Brott mot staten, del 1

Efter åratal av mentalt utmattande rättslig strid med myndigheterna har min skatteprocess nått vad som verkar vara vägs ände. Jag förlorade i Hovrätten och fick inget prövningstillstånd i Högsta Domstolen. (Mer om det senare nedan.) Vilket lär leda till att jag kommer att bli satt i fängelse ett tag, dock oklart när.

Det är så det kan bli när man bott utomlands något tiotal år och saker hamnar mellan olika stolar. (Ett tips: Tro aldrig att staten släpper greppet om dig, bara för att Skatteverket tvångsutskrivit dig ur landet.)

Det är som det är och jag tar det hela med jämnmod. Jag anser ju faktiskt att skatt är stöld och att våra politiker redan har på tok för mycket makt och pengar – som de dessutom hanterar mycket illa.

Skattedomar förbigås ofta i tysthet, men jag tycker att det finns skäl att vara öppen med vad som sker. Speciellt som delar av en sådan här process pekar på uppenbara problem vad gäller den svenska rättsstaten.

Så jag kommer att återkomma i bloggposter framöver för att beskriva hur en skatteprocess kan gå till, från insidan. Men jag måste börja den här historien bakifrån...

-

I ett mycket kort, uppenbart standardiserat beslut från Högsta Domstolen meddelas att jag inte får prövningstillstånd. Nu är det förvisso det normala. Att få prövningstillstånd skall vara svårt. Men jag vill ändå protestera – trots att beslutet knappast lär kunna överklagas.

Vad det handlar om är nämligen förbudet mot dubbelbestraffning i skattemål (eller som det heter »förbudet mot dubbla förfaranden« eller på juristspråk »ne bis in idem»).

Jag hävdar att då denna rättsliga princip gäller, då skall den gälla alla – även mig.

På samma sätt som HD just viftat undan min invändning viftade den en gång bort hela principfrågan om dubbelbestraffning – tills den fick bakläxa i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna.

Så det börjar kanske bli dags att påminna staten om denna princip. Min advokat är redan i färd med att skriva en inlaga till Europadomstolen.

Oavsett vad man tycker i övrigt, så är det anmärkningsvärt att HD inte ens tar upp frågan till prövning, då den faktiskt är »av vikt för ledning av rättstillämpningen«. Min gissning är att man vill hålla förbudet mot dubbelbestraffning så snävt som möjligt – och därför helst lägger locket på.

Hur det blir med detta återstår att se. Men det är inte det enda som sticker ut...

-

Beslutet i Högsta Domstolen är fattat av justitierådet Göran Lambertz.

Man kan väl inte säga att vi är personliga vänner. Men en gång i tiden – innan Quick-fallet gick Lambertz på hjärnan – var han en av den svenska rättsstatens modigaste försvarare. Han medverkade bland annat i sin roll som Justitiekansler i en kontroversiell tv-dokumentär som jag gjorde om det svenska rättsväsendet. [Länk»] I samband med att filmen visades gjorde Lambertz och jag en grej i media om att landets åklagare ofta inte är så oväldiga som de förutsätts vara. Vilket orsakade en del buller.

På senare år händer det att vi brukar gilla eller kommentera varandras Facebookposter – och vi brukar skicka ömsesidiga födelsedagshälsningar. Vi finns alltså på något sätt i varandras medvetande.

Nu kan Lambertz förvisso inte misstänkas för att ha gynnat mig på något otillbörligt sätt, eftersom han avslog min begäran om prövningstillstånd. Men rent teoretiskt skulle han även kunna ha fattat sitt beslut för att visa att han inte tar hänsyn till ytligt bekanta – snarare än på fakta i målet.

Hur som helst är det ett anständighetskrav att funktionärer i våra domstolar inte sätter sig till doms över folk som de har något slags relation till. Det skall inte ens få finnas en misstanke. På juristspråk talar man om »delikatessjäv«.

Att bråka om detta lär väl knappast gynna min sak. Men jag vill att folk skall känna till hur vårdslös den svenska rättsskipningen kan vara. Även i högsta instans.

-

Den närmaste tiden kommer jag som sagt att skriva fler bloggposter om hur det egentligen kan gå till i en svensk skatteprocess. (Vissa saker har jag berört tidigare, fast då mer i förbigående. Länk»)

Stay tuned.