Är koranbränningar förargelseväckande beteende?

Korankrisen växer i styrka och politikerna känner att de måste göra... något.

Vilket inte är helt lätt, om man vill stå upp för den svenska yttrandefriheten - samtidigt som man blir trollad av lömska krafter.

En möjlighet skulle kunna vara att pröva om koranbränningar är förargelseväckande beteende under gällande lag.

Jag menar, hur mycket mer förargelse än så här kan man uppsåtligen väcka?

Att vi rakryggat skall stå upp för yttrandefriheten är viktigt. Sedan är det en annan fråga om den som yttrar sig säger något som i sig är olagligt i övrigt.

Att någon har rätt att yttra sig innebär inte att alla andra lagar upphör att gälla - vilket i förekommande fall kan få konsekvenser, i efterhand.

Brottsbalken 16 kapitlet:

»Den som för oljud på allmän plats eller annars offentligen beter sig på ett sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, döms för förargelseväckande beteende till penningböter.«

Böter för förargelseväckande beteende är det enda jag kan tänka mig som känns ens i närheten av rättssäkert och demokratiskt acceptabelt i sammanhanget. Om man nu känner att man absolut måste göra... något.

Ett troll som uppsåtligen förargat andra får då smisk på fingrarna (bötesstraff). Vilket formellt sett är ett straff. Och då blir araben kanske mindre arg.

Detta utan att vi behöver tumma på yttrandefriheten som sådan genom något slags förhandscensur. Alla har rätt att yttra sig. Skulle någon sedan säga / göra något olagligt, då får det prövas i efterhand i vederbörlig ordning.

Men vad som är förargelseväckande är en tolkningsfråga med ett stort utrymme för subjektivitet. Och exakt vad omfattas till exempel av lagtextens "allmänheten"?

Möjligen kan nya prejudikat om vad som i sammanhanget är förargelseväckande få oförutsedda och oönskade konsekvenser vad gäller yttrande-, mötes- och religionsfriheten.

Frågan om förargelseväckande beteende är i sig knepig, då den ställer olika aktörers rätt och intressen mot varandra.

Det är komplicerat. I slutändan är alla inskränkningar av människors rätt att yttra sig - oavsett laglig grund - problematiska.

Och att nagga de grundläggande fri- och rättigheterna i kanten av hänsyn till vissa människors känslor och metafysiska fantasier är absolut inte bra.

Men detta är den lag som just nu gäller, lika för alla, stiftad i god demokratisk ordning (vilket dock i sig inte är någon garanti) - oavsett om den är bra eller dålig.

Därför vore det kanske intressant att få saken rättsligt prövad. Det skulle klargöra en del - och möjligen även identifiera fel och brister i existerande lagstiftning.

- o -

• Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel 10, Yttrandefrihet - med tillhörande i delar problematiska gummiparagraf:

1. Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.

2. Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

Lördagsvideos: Korankris, spontan ordning, tyskt uppror & Chatcontrol

Youtube: Sverige & islam - eftergifter triggrar dominansbeteende »

Youtube: Government Central Planning Fails—Free People Create Order On Our Own »

Youtube: The almost forgotten 1953 German Uprising »

Youtube: HAX om Chatcontrol »

Ett mer rationellt förhållningssätt till islam

Nationens förhållande till islam är komplicerat. På vänsterkanten tassar man ängsligt runt i fruktan över att relevant kritik mot denna religion kan uppfattas som rasistisk. Och i vissa konservativa, nationalistiska, främlingsfientliga eller bara allmänt oroade kretsar ojar man sig högljutt över gröna faran.

Dessa två, motsatta förhållningssätt har en sak gemensamt. De är inte konstruktiva. Snarare tvärt om.

Låt mig försöka presentera en mer rationell approach.

Nu är saker som de är och Sverige kommer för all överskådlig framtid att hysa människor med olika trosuppfattningar.

Så länge det handlar om människors privata tro och därtill relaterade vanor, så länge finns det ingen anledning att ha någon åsikt om saken. I vart fall så länge ingen skadar, tvingar eller tvingar sig på någon annan.

Detta måste gälla lika för alla religioner – för att vara rimligt, rättvist och hanterbart. Därför är en första förutsättning att Sverige är en sekulär stat. [Länk»]

Svenska lagar skall grundas på liberal, demokratisk och västerländsk rättstradition – med stor respekt för individens frihet, humanism och medborgerliga fri- & rättigheter.

Det är uppenbart att detta gör i princip alla religioner olämpliga som rättesnören för hur ett civiliserat samhälle skall fungera. Inte minst en som skapats för att upprätthålla maktstrukturer hos ett klanbaserat krigarfolk på 600-talet.

Stat och religion skall alltid hållas isär. På så sätt skyddar vi oss mot alla former av metafysiskt mumbojumbo – inte bara islamistiskt dito.

Många religioner är dogmatiska, vissa oresonliga. Vilket är något de flesta religioner växer ifrån – för att istället försöka vara relevanta i tiden.

I detta sammanhang är islam ett speciellt problem, eftersom denna religion inte har genomgått någon reformation och inte heller verkar intresserad av någon sådan. Och det saknas uppenbarligen inte dogmatiska och radikala uttolkare. De strävar efter något slags världsherravälde. De är beredda att döda dem som inte underkastar sig. De tvekar inte att själva dö i kampen, för saken. De tänker använda religionen som ett medel för att förtrycka människor. Många är dessutom villiga att handla i enlighet med detta.

Självklart måste man tydligt förhålla sig till detta fullständigt oacceptabla hot mot det fria, öppna, demokratiska samhället.

Men man skall också vara medveten om att de flesta muslimer inte är intresserade av något annat än att leva i fred, bygga ett gott liv och att fungera i samhället. De måste uppmuntras, inte stigmatiseras.

Människor skall inte bedömas utifrån vilket kollektiv de tillhör – utan utifrån sina handlingar.

En annan del av problemet ligger på en vardaglig nivå, hos vissa enskilda individer: En sunkig kvinnosyn. Hederskulturer. Klanbeteende. Böghat. Social kontroll över närstående.

Här gäller åter att hålla isär tro och handlingar. Vi kan inte – och bör inte ha någon ambition att – hindra folk från att hysa absurda eller ens klandervärda åsikter. Vad en västerländsk, demokratisk rättsstat dock inte kan acceptera är att man tvingar, hotar eller skadar andra. (Det är polisens jobb.)

Vill vi förändra sådana attityder – då måste vi släppa in våra flyktingar och invandrare i samhället. Rent av i våra liv. Annars kommer inget att förändras, i vart fall inte till det bättre.

Jag känner mig bekväm med mina libertarianska principer: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en människas frihet går där hon kränker någon annan människas frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika för lagen.

Dessa principer – plus de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna – tänker jag alltid försvara. Detta oavsett om det är sossar, folkpartister, gröningar, fascister, kommunister eller religiösa fundamentalister som hotar dem. Konstigare än så behöver det inte vara.

Slutligen: Alla religioner, ideologier och makthavare som gör anspråk på att vilja styra och ställa över andra eller över vårt samhälle måste acceptera att bli kritiserade. Ibland rent av hånade.

Vikten av en sekulär stat

Låt mig börja med att klargöra att jag inte har någon ambition att lägga mig i vad folk tror på eller huruvida de alls är troende. Det är deras sak, så länge de inte skadar eller tvingar sig på andra. Som Jan Guillou en gång påpekat, så går gränsen för religionsfriheten där brottsbalken tar vid.

Detta sagt, är religion orsak till eller förevändning för mycket elände i vår värld. Speciellt som människor inte själva kan påverka vilken kulturkrets de föds in i, lika lite som de kan bestämma sin hudfärg. Istället är de religionens första, främsta offer.

Vad som är viktigt är att vi drar en tydlig skiljelinje mellan maktutövning och metafysik. Det gäller affärstidslagar likväl som könssegregerade badtider i offentligt drivna anläggningar. Det gäller den liturgi som omger riksmötets öppnande likväl som den enskilda individens frihet och makt över sitt eget liv. Det gäller absurditeten i att staten ger bidrag till allehanda religiösa samfund och organisationer.

Vad makthavare respektive medborgare har för eventuella trosuppfattningar – det får inte styra förhållandet mellan »staten« och den enskilda individen. Speciellt inte som statens makt upprätthålls med tvång, eller om så krävs med våld. Politik bör vara logisk och evidensbaserad. Alla skall ha lika rättigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen.

Skall denna princip kunna upprätthållas, då måste den tillämpas strikt och konsekvent. Även vad gäller »våra« kringsvävande andeväsenden – till exempel vad avser helgdagar, tronföljden och de religiösa riter som varje vecka sänds i statlig etermedia.

Detta är en förutsättning för att vi på ett rationellt, logiskt och rimligt sätt skall kunna hantera många andra frågor som håller på att bli allt mer brinnande i vår tid. Plus att det handlar om demokratisk hygien.

Det måste helt enkelt finnas vattentäta skott mellan stat och religion.

Om religion

Religion måste få – och bör – kritiseras

SR P4 Skaraborg rapporterar:

Var tredje politiker i Skaraborg tycker att det ska vara förbjudet att publicera bilder som kan vara kränkande för religionsutövare. 

Det är den stora undersökning som P4 Skaraborg gjort tillsammans med Mariestadstidningen, Nya Lidköpingstidningen och Skaraborgs Allehanda som visar politikernas ståndpunkt. 

Centerpartistiska kommunalrådet Leif Walterum i Skövde är en av de som tycker att ett sådant förbud vore mycket bra. 

– Det är egentligen onödigt med den typen av provokationer, för det leder ju egentligen inte till något positivt, säger han.

Länk »

Det är skrämmande att denna uppfattning tycks omfattas av en tredjedel av lokalpolitikerna.

Religionen gör anspråk på att vilja styra och ställa över människor, reglera hur de skall leva sina liv och i många fall även föreskriva hur samhället skall vara organiserat.

Religionen har påbud om vad man får äta, hur man skall klä sig, vem man får ha sex med, hur man får ha sex, vilka ritualer man skall iakta vid olika tidpunkter, hur man skall behandla kvinnor, om reproduktiva rättigheter, om brott och straff och om liv och död.

I många samhällen är religionen den statsbärande läran – vilket leder till förtryck, omänskliga straff för sådant som borde vara privatsaker, censur, förföljelse av fritänkare och oliktänkande, klanvälde och teokrati.

Att hävda att man inte skall få kritisera religion är absurt. Det är som att säga att man inte skall få kritisera vissa politiska åsikter.

Religion måste få – och bör – kritiseras på samma sätt som alla andra idéer som gör anspråk på att vilja styra hur människor skall leva sina liv.

Det rimliga förhållningssättet är att alla människor istälet skall ha så stor frihet som möjligt att leva sina liv och göra fria val efter eget huvud. Gränsen för denna frihet går där man kränker någon annans frihet. Till detta kan läggas att alla skall ha lika rättigheter inför staten / den offentliga makten.

Notera att detta ger religiösa människor frihet att ägna sig åt sitt kufande (så länge de inte stör eller tvingar någon annan) – vilket är en frihet som de inte är beredda att tillerkänna alla oss andra.

Frihet är den idé som jag anser vara överlägsen. Men jag kommer inte att flippa ur eller bli våldsam om någon annan kritiserar eller hånar min uppfattning. Det hör till spelets regler.

Har samhällsdebatten helt tappat kontakt med verkligheten?

Det har startats en kampanj för att folk skall bära kors i solidaritet med världens förföljda kristna. Jag vet inte vilka som står bakom eller om det finns något ytterligare, underliggande syfte. Det hela har hur som helst väckt viss uppmärksamhet.

Folk får hylla sina kringsvävande andeväsen bäst de vill, så länge de inte försöker tvinga sig på andra. Organiserad religion är enligt min mening en villfarelse som bygger på att makthavare kapat människors behov av andlighet och missbrukat det för att befästa närmast feodala maktstrukturer.

Det gäller de flesta religioner. Vissa mer än andra, beroende på hur långt respektive samhälle har utvecklas. Religionens inflytande över samhällsstrukturen tycks vara större på platser som saknar fungerande institutioner, demokratiska traditioner och folklig bildning.

Den aktuella kors-kampanjen sägs vara i solidaritet med förföljda människor, så låt oss ändå utgå från att den är ärligt menad och tänkt att vara en god sak – som enskild företeelse betraktad.

Men en kors-kampanj går naturligtvis inte opåtalad förbi i dagens Sverige. Kritiken ser ut ungefär så här: I dessa tider av turbulens kan det vara en upptrappning i motsättningen religioner emellan om fler människor springer omkring med religiösa symboler. (Speciellt kristna symboler – eftersom de i något slags postmodern, identitetspolitisk kontext säkert kan tolkas som förtryck, härskarteknik, nykolonialism, patriarkal historieskrivning eller någon annan slags abstrakt kränkning.)

Man kan diskutera den saken. Men det som är verkligt uppseendeväckande är att det är Svenska Kyrkan som torgför åsikten att det inte är bra om folk springer omkring med kors runt halsen. Det är verkligen att ta begreppet "att vända andra kinden till" så väl till en ny tolkning som en ny nivå.

(Detta skulle – möjligen – vara intressant om det vore på riktigt, som något slags handling i besinnad trotsighet. Som när kristna påstås ha mött lejonen med frid i sinnet, typ. Men det är Svenska Kyrkan vi talar om. Så risken är uppenbar att det istället kommer att tolkas som underkastelse. Vilket i så fall sänder en hel del konstiga signaler.)

Sett i detta ljus kan jag förstå om människor blir upprörda. Gröna faran är trots allt ett av de mest populära samtalsämnena i dagens svenska samhälle. Och Svenska Kyrkan är ett ovanligt fånigt trossamfund. Detta är en perfekt storm i den svenska ankdammen.

Själv accepterar jag dock inte grundpremissen. Detta handlar om hokus-pokus, sagor och metafysikens liturgi. Det handlar om konstruerade konflikter, om fantasifoster som inte borde ha någon plats i vårt moderna samhälle – utom möjligen i det rent privata.

Vi har verkliga problem att hantera istället.

Och det finns fler aspekter.

Skall vissa få exponera religiösa attribut i det offentliga rummet, då skall alla få göra det. Skall vissa religiösa symboler avvisas, då skall alla religiösa symboler avvisas.

Tanken att vissa grupper bör vara undfallande inför andra är farlig – precis som ett motsatt förhållande. Alla skall ha lika fri- och rättigheter. Det är den liberala, västerländska rättsstatens grundpelare.

Vad svenska kyrkan gör är att leda oss ut i ett etiskt gungfly där vi riskerar att förlora principer som är viktiga på riktigt, i ett demokratiskt samhälle och för dess medborgare. Även om detta kanske sker med de bästa intentioner eller på grund av att man agerar nyttiga idioter.

Vi kan inte hålla på med sådana här dumheter. Men min vana trogen vill jag helst undvika att varesig tvinga eller förbjuda någon att göra ditt eller datt. Dock har jag en klar bild av hur staten bör förhålla sig till religion:

Det rimliga vore att omedelbart dra in alla offentliga bidrag till alla religiösa samfund. Man kanske inte kan hindra folk från att kufa, men då får de göra det på egen bekostnad. Skattepengarna skall användas till verkliga saker i den verkliga verkligheten.

I väntan på Lars Vilks...

När Lars Vilks höll sin föreläsning om yttrandefrihet i Karlstad i veckan var Sveriges Television där och filmade. Nu har detta public service-företag bestämt sig för att inte sända föreläsningen. [Länk»]

"Föreläsningen blev inte vad vi trodde att den skulle vara" säger Ulf Johansson på SVT.

Visst, yttrandefrihet innebär inte att vem som helst har rätt att få hjälp att sprida sina ord. Public Service innebär inte att man måste ge allt och alla en medieplattform.

Men detta är ett exceptionellt fall med oerhört stort allmänintresse. Det handlar om yttrandefrihetens grundläggande principer. Det påverkar säkerhetssituationen i vårt samhälle. Det är en fråga om kritisk diskussion om maktsystem som förtrycker en stor del av världen.

Men SVT tänker alltså inte sända, trots att materialet uppenbarligen finns inspelat. Det gör mig mer och mer upprörd ju mer jag tänker på det.

Svenska folket skall således inte få veta vad det handlar om? Svenska folket skall alltså inte få se, för att sedan kunna göra en bedömning och ta ställning själva? Svenska folket skall... skyddas mot... verkligheten?

Själva tanken på att stats-tv censurerar en föreläsning om yttrandefrihet är hårresande. Men det är kanske inte så förvånande.

Finns det ingen annan som filmat Vilks föreläsning? I så fall kan vi i vart fall sprida den på nätet, till exempel på denna blogg.

Sekularisera mera!

Politiken bör förhålla sig till verklighet, fakta, vetenskap och logik. Det vill säga att den bör befinna sig så långt från religionen som möjligt. Vilket gäller alla religioner.

I Sverige är sedan länge kyrkan skild från staten. Vilket är utmärkt. Men ibland undrar man om alla förstått detta.

Till exempel har vi helgmålsringningar, gudstjänster och religiösa sångprogram i radio- och tv-kanaler som drivs av svenska staten. Public service ger en religion och ett samfund inom denna religion en särställning.

Skatteverket hjälper samtidigt Svenska Kyrkan att driva in sina medlemsavgifter, från dem som inte aktivt valt att gå ur. Detta väcker både principiella frågor om negativ avtalsbildning som en misstanke om att staten speciellt gynnar en religiös organisation.

Sedan har vi frågan om kyrkan och skolavslutningarna. Det finns naturligtvis inget som hindrar religiösa samfund från att bjuda in till frivilliga aktiviteter – på barnens fritid – i samband med skolavslutningen. Men att göra denna dag till ett samarrangemang mellan skolan och den svenska sosse-kyrkan är märkligt. Rent av stötande.

Det finns starka skäl att ha en brandvägg mellan politik och religion. Men då måste man också vara konsekvent.

Yttrandefrihet och religion

Räkna med att kvällens SVT Debatt kan bli en blodtryckshöjare. Ämnet är yttrandefrihet.

Ett förutsägbart argument är att religion antas ha något slags särställning och skall stå över (i vart fall vissa former av) kritik.

Vilket naturligtvis är helt galet.

Vid sidan av politiken är det religionen som gör anspråk på att vilja styra och ställa över vårt samhälle. I princip alla religioner har åsikter om vad som skall vara tillåtet respektive förbjudet. De påbjuder vissa livsstilar. De bestämmer straff. De påverkar hela samhällssystem. Och de leder miljoner och åter miljoner människor utifrån sina ledares och predikanters infall.

Naturligtvis måste institutioner och organisationer med sådan makt kunna kritiseras, häcklas och ifrågasättas.

Religionens makt bygger på tro. Därför blir själva ifrågasättandet oacceptabelt för dess ledare. Det är därför de blir så upprörda när någon käftar emot.

Här får man göra sina val.

Antingen står man för en öppen, rättighetsbaserad liberal demokrati. Eller så står man för blind lydnad baserad på mytologi.

Antingen står man för människors frihet. Eller så står man för underkastelse.

Ut med metafysiken ur politiken!

Man kan oroa sig för att religion (vilken religion det än handlar om) får inflytande över de regelverk som styr vårt samhälle.

Men i Sverige skiljer vi på politik och religion. Våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter är och skall vara okränkbara. (Till och med mot politiska majoritetsbeslut, fattade i "god demokratisk ordning". Det är därför vi till exempel har anslutit oss till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.)

Därför är det oerhört allvarligt när våra politiker stiftar morallagar, skapar brott utan offer och lägger sig i hur vi lever våra liv. Sådant skiljer sig nämligen inte i art från att ge religionen makt över politiken. För i båda fallen handlar det om tro, hangups, metafysik och tyckande.

Då blir det genast mycket svårare att freda politiken från religionen.

Vårt land bör ha få men tydliga lagar. De bör fokusera på att skydda människor från rättighetskränningar och att ge tydliga regler för förhållandet mellan individ och stat.

Hur människor skall leva sina liv är upp till dem själva.

Sarkozy på djupt vatten

Nybloggat på Nyheter24:

Sarkozy på djupt vatten

Om den franske presidentens obehagliga infall.

Kyrkoval?

Apropå bloggposten nedan.

I Sverige har vi ju separerat kyrkan från staten. Vilket är en bra sak.

Men varför skall kyrkan då styras av politiker? Varför ställer de politiska partierna över huvud taget upp i valet till kyrkofullmäktige?

Skulle Mona Sahlin kunna förklara sitt partis inställning till brinnande buskar? Var står egentligen Fredrik Reinfeldt i frågor som arvssynd och den heliga treenigheten? Vad tycker miljöpartiet om alla knepigheter vid Genesarets sjö?

Lägg ner den politiska styrningen av kyrkan. Låt folk som tror på kringsvävande andeväsen sköta sig och sin förening själva.

Kyrkan borde gå i strejk!

Det gnisslar som bekant mellan kristdemokraterna och resten av regeringen. Stötestenen gäller könsneutrala äktenskap.

Moderaterna, folkpartiet och centern driver frågan om att äktenskapslagstiftningen skall vara könsneutral.

Kristdemokraternas linje är en civilrättslig registrering av samlevande, vilket bland annat innebär att kyrkorna mister sin vigselrätt.

Speciellt det där sista förvirrar många. Men det är faktiskt kristdemokraterna som, för en gångs skull, har huvudet på skaft.

Japp. Du läste rätt. Denna libertarianska blogg försvarar kristdemokraterna i striden om äktenskap för homosexuella. Det hela är nämligen inte speciellt komplicerat. Så här...

Kyrkan är nu för tiden skild från staten. Det är bra. Kyrkan är en halvtossig förening bland många andra.

Med kristdemokraternas förslag om civilrättslig registrering kommer kyrkan inte ha något att göra med registrering av äktenskap, i formell mening. Visst, man kan ställa till med ett kyrkbröllop som symbolisk handling. Eller någon annan cermoni, om man känner för det. Men själva juridiken överlämnas till de två inblandade människorna och staten.

Det är en rätt sympatisk attityd. Staten sköter registreringen – och lägger sig inte i vad olika religiösa organisationer pysslar med. För att komma från kristdemokraterna är detta ett enastående liberalt förslag.

Så vad är då probelemet?

Jo, resten av regeringen kräver alltså samkönade äktenskap. Det innebär bland annat att en från staten fristående organisation – Svenska Kyrkan – kommer att tvingas att viga alla som vill.

Vad är detta för trams? När fick staten rätt att styra liturgin i religiösa organisationer? Och varför i herrans namn skall man tvinga en organisation där många ogillar eller rent av hatar bögar att viga dem, till på köpet i samfundets egna "heliga" lokaler?

Ja, många religiösa har en helfnoskig uppfattning om bögar. Andra inte. Men själva grejen är att det känns väldigt vanskligt att börja tvinga religiösa organisationer att göra saker som många av dess medlemmar anser strider mot "guds ord".

Det ger lite väl auktoritära vibbar när staten går in och vrider om armen på präster för att tvinga dem att utöva sitt ämbete på ett sätt som en del av dem inte anser går ihop med den "heliga skrift" som är meningen med hela föreningen.

Om staten tvingar religiösa samfund att "svika sin lära" och ändra sin verksamhet – har vi då verkligen religionsfrihet i vårt land?

Det är med bakgrund av dessa frågor som kristdemokraternas förslag är bra!

Låt staten sköta registreringen av människor som lever tillsammans, om sådan nu är nödvändig. Detta oavsett vilka dessa människor är – så länge båda är myndiga och deras relation har sin grund i deras egna, fria val.

Och låt kyrkan sköta sitt.

Det är så uppenbart att detta är den smidigaste lösningen. Ändå vägrar moderaterna, folkpartiet och centern att köpa den. Statsministern börjar nu låta så där hård i rösten igen. Det finns till och med uppgifter om att kristdemokraterna har fått förslaget att lämna regeringen på grund av låsningarna i denna fråga.

Detta är i en situation där kristdemokraterna inte bara har en rimlig ståndpunkt – utan även har bjudit till och erbjudit större kompromisser än vad någon hade väntat sig.

Resultatet ser nu ut att bli att en lag som var tänkt att ge människor lika rättigheter och lika behandling inför staten landar i tvingande detaljstyrning av religiösa organisationers verksamhet. Frågan har skapat dålig stämning i alliansen. Och den har gjort många borgerliga väljare (allt från liberaler till konservativa) bekymrade.

Men det struntar statsminister Fredrik Reinfedlt i. För honom är allt som är viktigt att han får som han vill. Mönstret känns igen från andra frågor...

Om jag sedan får komma med ett förslag till till kyrkan, då är det:

Gå i strejk!

Om kyrkan inte själv får bestämma vilka den vill viga – då bör den konsekvent vägra att medverka i någon del av den juridiska hanteringen kring äktenskap över huvud taget. Gärna en gullig ceremoni med lite pampig orgelmusik. Men icke ett papper skall skrivas på! Icke ett! Vill de lyckliga tu ordna den saken, då får de gå till kommunen.

Man blir så matt...

I vår skall FN hålla en ny konferens om rasdiskriminering och främlingsfientlighet. Ordförande för planeringskommittén är... Libyen! Iran och Kuba skall också hjälpa till.

Ett av huvudnumren tycks bli ett krav på förbud mot religionskritik. Eller "hädelse" som vissa föredrar att kalla det. Det vill säga att man vill strypa den fria och öppna debatten – och inskränka yttrandefriheten.

Läs mer i Sakine Madons ledare i Expressen.»

FRA: Vilka andra finns på listan?

FRA-debatten börjar nu bli smått komisk, trots att det egentligen är en allvarlig fråga.

Man måste bara skratta åt dagens avslöjande om att FRA avlyssnat Livets Ord. Det är ett präktigt självmål. Och nu har man även knuffat in de religiösa grupperna i nej-lägret.

Men för att återvända till allvaret...

Uppgifterna om avlyssning av Pastor Ekman & Co kommer ifrån den lista som en FRA-anställd överlämnat till datainspektionen. Listan är nu hemligstämplad och en utredning skall göras till hösten.

Frågan är om man kan och bör hemlighålla listan så länge. Naturligtvis är det många som undrar vilka andra som kan ha blivit avlyssnade, nu när det visat sig att till och med religiösa samfund utsatts för spaning.

Detta kommer – på goda grunder – att orsaka osäkerhet och spekulationer så länge listan hålls hemlig.

Därför borde denna lista offentliggöras. Men Datainspektionen lär knappast göra det.

SR Ekot har uppenbarligen en kopia. Den borde de lägga ut. Detta har allmänintresse och handlar om en brännande aktuell samhällsfråga. Att publicera listan bör inte vara ett speciellt svårt beslut för en nyhetsredaktion.

Länk»

Ryssland: En politik. En tro.

I Putins Ryssland är det inte bara politiska fritänkare som har det svårt.

Med hjälp av sina vanliga maktmedel har ryska staten nu börjat göra livet besvärligt för folk som ägnar sig åt religion. Om det inte handlar om den ryska ortodoxa kyrkan – som allt mer håller på att växa ihop med den politiska makten.

Ett auktoritetstroende och vidskepligt folk i ett land som de facto är en enpartistat, där media förtrycks och där det bara finns utrymme för en religion... Detta bådar inte gott.

Länk»