Vitryssland, del 2

Magkänslan är att det, faktiskt, äntligen, är något i görningen i Vitryssland. Lyssnar man till dem som bor och verkar i landet, så säger de att väldigt mycket har förändrats bara under det senaste året.

Samtidigt tycks den vitryska regimen ha drabbats av panik. Man fattar en mängd snabba, illa genomtänkta och motstridiga beslut. Båten gungar, med andra ord.

Ett skäl till detta är att Ryssland beslutat ta ut marknadsmässiga priser för den gas man levererar till Vitryssland. Marknadspriser på energi i en kommandoekonomi ställer till det rätt ordentligt. (Att tillverka en produkt kräver dubbelt så mycket resurser i Vitryssland som i EU. Detta måste regimen nu börja ta tag i.) Så även om Moskva bara hade tröttnat på att sälja gas till underpriser, så kan effekten bli politisk instabilitet. Prosit, Putin!

Känslan här på EPP-ED:s konferens om Vitryssland är att det inte längre är en fråga om, utan när det blir ett regimskifte. Delar av konferensprogrammet kan i princip ses som en checklista för vad som måste hanteras inför Lukasjenkos fall.

Med två år kvar till nästa val och en stigande politisk temperatur i Vitryssland gav Stephen B. Nix på International Republican Institute konferensdeltagarna följande råd:

1. Fortsätt uppmuntra oppositionen och att kräva demokratisk anständighet och reformer av regimen.
2. Var försiktiga med president Lukasjenko. Den nu aktuella gaskrisen har fått honom att börja svansa för EU. Detta är bara retorik. Om han vill in i värmen, då måste han leverera förändring och demokratiska reformer.
3. Stöd och koordinera mediainsatser, till exempel radio och elektronisk media som kräver reformer, för en vitrysk publik.
4. Håll visumkostnaderna nere. Schengensamarbetet leder till att ett EU-visum för en vitryss kommer att kosta 60 euro, jämfört med dagens fem euro. Detta gör det svårt för många som behöver resa för sitt politiska arbete (eller för att hålla sig borta från regimen ett tag). Höga visumkostnader är ett stöd till diktaturen.
5. Skapa en europeisk "demokratifond" för Vitryssland och samordna dess insatser med dess amerikanska motsvarighet.

Mottagaren av Sakharovpriset 2004, journalisten Zhanna Litvina, påpekade att med den rådande mediasituationen i landet – så känner större delen av det vitryska folket över huvud taget inte till utlandets kritik mot regimen och stöd till oppositionen. Samtidigt är det inte bara censuren, utan även en obefintlig struktur för investeringar i media, som bromsar tillgången till nya tidningar och kanaler.

Dock, kunde hon berätta, börjar det hända saker på internet. Regimkritiska sidor och bloggar blir allt vanligare, även om vanligt folk inte är uppkopplat på samma sätt som i väst. Dessutom finns det en omfattande utgivning av underjordiska publikationer.

Demokratiseringen av Vitryssland går inte att stoppa. Och det kan gå rätt kvickt, rätt snart, när saker och ting väl kommer i rullning!