asylsökande i Slovenien – som är en pyttenation med två miljoner invånare på en yta stor som Västra Götalands län. Vilket naturligtvis inte fungerar. De flyktingar som har asylskäl måste slussas vidare, under ordnade former. Frågan är bara vart. Och de som uppenbart saknar asylskäl måste vända om. Vilket de knappast kommer att göra frivilligt.

Samtidigt sitter Turkiet med trumf på hand. Det är rimligen där man får sätta upp de stora flyktinglägren. Det kommer att kosta minst 25 miljarder per år, plus visumfrihet för turkar till EU och VIP-biljetter till viktiga EU-möten.

Turkiet och EU:s självmål

För inte så många år sedan var Turkiet ett kandidatland för EU-medlemskap. Landet hade demokratiska bister – men rörde sig i vart fall åt rätt håll.

Sedan stängde EU dörren. I stort sett med motiveringen "svartskallar".

Turkiet vände sig då, föga förvånande, inåt. Det turkiska folket slog in på en ny väg – under en president med en mer religiös och mindre demokratisk agenda, Recep Tayyip Erdoğan. Sedan dess har landet i allt väsentligt rört sig åt fel håll. Och i det västasiatiska kriget tycks Erdoğan vara mer intresserad av att bekämpa kurderna än IS.

Nu behöver EU plötsligt Turkiet igen, som buffertzon för att undvika en än större flyktingkris i Europa. Men vi står i dag mycket svagare i dialogen med Turkiet än tidigare. Vi är inte längre i någon position att ställa krav eller att komma med åsikter om demokrati och mänskliga rättigheter.

Europa missade helt enkelt en utmärkt chans att bygga en bro till den muslimska världen – skapad på visioner om demokrati, handel, öppenhet och frihet.

Nu är vi istället tvingade att göra affärer med en i många avseenden odemokratisk och mer religiös regim.

(EU är till och med pressat att öppna nya samtal om EU-medlemskap med den turkiska regeringen. Nu har vi alltså gått varvet runt och är tillbaka på ruta ett igen – men med betydligt sämre förhandlingsläge och förutsättningar än tidigare.)

Så tragiskt. Så onödigt. Men vi har bara oss själva att skylla.

Fästning Europa drar upp vindbryggan

Paniken börjar sprida sig.

Nu verkar det som att Tyskland (i vart fall delvis) stänger gränsen. Vilket rimligen innebär att Österrike och Slovenien måste göra samma sak. Snabbt som attan. Vad händer då?

Har någon tänkt på vad som händer om flyktingarna samlas upp i Balkan-länderna? Där är det rörigt och instabilt nog som det är. Vad kan möjligen gå fel? Mer än att vi kan få en katastrof av bibliska proportioner, i grannskapet?

Den processen börjar, typ... just nu.

Man skulle kunna befästa gränsen mot Grekland, så att flyktingarna inte kom längre än så. Men jag är inte helt övertygad om att grekerna är med på den idén. (Tro inte annat än att någon redan har tänkt tanken att använda Greklands prekära ekonomiska läge för att få dem att gå med på att bli EU:s flyktingläger.)

Så det får bli en järnridå från Svarta Havet, ner till Joniska havet och ut i övärlden istället. EU kommer att dra ner rullgardinen mot Turkiet. Ett politiskt instabilt Turkiet, i någon mening med ett inbördeskrig (mot de enda människorna som verkar vettiga i regionen) och en allt mer grubblande muslimsk president. Hm. Det kan bli intressant.

(Tog för övrigt flyktingströmmarna inte fart ungefär samtidigt som Erdogan började bomba PKK? Finns det något samband?)

Och då har vi ändå inte gjort något åt flyktingkatastrofens orsak, nämligen läget i Syrien.

En mordisk diktator. De bindgalna ISIS-styrkorna. Vilka skall vi slåss med respektive mot? Och när vi väl har räknat ut det, då kommer Kina och Ryssland att lägga veto i FN:s säkerhetsråd. Vilket vi, om vi vill göra något åt situationen, tvingas strunta i. Putin (som redan är en enda dålig dag på jobbet ifrån att sätta Europa i brand) kommer att gå bananas. Obama måste kallas hem från golfbanan.

Det djävligaste med allt det här är att det gick att förutse. Det hade gått att förebygga. Om inte våra ledare hade varit så upptagna med att ödelägga friheten och tillväxten i EU.

Det finns faktiskt en alternativ lösning: Om alla EU-länder visade samma generositet som Tyskland och Sverige har visat, då skulle EU kunna släppa in och absorbera i princip varenda flykting. Uppsidan skulle bli att vi slipper ett storkrig. Nedsidan är att det kanske bara skulle bli en magnet för nya flyktingströmmar. Och att Europas befolkning inte känner sig helt bekväm med en sådan lösning. Från Élyséepalatset hörs ett tydligt non. Vilket repeteras av de forna öststaterna. Vilket man kanske inte kan klandra de senare för, om inte annat så för att de fortfarande är unga demokratier med sköra samhälleliga strukturer.

Nej, det finns kanske ingen riktigt bra lösning på det här. Köp konserver.

Nöjda?

Härom veckan skulle riksdagen nödvändigtvis lägga sig i en av de mest infekterade historiska konflikter som finns, nämligen det turkiska folkmordet på armenier för 90 år sedan.

Det finns, vad jag kan begripa, ingen anledning att betvivla eller förneka denna händelse – även om den i vissa kretsar är väldigt omdiskuterad. Riksdagen fattade alltså förmodligen inget felaktigt beslut genom att erkänna folkmordet. Och för många armenier kan det säkert vara något slags upprättelse.

Men en pärlhöna hade kunnat förutse att detta politiska poserande skulle få konsekvenser. Till att börja med har det använts som tillhygge av alla som hatar svartskallar för att argumentera för att Turkiet inte skall få gå med i EU.

Och nu har den något lynniga turkiska regeringen svarat på Sveriges och USA:s ställningstagande i frågan – genom att hota med att deportera 100.000 armenier.

Man kan fundera över det kloka i att rösta i riksdagen om historieskrivning. Speciellt i en konflikt som ägde rum för snart 100 år sedan, och som vi inte direkt kan göra något åt så här i efterhand. En konflikt som vore död om inte folk envisades med att hälla bensin på brasan. Och som nu drabbar nya oskyldiga människor, i dag, just genom riksdagens behov av att posera.

Åter igen, för att vara tydlig, jag förnekar inte och ser ingen anledning att förneka detta folkmord. Och man skall inte huka, bara för att vissa frågor är besvärliga. Jag bara funderar lite över hur svenska politiker har det med sitt omdöme.

Det enda anständiga just nu vore att Sverige och USA erbjuder de 100.000 utvisningshotade armenierna uppehållstillstånd.

DN | SvD

Bron till orienten

Fiskare vid Gyllene Hornets mynning.

Åter från Istanbul. Kul med semestermål som får Bryssel att framstå som välordnat, förutsägbart och tyst...

Politiskt är Turkiet rätt knepigt. Formellt sett är landet en sekulär demokrati, även om islam är det religiösa defaultläget. Hela tiden balanserar man mellan att upprätthålla denna demokrati och att vara vaksam mot islamistiska krafter, som inte skulle tveka att använda de demokratiska verktygen för att förvandla landet till en religiös – inte speciellt demokratisk – stat. I bakgrunden finns hela tiden militären, som spänner sina muskler för att visa att ett sådant scenario inte är aktuellt.

Plus att det finns separatister, till exempel Kurder, som har krav som utmanar denna macho-stats stolthet och intressen.

Staten är på något sätt alltid närvarande. Poliser överallt. Och en militär som inte bara är synlig, utan som dessutom är en av landets tyngsta finansiella aktörer. Bortsett från islamism och separatism, så försöker man också hålla koll på allt fuffens som med nödvändighet förekommer i ett land som gränsar till några av vår tids hetaste konflikthärdar.

Så även om Turkiet formellt sett är en demokrati, så finns det bitar som inte ligger på plats. Yttrande-, mötes- och föreningsfriheten, till exempel. Vilket är saker som Turkiet nog får försöka ordna upp om landet vill gå med i EU.

Själv har jag motstridiga känslor vad gäller medlemskap. Jag är ju EU-skeptiker och vill verkligen inte utsätta oskyldiga människor för unionens centralstyrning, regleringsvansinne och finansiella träsk.

Å andra sidan skulle ett EU-medlemskap verkligen lyfta in ett av kontinentens största länder – idémässigt – i det 21:a århundradet. Det skulle bli en bro till den muslimska världen, som skulle visa att fredlig samexistens är möjlig. Och det skulle göra den sekulära staten till ett lockande alternativ, som skapar framsteg och utveckling, för andra muslimska länder.

Å tredje sidan vet jag inte riktigt hur det skulle gå till. Det är så mycket praktiska saker som skulle behöva förändras i landet, för att Turkiet formellt sett skulle kunna gå med i EU. Det är kanske det största hindret.

Å ena sidan, å andra sidan... En sak kan jag dock säga helt säkert. Det är att de flesta som är skeptiska till ett turkiskt EU-medlemskap är det på helt fel grunder. Det handlar om nuvarande EU-stater som är rädda att förlora makt och inflytande om man släpper in ett så stort land som Turkiet. Det handlar om särintressen inom allt från fackföreningsrörelsen och näringslivet till kyrkan som fruktar konkurrens och fri rörlighet. Och det handlar om nationalister, rasister och folk som helt enkelt är rädda för allt som inte är välkänt.

Sätt upp en ribba, i form av demokratiska krav. Och låt sedan turkarna själva bestämma om de vill gå med eller inte.

Ett steg i rätt riktning

Turkiet avskaffar den ökända paragraf 301 i strafflagen – som gör det olagligt att "förolämpa landets identitet".

Det är i vart fall ett steg mot verklig yttrande- och tryckfrihet.

Länk»

Ett utmärkt tillfälle att hålla munnen stängd

EU-Kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, har varit i Turkiet.

Och lagt sig i landets inrikespolitik. Bland annat har han tagit avstånd från att landets riksåklagare försöker upprätthålla den turkiska konstitutionen – som strikt förbjuder all religiös inblandning i politiken.

Vill Barroso ha turkiskt militärstyre igen, eller vad?

Länk»

Notiser

Tyskland och Schweiz brottas i frågan om banksekretessen. Läs mer om sakfrågan – och om varför Schweiz har moraliskt rätt i denna konflikt. Länk »

Läget i Turkiet blir allt mer förvirrat, på grund av att landets konstitutionsdomstol hotar att förbjuda det regeringsbärande partiet. The Economist har en rätt greppbar sammanfattning. Länk »

Inflationen i de lander som är med i EMU och har euron som valuta fortsätter att stiga. Länk »

Att åka eller inte åka till OS i Peking? Det är inte bara en fråga för politikerna – utan även för de enskilda idrottsmännen. Länk »

Suck!

I Turkiet gör man sitt bästa för att undvika att bygga en bild av att man håller på att bli en rimlig nation...

Vore inte det en fiffig idé..?

Efter semireligiösa AKP:s storseger i det turkiska valet står det klart att man även kommer att hålla presidentval inom 30 dagar.

Tänk om AKP kunde fatta vitsen med att lansera en i princip sekulär presidentkandidat...

[Länk]

Inskränktheten segrar

Fransoserna och alla andra i EU som ogillar turkar borde vara glada i dag. Deras oginhet börjar ge resultat...

Inför det turkiska valet har de nationalistiska strömningarna i landet stärkts och allt fler turkar säger sig vara skpetiska till väst.

En förklaring till detta är vissa EU-länders motstånd mot ett turkiskt medlemskap. Slänger man igen en försiktigt öppnad dörr i ansiktet på folk, då blir de helt enkelt sura.

Turkiet är världens kanske mest sekulariserade muslimska land. Turkarna var inne på en reformväg – även om det var långt kvar på den.

Men nu verkar det som om det är slut. På så sätt har vissa EU-länder visat att vi inte bryr oss om eller uppmuntrar icke-religiöst styre och reformism. Tvärt om distansierar vi oss från den muslimska världen – vilket sänder ut en mycket tydlig och mycket dålig signal.

Frågan är hur vi i EU kan tro att vi skall kunna få se islam reformeras och demokrati spridas i arabvärlden – om vi ger muslimerna i Turkiet fingret?

[Länk]

Inskränkt

Nu står det klart. Frankrike kommer att blockera samtalen om ett turkiskt EU-medlemsskap.

Se där en inskränkt, främlingsfientlig och populistisk linje som kommer att straffa sig på sikt.

Läs mer här...