Klanerna och våldsmonopolet

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Klanerna och våldsmonopolet »

"Vad händer om basala samhällsfunktioner som kollektiv säkerhet upphör att fungera? Vad är det då överhuvudtaget för mening med att ha en stat?"

Ett rationellt förhållningssätt till asylinvandringen

Pandemi, förvaltningskris, offentlig kärnverksamhet som förfaller, ansträngda välfärdssystem, hotande energikris... Vi behöver verkligen inte fler problem än nödvändigt.

Just därför känns invandringsfrågan som en rätt meningslös konflikt. Läget är fortfarande ansträngt och vi bör inte ta emot fler nya flyktingar. I övrigt är det som det är. Vilket jag tycker att vi bör kunna förhålla oss till på ett rationellt sätt - istället för att lägga tid och kraft på kontraproduktiva känsloreaktioner.

De som i någon mening definierar sig som svenskar får nog acceptera att verkligheten är om den är. Det kom plötsligt en väldig massa nya människor. Nu är de här. Inte ens Åkesson vill repatriera dem. Det är som det är - oavsett vad man tycker om saken. Detta är den verklighet vi har att förhålla oss till. Så låt oss då göra det bästa av situationen, med sans och förnuft.

Att många är skeptiska till »utlänningar« är inte det minsta konstigt. Det finns ingen fungerande plan för att integrera många av dem i den produktiva sektorn. De skattebetalare som får plocka upp notan är av lätt insedda skäl inte roade. Många känner sina traditioner och referensramar hotade.

Och när det plötsligt dyker upp människor som ser annorlunda ut, beter sig annorlunda, har andra kulturella värderingar samt har problem med språket - då går reptilhjärnan på högvarv. Vilka är dom? Vad vill dom? Är de farliga? Vilket är frågor som för många i allt väsentligt lämnats obesvarade.

Det man inte känner till upplevs ofta som skrämmande eller hotfullt - oavsett om det finns fog för sådana känslor eller ej.

Om man inser att det är så enkelt - då kan man man kanske börja hantera saken. De flesta »svenskar« är inte alls rasister. Istället är det folk som - på goda grunder - oroar sig för välfärdssystemen, ordningen och tilliten i samhället. Samhällsmaskineriet har nämligen börjat gå ojämnt.

Vad gäller gruppen som för enkelhetens skull kan benämnas som utlänningar finns det också insikter värda att göra.

Sverige är i rimlig mån en västerländsk demokratisk rättsstat. Här har alla lika rättigheter inför det offentliga och här behandlas alla lika inför lagen. Vilket ger en nyanländ äldre kvinna precis samma rätt och skydd som, låt säga Göran Greider.

En del i vår demokratiska tradition är att kyrkan är skild från staten. Det skall med andra ord vara en brandvägg mellan religionen och den offentliga makten. På så sätt kan Sverige vara ett land för alla, oavsett vad folk tror på eller om de är troende överhuvudtaget.

Folk får tro på vad de vill så länge de inte tvingar, hotar eller skadar någon annan. Folk får tycka vad de vill och säga nästan vad de vill. Den som vill får bränna såväl Koranen som Bibeln eller något av Ranelid.

Våldsmonopolet är en inte helt okomplicerad idé. Tanken är att om individen skall kunna känna sig trygg i samhället - då avstår hon sin rätt att använda våld mot andra (annat än i självförsvar) till förmån för modig, beväpnad polis som är där och räddar situationen på två röda sekunder. Det är i vart fall så det är tänkt att fungera, även om det kan låta en smula ironiskt givet sakernas nuvarande tillstånd.

Detta är naturligtvis en rätt påtaglig kulturchock för den som vuxit upp med andra former av skyddssammanslutningar. Men det är så det är.

Jag är för övrigt rätt säker på att merparten av alla invandrare är tacksamma för att slippa politiskt och religiöst förtryck. Det var därför många av dom gav sig iväg. Och jag tror att de flesta nyanlända vill att man styr upp ordningen, fixar en fungerande svenskundervisning samt ordnar fler enkla jobb som ger den det berör en fot in på arbetsmarknaden - och därmed också kontakt med det övriga svenska samhället. Människor behöver känna att de gör något meningsfullt.

Vad gäller kriminalitet är det naturligtvis lätt att tycka att »utlänningarna borde hålla efter sina ungar«. Vilket nog är lättare sagt än gjort. Därmed inte annat sagt än att det invandrade Sveriges kollektiva medvetande bör ta notis om att etniskt kopplad kriminalitet föder tråkiga och oönskade motreaktioner.

All kriminalitet skall bekämpas. Det handlar inte om vem som gör något - utan vad som görs. Ingen får kränka någon annans säkerhet eller egendom. Alla är ansvariga för sina handlingar. (Däremot inte för sina förfäders handlingar.) Målet bör vara ett samhälle med en tillfredsställande grad av fred, frihet och ordning.

Allt det ovanstående är saker vi behöver kunna diskutera - för att styra upp saker på bästa möjliga sätt. Då gäller det att vara krass. Då måste man kunna diskutera komplicerade och jobbiga saker utan att bli beskylld för att vara det ena eller andra.

Alternativet är att sticka huvudet i sanden - att ägna sig åt identitetspolitik och trams istället för verkligheten som den föreligger. Men då kommer de problem vi ser idag bara att bli värre.

Olyckligtvis verkar det som om epitetet »rasist« idag har kommit att användas som stämpel för att slippa diskutera helt andra problem. Vilket naturligtvis är bekvämt för makthavare och debattörer som saknar vilja och förmåga att hantera verkligheten.

Klassiskt liberala partiets podcast: Turk-grekiska gränsen, demokrati och corona-viruset

Klassiskt liberala partiets podcast med Valdemar Kerpens och mig. Denna gång om flyktingkrisen vid turk-grekiska gränsen, hoten mot demokratin, coronaviruset med mera.

Soundcloud »

Jönssons lördagsvideo: En ny flyktingkris?

Youtube »

Jönssons lördagsvideo: Elefanten i rummet - Sossesverige

Youtube »

Miljarder till kommuner som inte vill ta ansvar för sina handlingar?

Mer pengar till kommunerna är ju en rolig grej, betraktat som politisk spelteori. Kan högern och vänstern fälla regeringen? Kan det bli nyval?

Men eftersom ingen på allvar vekar vilja ha makten i landet under rådande omständigheter, så känns det som om detta håller på att rinna ut i sanden.

Och i sak?

Vänsterpartiet vill ge tio miljader kronor till kommunerna, moderaterna tre. 10.000.000.000 delat på ungefär 300 kommuner blir drygt 30 alternativt tio miljoner per kommun. Vilket naturligtvis i sig kan betraktas som en ansenlig summa. Men sett till en kommunal budget betyder det ändå inte speciellt mycket. Vill man vara elak skulle man kunna tala om symbolpolitik.

Sedan skall man komma ihåg att de flesta kommuner gärna tog emot fler flyktingar (för det är ju i grunden vad detta handlar om) så länge staten betalade. Men alla visste att dessa pengar skulle sluta komma efter några år. Och att kommunerna då skulle stå där med kostnader för människor som - tyvärr - allt för ofta är en ren kostnad. Det kan inte ha kommit som någon överraskning för någon tänkande människa.

Är det rimligt att kommunerna inte skall behöva ta ansvar för sina handlingar?

Fast det kanske inte spelar så stor roll. För hur man än vänder och vrider på saken hamnar ju notan hos skattebetalarna.

Jönssons lördagsvideo: Vad händer om förfallet accelererar?

Youtube »

Svensk migrationsdebatt behöver nyktra till

Sverige är på många sätt lyckligt lottat. Vi lyckades hålla oss utanför 1900-talets krig och överlevde det kalla kriget. Vi har inte drabbats av någon apokalyptisk naturkatastrof i modern tid. Hur vidriga och tragiska de få terrorangrepp vi utsatts för än är, så är deras omfattning ändå relativt begränsad. Vi har sluppit att ställas inför det storskaligt Ofattbara.

Vilket är bra, på så många sätt. (Möjligen beror det på ren tur.) Men på något sätt tycks vi ha tappat insikten om att saker och ting faktiskt kan vara på allvar.

Vi odlar en konflikträdd konsensuskultur - som undviker ansvar, uppriktighet och djupare respekt människor emellan.

Vi har släppt kontrollen över våra egna liv, lagt dem i överhetens händer och vant oss till med att även om man fuckar upp, så kan man leva på andra människors skattepengar.

Detta leder till att vi står handfallna inför många verkliga problem. Vi stannar hellre kvar i vår bekvämlighetszon än konfronterar problem och kavlar upp ärmarna. Vilket, över tid, skapar en del problem.

Bland annat en absurd och icke-konstruktiv debatt i migrationsfrågorna, där väldigt många beter sig väldigt orimligt.

Vi har de allmänfarligt godtrogna - som betraktar sig själva som de snälla och goda. De som avfärdar varje form av problematisering (ekonomi, välfärdssystemen, pensionerna, bostäderna, klantraditioner, kvinnosyn, en urusel integration...) av inflödet av människor till vårt land som rasism. Vilket är både enfaldigt och oförskämt. I själva verket gör det dessa människor till den generella välfärdsstatens (vilken de som regel omhuldar) värsta fiender. Dessutom bidrar de med sin godtrogenhet till ökad rasism, främlingsfientlighet och en fördummad debatt.

På andra sidan står något slags apokalyptisk gnällhöger - som förvisso helt korrekt identifierar ett antal problem med dagens migration. Men som så ofta överdriver eller extrapolerar att de förlorar sin trovärdighet och många människors intresse. Som har ett språkbruk som gör att man kan misstänka att de inte bryr sig så mycket om verkliga problem som om att få ösa galla över andra människor. En gnällhöger som ägnar sig åt att predika undergång, hellre än att komma med sansade och konstruktiva förslag till lösningar.

Lägg till detta att en generell välfärdsstat och öppna gränser är en omöjlig ekvation. Att erbjuda sig att försörja alla som kommer hit samtidigt som man låter alla som vill komma hit är helt enkelt inte hållbart.

Man måste välja. Även om man inte vill.

Själv anser jag att människor skall få bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Samt att samma regelverk skall gälla lika för alla i vårt land.

Med risk för att upprepa mig skulle jag vilja utöka detta resonemang: Generell välfärdsstat, öppna gränser och demokrati - välj två. Vilket innebär att om man både har en generell välfärdsstat och öppna gränser, då skapas en situation där det uppstår en förtroendeklyfta mellan de styrande och det skattebetalande folket. Ett läge som kräver att den politiska överheten tänjer på demokratins principer och arbetsformer. Som Decemberöverenskommelsen och Januariregeringen. Vilket är att ge sig in på en väg som kan leda till platser som vi gör bäst i att undvika.

Den svenska migrationspolitiken behöver nyktra till:

• Alla människor skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Detta även om det kan vara både obekvämt och besvärligt att upprätthålla respekten för människors frihet, säkerhet och egendom mot dem som vill något annat. Inte desto mindre är detta absolut nödvändigt.
• Det är inte realistiskt eller möjligt med något »massåtervändande«, av så många skäl. Oavsett vad man tycker är det bara att acceptera att de flesta människor av utländsk härkomst som befinner sig i Sverige kommer att bli kvar här. Därför måste fokus flyttas från en känslodebatt till det konstruktiva. Det enda som verkligen betyder något är att vi får ordning på integrationen, öppnar den riktiga arbetsmarknaden för migranter och löser bostadskrisen.
• Så länge nyanlända slussas in i åratal (ibland årtionden) av bidragsberoende och utanförskap, så måste vi räkna ut hur notan för detta skall betalas. Kraftigt höjda skatter är ett dåligt alternativ. Egentligen finns det bara en väg ut ur detta. Det är en sjuhelvetes tillväxt i den produktiva sektorn - för att skapa de resurser som krävs. (I detta perspektiv är det knappast konstruktivt att de människor som är de största anhängarna av öppna gränser ofta också är den fria ekonomins värsta fiender.)

Svensk migrationsdebatt behöver rimlighet, verklighetskontakt, logik, konkret handling och en sammanhållen strategi - inte fler känsloutbrott och tillmälen.

För att låna en formulering ur populärpsykologin: Att göra vad som krävs för att nå dit man vill är egentligen rätt enkelt - men inte lätt.

Gör invandringen lönsam!

Så länge nyanlända människor inte bidrar med mer än de kostar är de en ekonomisk börda.

Därför måste det vara av högsta prioritet att få in dessa människor i produktiv - ej skattefinansierad - verksamhet. Det är viktigt både för samhället som helhet och för individen.

Hur vet jag inte. Men jag har svårt att tänka mig att alla dessa företagsamma människor i vårt land inte skulle kunna hitta några lönsamma projekt som kan tjäna som instegsjobb för nyanlända. Använd er kreativitet.

Men vi måste börja med att facket och sossarna lägger ner motståndet mot lägre ingångslöner. Det lär nämligen inte bli någon lönekonkurrens, eftersom ovan nämnda, ofta okvalificerade arbetskraft inte kommer att konkurrera om samma jobb som blågula LO-medlemmar. Det handlar om jobb som svenskar inte vill ta, för att uttrycka sig rakt på sak. Och om nya jobb som kan uppstå - om kostnaden för att utföra uppgiften sänks. (Fundera till exempel över varför butiker och restauranger i utlandet som regel har mer personal än sina svenska motsvarigheter.)

De som redan har en god utbildning, har lärt sig språket och är yrkeskunniga skall naturligtvis snabbt slussas in i arbetslivet - utan överdrivet byråkratiskt krångel.

Vår befolkningspyramid har en oroväckande smal bas. Så invandrare i rätt ålder behövs. Men då kan vi inte låsa in dem i ändlösa handläggningsprocesser, bidragsberoende och byråkrati. Det är ekonomiskt självmord. Och nedbrytande för den enskilde.

Lära sig svenska eller behärska engelska, sedan rakt ut i jobb eller möjligen utbildning. Svårare behöver det inte vara.

Många svenskar är avvaktande mot invandrare - som människor ofta är mot nya och främmande inslag i sin livsmiljö. Det är en mänsklig reflex. Men om vi vill att nyanlända skall assimileras till Sverigekoden och bli mer som oss - då är det också av största vikt att få in dem i egen försörjning, med ansvar för sina egna liv.

Lämnar vi däremot folk i bidragsberoende och utanförskap i problemområden - då kommer vi att få brottslighet, religiös extremism, kulturell isolering och parallella system med olämpliga regelverk. Allt sådant som vi verkligen inte vill ha.

Att få in nyanlända i arbete är alltså mycket mer än bara en ekonomisk fråga.

Nu råkar det vara så att staten visat sig i stort sett inkompetent vad gäller att integrera invandrare. Det kan bara ske om näringslivet, fria företagare och civilsamhället tar sig an saken. Allt politikerna behöver göra är att undanröja hinder för att så skall kunna ske.

Jag tänker dock inte hålla andan medan jag väntar...

Som den gamle ledamoten sa »Om saker och ting får fortsätta att fungera som de har fungerat, då kommer det också att gå som det har gått.«

Ett samhälle med bilbränder eller med respekt människor emellan?

Some men just wanna watch the world burn...

Någonstans snubblade jag över ett resonemang som jag fastnade för. Det handlar om den avund som väcks mot en direktör som har, låt säga 40 gånger så hög lön som en lagerarbetare. Tesen var att detta inte bara handlar om avund i vanlig mening. Istället är det vrede. Men egentligen inte mot den välavlönade direktören. Istället är det arbetaren i fråga som känner frustration gentemot sig själv och sina egna dåliga livsval - då han innerst inne vet att direktören faktiskt är värd 40 gånger mer i lön än han själv.

Här kan finnas något intressant att fundera vidare på - om man alls är intresserad av att förstå bilbränningar, vandalism och stenkastning mot blåljuspersonal. Notera nu att detta inte är ett försvar av vad som sker, utan ett försök att förstå vilka mekanismer som är i rörelse.

Låt oss konstruera en fiktiv person. Det är en ung man som misslyckats med sina studier. Han bor i en skitförort, som sedan länge blivit övergiven av samhällets institutioner. Något välbetalt jobb kan han inte hoppas på. Skulle han mot förmodan hitta ett yrke, så går det ändå inte att bli rik på lönearbete i dagens Sverige. Han känner sig utanför samhället och hans framtidsutsikter är dystra. Enligt vissa politiska partier och rätt många vanliga människor är han en del av roten till allt ont i dagens samhälle.

Hur kan han tänkas reagera?

Sverige är ett märkligt land. Vi berömmer oss själva för att vara välkomnande och toleranta. Samtidigt har vi ett kravlöst välfärdssystem som motverkar eget ansvar och framgång. Men även ett system där de som inte passar in i den centralt fastslagna mallen är dömda till evigt utanförskap. Det finns i princip inga låglönejobb för okvalificerad arbetskraft. I den mån vårt samhälle har någon värdegrund, då är den inte till någon ledning utan mest flum. Ordningsmakten har otillräckliga resurser, gör märkliga prioriteringar och förmår i vissa områden inte att upprätthålla allmän ordning.

Detta är, i sig, ett upplägg för en perfekt storm. Stoppa sedan in den bittre unge mannen ovan i ekvationen. Voilà, så har vi ett självspelande piano.

Vad man kan göra? En idé kan vara att radikalt montera ner de byråkratiska system och höga skatter som hindrar egenföretagande och annan hederlig egen försörjning. Att avreglera arbetsmarknaden och resten av samhället fram till den punkt där marknadens självorganiserande, spontana krafter kan ta vara på det humankapital som finns och utifrån detta bygga fungerande strukturer. Att fokusera på kunskap och ordning i skolan, vilket framförallt skulle gynna dagens svagpresterande elever. Och att se till att upprätthålla allmän ordning och säkerhet - vilket ju faktiskt är en av statens absoluta kärnuppgifter.

Kort sagt - mindre Sossesverige, mer individuell och ekonomisk frihet. Färre lagar, men mer ordning. Mindre flum och mer eget ansvar.

På köpet kan jag kasta in en värdegrund (som knappast kommer som någon överraskning för mina trogna läsare):

• Människor skall ha så stor frihet som möjligt.
• Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.
• Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga.

Sedan är det skit samma varifrån människor kommer, hur de ser ut eller vad de tror på. Individen skall ha ansvar för och definieras av sina egna handlingar. Då kan vi skapa ett samhälle med respekt människor emellan.

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »

Jönsson om media och abnormiteter

Youtube »

Sverige - en självmordssekt

Saker och ting är som de är.

Vi kan diskutera hur vi kom dit vi är. Och vi kan ha åsikter om saken. Men det ändrar inget. Det enda som är rimligt är att försöka hantera situationen rationellt. Men det tycks ju gå... sådär.

År 2015 års flyktingkris har nu gått från ett akut stadie - med stora kostnader för själva mottagandet - till en fas där de nyanlända skall slussas in i samhället, bli produktiva och assimileras in i en förhållandevis extrem individualistisk, sekulär, demokratisk rättsstat.

Problemet är att den så kallade arbetarrörelsen sätter stopp för enkla jobb i den produktiva sektorn, för människor med låg eller obefintlig utbildning. (Däremot tycks den inte ha något emot ett skattefinansierat aktivitetsstöds-proletariat, så länge det får offentlig verksamhet att svälla.)

Många nyanlända kommer att fastna i bidragsberoende och utanförskap. Och de allra flesta som kommer till Sverige i vuxen ålder kommer att kosta välfärds- och trygghetssystemen betydligt mer än de bidrar till de samma.

Dessutom försvåras anpassningen till det svenska samhället av att ordningsmakten inte förmår sköta sitt jobb - och av en identitetsvänster som tycks vara beredd att blunda för kränkningar av människors säkerhet och egendom i den mån sådant kan anses vara »kulturellt« betingat.

Någonstans mellan 50.000 och 100.000 personer som efter prövning fått besked om att de inte får vistas i landet skall på något sätt avvisas. I många fall oklart vart. Men framförallt oklart hur - om det skall ske under ordnade och människovärdiga former.

Övriga blir kvar i Sverige. (Inte ens Åkesson vill ju »repatriera« folk längre.)

Och fler är på väg. Enligt Migrationsverket ungefär 30.000 människor per år. [PDF»] Därtill en omfattande anhöriginvandring på en förmodligen ännu högre siffra. [Länk»]

Detta kommer att bli dyrt, så väl på kort som lång sikt.

Naturligtvis finns det en del saker att göra här och nu. Som att stoppa bidragsinvandringen. Att skärpa upp anhöriginvandringen och då speciellt vad gäller försörjningsplikten. Att skapa rätt incitament genom att tydligare satsa på att vägen från tillfälligt till permanent uppehållstillstånd går genom jobb eller annan egen försörjning. Att ställa krav på att inte ligga andra till last, helt enkelt. Om den politiska viljan finns.

Samtidigt skall man komma ihåg att detta handlar om människor, om individer - som skall behandlas på ett värdigt och respektfullt sätt.

Men hur man än vänder och vrider på frågan - så kommer det här att bli kostsamt.

Samtidigt finns det skäl att tro att den nettobetalande delen av befolkningen inte kan eller kommer att finna sig i ett högre skattetryck. (Speciellt i tider då samhällelig kärnverksamhet inte fungerar.) Dessutom har vi nu nått en punkt där högre skattesatser med största säkerhet kommer att leda till lägre skatteintäkter, eftersom det då inte lönar sig att arbeta längre.

Till slut finns bara ett alternativ kvar. Det är - med risk för att jag upprepar mig - en sjuhelvetes tillväxt.

Sverige måste bli en tigerekonomi med ett extremt företagsvänligt klimat.

Vi har förvisso ett slags högkonjunktur, där inte minst business2business-segmentet fortfarande har ett inneboende moment. Men det räcker inte. Tillväxten är inte i närheten av vad den borde vara.

Om man ser till det som verkligen räknas, nämligen BNP per capita (bruttonationalprodukten per invånare) så finns det anledning till oro. I Hallandsposten förklarar Cecilia Blomberg situationen...

»Nyligen sänkte regeringen sin tillväxtprognos för just detta mått från 1,9 procent till 1,4 procent. Enligt prognoserna kommer det att ligga på 0,9 procent de närmaste åren. Det är rent katastrofala siffror som får alldeles för lite uppmärksamhet. BNP per invånare växer normalt med knappt 2 procent, och i högkonjunktur med 3-4 procent. Just nu råder brinnande högkonjunktur, och de dåliga siffrorna går varken att bortförklara med snabb befolkningstillväxt eller lägre global tillväxt. Siffrorna är svaga både i ett historiskt perspektiv och jämfört med andra länder.«

Livlinan är med andra ord på väg att brista. Vilket är konsekvensen av vänsterns marknads- och företagarfientliga, centralistiska politik.

Som nation håller vi på att såga av den gren vi själva sitter på.

Ironin i det hela är att vänstern - i sin vilja att framställa sig som »snäll« och »god« - håller på att skapa en situation som till slut kommer att rasera hela deras välfärdsstatsbygge, under kaotiska och tumultartade former. Vilket inte minst kommer att leda till ökade motsättningar mellan olika grupper i samhället.

Vägen till helvetet är, som bekant, stensatt med goda föresatser.

System som är uppbyggda som kedjebrev eller pyramidspel håller aldrig i längden. Inte ens om de är uppbyggda med tvång och konfiskation av andra människors pengar.

Staten är, som Bastiat påpekade, den illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Så krisen hade kommit ändå. Vad flyktingsituationen gjort är att påskynda förloppet och sätta delar av systemets svaga delar i blixtbelysning.

Människor skall få bo var de vill. Men inte på andras bekostnad.

Så var det dags för ett nytt EU-toppmöte. Som vanligt är migrationsfrågorna ett av huvudnumren.

Det borde vara uppenbart för alla: Att ha en gemensam flyktingpolitik utan vare sig innehåll eller kontroll över den yttre gränsen är ohållbart.

Fattiga människor i fattiga länder har uppenbara och starka incitament för att ta sig in i EU. Vissa tror de skall få jobb, andra är bara lycksökare i största allmänhet - och de flesta av dem kommer att hamna i någon form av utanförskap och bidragsberoende. Vilket är ohållbart i längden.

Med risk för att vara tjatig, vill jag peka på den enkla och frihetliga princip som borde gällt från början: Människor skall ha frihet att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Gränsen för denna frihet går, som för all annan frihet, där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

Boven i dramat är den generella välfärdsstaten och de europeiska välfärdssystemen. Eller i vart fall att vem som helst kan kvala in i många av dessa utan föregående krav på motprestation. Det är som om ett försäkringsbolag skulle betala ut ersättning om huset brinner upp, även till folk som aldrig tecknat eller betalt för en försäkring.

Det borde bara finnas ett rimligt förhållningssätt: Vill man bo i Sverige eller EU, då måste man visa att man kan försörja sig själv. (Till exempel genom arbete, förmögenhet eller att någon annan ikläder sig det totala ekonomiska ansvaret.) Och då får man finna sig i att leva i en västerländsk sekulär demokrati, där individens frihet skall respekteras och där reglerna gäller lika för alla.

Svårare än så behöver det inte vara. Och snabbaste vägen dit vore att skrota den generella välfärdsstat som idag fungerar som en magnet för folk som vill kunna leva på andra människors pengar.

Men det är knappast vad som kommer att ske. Istället kommer allt att fortsätta som vanligt. Och då kommer det också att gå som det har gått...

En värdig och konstruktiv migrationsdebatt

Svensk flyktingdebatt befinner sig i något slags feberyra. Där vi bör vara rationella dominerar istället känsloargument. Komplexa skeenden reduceras till svart eller vitt. Ytlig kollektivism gör en konstruktiv och verklighetsförankrad debatt närmast omöjlig.


På ena sidan i debatten finns ett förenklat vi-och-dom-tänkande. Alla dras över en kam, vilket leder till att principen om individens ansvar för sina egna handlingar (som är grunden för demokratisk västerländsk rättstradition) offras. Även flyktingar som inget hellre vill än att lära sig språket, jobba, göra rätt för sig och leva i ett samhälle med västerländska värderingar stigmatiseras.

Det är helt korrekt att flyktingkrisen skapat påtagliga problem. Men dessa problem löser man inte genom att vara bitter och dumdryg. Tvärtom skapar sådant ett mindset som gör det svårare för oss att se saker för vad de verkligen är och finna konstruktiva lösningar.

Oavsett vad man tycker om saken, så är det som det är. Så intressant. Nu måste vi fokusera på hur vi hanterar situationen på ett värdigt och rationellt sätt. Och det måste ske inom ramen för det demokratiska västerländska samhällets grundläggande värderingar. Se några förslag mot slutet av denna bloggpost.


På den andra sidan i debatten finns de självutnämnda goda. De som inte är beredda att se varken några praktiska, ekonomiska eller sociala problem med den nuvarande situationen. De som ser mellan fingrarna med sådant de annars brukar kritisera - om detta i någon mening har en koppling till flyktingsituationen eller etnicitet. De godtroget enögda.

Lustigt nog är det i detta läger man ofta finner den generella välfärdsstatens främsta supporters. Men de ser inte hur de själva och deras linje riskerar att rasera välfärdssystemen under oorganiserade och väldigt stökiga former. Det är här vi finner motståndarna till det fria företagande som i slutändan måste skapa de resurser som krävs för att finansiera hela detta äventyr. Det är här vi finner kritiker av "patriarkala strukturer" samtidigt som deras egen linje medverkar till nya, djupare och högst verkliga sådana.

Denna grupp öser bränsle på främlingsfientlighetens, hatets och populismens brasa. Det är här SD har sina bästa valarbetare.


Den svenska flyktingdebatten måste hyfsas. Det duger inte att bygga den på känsloutbrott och löst tyckande. Vad som istället krävs är verklighetsförankring, ett rationellt förhållningssätt och en konstruktiv attityd. Det går att hantera detta på ett värdigt sätt. Om vi vill.

Först och främst måste vi få stopp på bidragsinvandringen. Människor skall ha rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad.

Sedan måste ordningen upprätthållas. Gränsen för friheten att få bo var man vill går - som för all annan frihet - där man kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom.

För det tredje måste Sverige bli ett extremt företagsvänligt land. Det är en absolut nödvändighet att skapa nya resurser och tillväxt för att ha råd att hantera den situation vi nu befinner oss i. Och det måste skapas massor av nya riktiga, produktiva jobb så att alla som kommit till vårt land kan vara med och bära sina egna kostnader.

Slutligen måste de västerländska liberala principerna - om individens frihet under ansvar och en demokratisk rättsstat där alla har lika rättigheter och skyldigheter - vara som huggen i sten.

I dagens svenska samhälle bygger mycket som rör detta på politiska beslut. Och på att politiken öppnar upp för att marknaden, civilsamhället och enskilda individer ges frihet att handla och ta ansvar.

Men för att det skall ske krävs andra politiker. De lösningar som krävs står inte att finna hos något av dagens riksdagspartier.

P.S.

Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Stöd denna blogg på Patreon »

Flyktingdebatten måste hyfsas

Den svenska migrationsdebatten är helt och hållet orimlig och ansvarslös.

På ena flanken står de som envist vägrar att se några problem med något. Och på den andra de som i allt för stor utsträckning ägnar sig åt icke-konstruktivt gnäll.

Det är dags att hyfsa debatten – och att försöka ta lite ansvar.

Saker och ting är som de är. Jobbigt, men... så intressant. Nu är det bara att gilla läget och försöka hantera situationen på ett rimligt, fredligt och vuxet sätt, innan situationen går helt över styr.

Man kan ägna sig åt the blame game om man vill. Men oavsett vems felet är, så har vi alla ett ansvar – för vårt eget förhållningssätt och för att försöka finna konstruktiva lösningar.

Till att börja med kan man konstatera att de flesta flyktingar och andra som är här med uppehållstillstånd förmodligen kommer att bli kvar i landet, oavsett vad man tycker om den saken. Det är bara att förhålla sig till.

Detta kommer att bli dyrt, både på kort och lång sikt, både för kommunerna och för de allmänna välfärdssystemen. Speciellt som de senare är konstruerade som ett pyramidspel.

Det enda sättet att krångla sig ur detta (utöver massiva skattehöjningar) är att skapa en sjuhelvetes tillväxt. Avreglera arbetsmarknaden, sänk företagsskatterna, gör det lönsamt att jobba, rensa upp i byråkratin, gör vårt land till ett skatteparadis och en tigerekonomi.

Slå fast en värdegrund som säger att alla skall respektera sina medmänniskors personliga frihet, säkerhet och egendom – och tillämpa den konsekvent, oavsett vem det handlar om. Människorna i vårt land är unika individer och skall bedömas utifrån sina personliga handlingar.

Att skydda människor mot andra är statens kärnuppgift, även i en nattväktarstat. Ge polisen nödvändiga resurser – och fokusera på verkliga kränkningar av säkerhet och egendom, istället för att lägga resurser på "brott" utan offer. Polisens uppgift skall vara att tjäna och skydda allmänheten – to serve and protect – inte att vara överhetens moraliserande ordningsmän.

Gör Sverige till en strikt sekulär stat där religion är människors privatsak – men inte tillåts påverka politiken och hur samhället fungerar. Utvecklingen skall styras av fakta och logik, inte tro.

Stoppa bidragsinvandringen och gör egen försörjning till en förutsättning för att få komma till Sverige.

Hur vi hanterar flyktingkrisens efterspel hänger även samman med ett bredare förhållningssätt till statens uppgift och funktion.

Staten skall vara liten och rättvis – och stark när det kommer till sådant som är centralt för civiliserad och fredlig mänsklig samexistens. Vi skall ha få lagar men god ordning. De medborgerliga fri- och rättigheterna skall stärkas och makten utövas öppet. Det måste gå att utkräva ansvar för hur allmän verksamhet sköts. Byråkratin måste tuktas. Meriter och lämplighet skall vara det enda urvalskriteriet när staten utser sina funktionärer.

Det börjar helt enkelt bli dags för räfst och rättarting, för att få lite ordning på landet.

---

Nämnde jag att jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt liberala partiet? »

Är flyktingkrisen SD:s fel?

Det var det där med oförutsedda och oönskade konsekvenser...

En gång i tiden hade Sverige en "hanterbar" invandring. Den var inte alls problemfri, men problemen kunde inte mäta sig med vad vi ser i dag.

Det fanns invändningar.

Till exempel från de krafter som ogillar allt "osvenskt".

Men även utifrån liberala principer som säger att människors frihet att bo var de vill inte får utövas på andra människors bekostnad, som i vår generella välfärdsstat.

Den förstnämnda kraften, representerad av Sverigedemokraterna, började bubbla i opinionen.

Detta satte skräck i de etablerade partierna, trots att "järnaxeln" i svensk migrationspolitik mellan S&M från början stod för en förhållandevis stabil, restriktiv migrationspolitik.

Så de etablerade partierna gjorde upp sinsemellan - utan varesig strategisk, taktisk eller ideologisk analys. Vilket ledde till mer eller mindre öppna gränser. Detta får ses mer som en symbolhandling mot SD än som en genomtänkt handling.

Att EU med tiden skapade en gemensam migrationspolitik gjorde bara saken värre, då denna politik varken innehöll någon fungerande kontroll över de yttre gränserna eller någon form av fördelat ansvar. Inte heller upprätthölls principen om första asylland.

Så det blev som det blev.

Att ägna sig åt kontrafaktisk historieanalys är visserligen att gråta över spilld mjölk. Men jag kan ändå inte släppa tanken på vad som hänt om SD inte hade dykt upp på scenen. Eller om de etablerade partierna inte hade beslutat sig att möta hotet från SD på det sätt de gjorde.

Då hade vi förmodligen fortfarande haft en återhållsam invandringspolitik, uppbackad av S&M. Då hade vi förmodligen aldrig drabbats av 2015 års flyktingkris. Då hade vi förmodligen haft bättre kontroll över utvecklingen.

Man kan naturligtvis inte skylla SD för hur andra reagerar. Men faktum kvarstår att deras intåg på den politiska scenen ändå ledde till att problemen blev värre än de annars hade behövt vara.

I grunden finns dessutom det underliggande problemet - den generella välfärdsstaten som magnet för bidragsinvandring. Detta är den elefant i rummet som ingen, allra minst SD, vill eller vågar förhålla sig till.

Det enda hade som fungerat i ett vidare perspektiv hade varit den liberala principen: Människor skall ha frihet att bo var de vill, men inte på andras bekostnad.

Men nu är vi där vi är och saker och ting är som de är. Vilket måste hanteras. Vilket i sin tur kräver en sjuhelvetes ekonomisk tillväxt. Vilket - slutligen - kräver en fri ekonomi och en frihetlig näringspolitik av proportioner som inga riksdagspartier (minst av allt de som blundat hårdast inför bidragsinvandringens problem) tycks ställa sig bakom.

Börjar det inte bli tid för lite rimlighet och realism i svensk politik?

---

P.S. Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Ett rationellt förslag i flyktingdebatten

Roten till asylkrisen är den generella välfärdsstaten. Bilden av Sverige som ett land som är alla goda gåvors givande är den direkta orsaken till att så många migranter sökt sig till just Sverige. (De tog sig knappast genom hela Europa för det fina vädrets skull.)

Hade den frihetliga principen gällt från början, då hade det inte blivit någon flyktingkris över huvud taget: Människor skall få bo var de vill, men inte på andra människors bekostnad (och inte inkräkta på andras egendom).

Jobb eller annan hederlig försörjning skall vara grundprincipen.

Personligen skulle jag gärna se ett alternativ till, nämligen att fysiska och juridiska personer frivilligt skall kunna ta på sig det ekonomiska ansvaret för en immigrants uppehälle, sjukvårdsförsäkring och alla övriga kostnader – fram till dess att rimlig egen försörjning är etablerad på ett trovärdigt sätt. Det vill säga utan att ligga andra till last. Då skapas också ett mycket starkt incitament för integration in i produktiv verksamhet.

Detta alternativ skulle kunna tillämpas redan i dag, inom dagens (förvisso orimliga) system – när det uppstår situationer där humanitära intressen kolliderar med ett fyrkantigt regelverk.

Låt då dem som kampanjar för ett eller annat ömmande fall eller en grupp flyktingar ta på sig det ekonomiska ansvaret, istället för att kräva att skattebetalarna skall plocka upp notan. Det är en rimlig princip som kan förstås av alla. Den skulle tjäna det humanitära intresset – och manifestera äkta solidaritet enskilda människor emellan. Svårare behöver det inte vara.

Då skulle vi dessutom få se hur djupt engagemanget egentligen går hos dem som idag solar sig i sin egen godhet så länge den bekostas med andra människors pengar.

---

P.S. Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Den humanitära stormakten är kall, omänsklig och främlingsfientlig

Sverige är ett synnerligen olämpligt land vad gäller att ta emot flyktingar.

Till att börja med – det är kallt. Ofta väldigt kallt. Så alla måste tas om hand bums. Även när systemet inte klarar de värsta topparna.

Speciellt i akuta situationer måste myndigheterna placera ut de i systemet nyinskrivna på de mest gudsförgätna platser omgivna av tyst, tät granskog. Kulturchocken måste vara ohygglig.

Och så är det lång väg hit, i vart fall för de flyktingar som tar sig genom hela Europa. Alla människor har rätt att söka asyl – men inte nödvändigtvis i Sverige. Speciellt inte om de passerar ett antal säkra, rimliga, fredliga och demokratiska länder på vägen.

Allt i Sverige bygger på personnummer. Så medan byråkratins kvarnar mal kan inte ens en fiktiv flykting som talar svenska, har en efterfrågad utbildning och entusiastisk arbetsmoral skaffa ett bankkonto, ta ett jobb eller skriva ett eget lägenhetskontrakt. Istället får många vänta i själsdödande ovisshet. Det är ovärdigt, på så många sätt.

Sverige är dessutom ett land som förlorat en stor del av sitt civilsamhälle. Visst, det finns idrottsföreningar och många andra som fyller en viktig funktion. Men mycket av det där kittet människor emellan har vittrat bort när staten har lagt sig i eller tagit över.

Jag drar mig till minnes en röst ur Erik Gandinis film »The Swedish theory of love«. Budskapet var, fritt ur minnet att man kan inte få en kram i Sverige. Istället måste man ansöka om något.

Man kan inte bara kasta in människor som i många fall levt under teokratiskt förtryck och klanvälde i ett sådant kallt och sterilt system.

Här tror jag att myndigheterna inte kan göra speciellt mycket. Vad som däremot kan fungera är breda kontaktytor mot återstoderna av det civila samhället. För att visa hur allt funkar och varför. För att skapa sammanhang. För att bygga relationer. Men det tycks vara lättare sagt än gjort.

Ett annat problem är att skattemyndigheterna är nazister. Nu har de tydligen någon satsning på gång mot typiska invandrarföretag i förorterna. Och där stängdes en bakdörr till den svenska arbetsmarknaden för många, många tusen nya svenskar. Jag vill till och med påstå att en livskraftig svart ekonomi är nödvändig för väldigt många människors integration i samhället.

Och invandrare som etablerat sig, jobbar, betalar skatt och byggt ett liv – dem kastar vi ut om någon avtalsförsäkring någon gång råkat bli felbetald. Det är sinnessjukt. Och det sänder absurda signaler så väl till migranter som till svenska folket.

Sedan har vi den svenska rasismen. Som för mig symboliseras av identitetspolitiken. Den åstadkommer förvirring. Plus en samhällelig signal om att människor skall struktureras in i olika fack beroende på faktorer som etnicitet, kön, sexuell läggning etcetera. Det vill säga att sätta icke påverkbara attribut framför individen och hennes kompetens. Hur kan det vara något annat än rasism?

Jag kan som sagt inte tänka mig ett mer olämpligt land för flyktingmottagande än Sverige. Det ironiska är att mycket av allt detta beror på missriktad välvilja toppad med inkompetens. Man kan tycka att det väl ändå borde finnas expertis och rationella människor att ta in för att styra upp det här... eller?

Det är alltså inte bara flyktingarna det kan vara »fel« på. Sverigekoden håller på att spinna iväg bortom all kontroll och vansinnet eskalerar. Så sluta tramsa – och försök istället att hantera verkligheten som den är.

Slutligen – hur mycket statsminister Löfven än försöker få resten av EU att dela bördan, så kommer det inte att ske. Vi sitter med den hand vi fått. Sverige borde därför hålla inne med sin medlemsavgift i EU till dess den gemensamma flyktingpolitiken drabbar alla som varit med om att skapa den lika.

Kolla, en vettig människa!

Youtube »

Gör Sverige rimligt igen!

Jag avskyr att tjata: Men det är dags att ta sig samman.

Det är lika meningslöst och kontraproduktivt att gnälla om asylinvandringen som att låtsas som att den inte medför några problem.

Saker och ting är som de är. Det är dags att gilla läget – och att börja titta framåt.


Vi måste få in flyktinginvandrarna i produktiv verksamhet. Inte skattefinansierade hittepåjobb, utan riktiga.

Visst, utbildning är viktigt. Speciellt språket. Den som uppbär bidrag skall lära sig svenska, fortbilda sig och söka jobb. Det är ett fullt rimligt och humant krav.

Men vi får nog finna oss i att många kommer att behöva gå rakt in på arbetsmarknaden utan några speciella kvalifikationer. Vilket är ett problem i ett land som Sverige.

Här hoppas jag på näringslivet, eller varför inte Bert Karlsson. Här finns en stor potential av billig arbetskraft. Det måste väl ändå gå att göra något av?

Detta är dock en process som aktivt motarbetas av facket och Skatteverket.


Däremot verkar det som om eftertankens kranka blekhet har nått Rosenbad. Där har man fattat att välfärdsstaten är ett pyramidspel. Och det vore ju lite ironiskt om den skulle falla samman under sossarnas pass.

Socialdemokraterna som helhet saknar däremot all form av insikt. Partikongressen i april kan komma att bli ett fältslag. (Eller så lägger man locket på så mycket man bara kan, vilket bara ökar det inre trycket.)


Sedan gäller det att hålla fast vid ett antal självklara principer: Svensk lag gäller, inte religiös lag. Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter (och skyldigheter) inför det offentliga. Kvinnor och män skall behandlas lika. Myndiga personer är fria, självbestämmande individer. Konflikter skall lösas med hjälp av rättsväsendet och våldsmonopolet, inte genom gäng- och släktfejder. Yttrandefrihet och religionsfrihet råder.

Det må vara att vissa grupper är överrepresenterade i brottsstatistiken. Men det innebär inte att man kan stämpla eller bestraffa hela kollektiv där nästan alla är laglydiga, utifrån vissa enskilda individers beteende. Människor skall definieras utifrån sina handlingar – inte vilken hudfärg de råkar ha eller beroende på vad de råkar vara födda. Det första är individens eget ansvar, det senare inget som individen över huvud taget kan påverka.

Dessutom måste man gå tillbaka till det grundläggande: Hela tanken med tillfälliga uppehållstillstånd var att ett jobb skall vara en snabb och enkel väg till permanent dito. Det tycker jag har kommit bort nästan helt. Om den principen upprätthålls och lyfts fram – då tror jag att det kommer att uppstå en massa nya, riktiga jobb på de mest oväntade ställen.


Men så gör man inte. Istället är sossarna och SD fullt upptagna med att försvåra arbetskraftsinvandring. Det vill säga att tacka nej till folk som kan försörja sig själva och bidra till ekonomisk tillväxt – samtidigt som man leder andra in i bidragsberoende och utanförskap.

Detta kommer även att leda till att fler människor som rotat sig, skaffat ett jobb, försörjer sig själva och betalar skatt kommer att utvisas. Vilket är så dumt att man saknar ord.


Allt detta i vart fall om vi utgår från att allt skall fortsätta hanteras inom ramarna för den generella välfärdsstaten och den »svenska modellen« – vilket framstår som ett allt mer otympligt projekt. Men det är en annan fråga.


Gör Sverige rimligt igen. Det krävs inte mer än en gnutta sunt förnuft.