Film-jul

Kväll, annandag jul och jag sitter på ett tåg från allt det där som ligger norr om Stallmästargården – på väg mot Stockholm.

En mycket rimlig jul, må jag säga. Bara trevliga människor, utmärkt mat, svala snapsar, hemkokt knäck och Marcolinipraliner. Nu är det nog läge att leva på sallad och soppa ett par dagar, innan nyåret utbryter...

Och det har varit en riktig film-jul. I DVD:n snurrade speciellt två skivor som lämnar mig i eftertanke...

Dels den så rosade Pianisten. Ruggig, bra och stark. Det finns mycket att säga om den. Men kanske är den viktigaste lärdomen hur folk alltid tycks vägra se vart saker och ting barkar hän – fram till den dag då det är för sent att stoppa vansinnet. Warszawas judar fann sig i att bära armbindlar, placeras i getto och i att deporteras utan att göra något större motstånd. De kunde inte själva föreställa sig det öde som väntade dem i Treblinka. När så upproret till sist kom, då var det i stort sett för sent och slogs ner av övermakten. Vad vi kanske skulle kunna lära av detta är att sätta ner foten direkt – när människors rättigheter, frihet och värdighet kränks.

Julhelgens andra rulle var Capturing the Friedmans. Den skildrar hur en, något stökig men ändå väldigt vanlig familj, krossas av det präktiga grannskapet, av media och framförallt av rättssystemet – när de drabbas av tämligen orimliga anklagelser om sexuella förbrytelser. Filmen i sig lämnar mig i något slags uppgiven vrede. Och i extramaterialet finns mycket mer som får en att tveka om hur rätsstaten egentligen mår i dag. Denna dokumentärfilm är inspelad i USA – men här finns kusliga likheter med sådant som sker rakt framför våra näsor, i Sverige, i dag. Framförallt är det bilden av hur helt vanliga människor är chanslösa mot systemet, som lämnar en bitter eftersmak.

Om du inte sett dessa filmer ännu – gör det!