Vikten av en sekulär stat

Låt mig börja med att klargöra att jag inte har någon ambition att lägga mig i vad folk tror på eller huruvida de alls är troende. Det är deras sak, så länge de inte skadar eller tvingar sig på andra. Som Jan Guillou en gång påpekat, så går gränsen för religionsfriheten där brottsbalken tar vid.

Detta sagt, är religion orsak till eller förevändning för mycket elände i vår värld. Speciellt som människor inte själva kan påverka vilken kulturkrets de föds in i, lika lite som de kan bestämma sin hudfärg. Istället är de religionens första, främsta offer.

Vad som är viktigt är att vi drar en tydlig skiljelinje mellan maktutövning och metafysik. Det gäller affärstidslagar likväl som könssegregerade badtider i offentligt drivna anläggningar. Det gäller den liturgi som omger riksmötets öppnande likväl som den enskilda individens frihet och makt över sitt eget liv. Det gäller absurditeten i att staten ger bidrag till allehanda religiösa samfund och organisationer.

Vad makthavare respektive medborgare har för eventuella trosuppfattningar – det får inte styra förhållandet mellan »staten« och den enskilda individen. Speciellt inte som statens makt upprätthålls med tvång, eller om så krävs med våld. Politik bör vara logisk och evidensbaserad. Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Skall denna princip kunna upprätthållas, då måste den tillämpas strikt och konsekvent. Även vad gäller »våra« kringsvävande andeväsenden – till exempel vad avser helgdagar, tronföljden och de religiösa riter som varje vecka sänds i statlig etermedia.

Detta är en förutsättning för att vi på ett rationellt, logiskt och rimligt sätt skall kunna hantera många andra frågor som håller på att bli allt mer brinnande i vår tid. Plus att det handlar om demokratisk hygien.

Det måste helt enkelt finnas vattentäta skott mellan stat och religion.