Mer intressant än man först kan tro...

Jag har tillbringat morgonen på ett frukostseminarium på Timbro om Riksrevisionen med bland andra riksdagsledamoten Henrik von Sydow (m) och skribenten Malle Kivikas.

Nu kanske du undrar varför jag stiger upp i ottan för att diskutera något som låter så urbota tråkigt som Riksrevisionen. (Inte ens våra politiker tycks vara speciellt engagerade. von Sydow berättade att riksdagen tillhandahåller Riksrevisionens rapporter under jord, i en anonym kulvert, granne med montern för riksdagens jakt- och fiskeklubb. Det verkar med andra ord som om revisionsfrågorna inte befinner sig högst på dagordningen...)

Till saken. På något sätt är det faktiskt lite märkligt att de politiska skiljelinjerna i dessa frågor går där de går.

Varför är vänstern och socialdemokraterna så motsträviga när det gäller att hålla koll på att skattepengarna verkligen används på ett bra och effektivt sätt? Har byråkratin blivit viktigare än medborgarna för den gamla "arbetarrörelsen"? Förr var ineffektivitet och inkompetens ett par av den socialistiska centralplaneringens och den politiska hybrisens avigsidor – i dag verkar sådant vara något som vänstern snarare vårdar och försvarar. När blev slöseri, okänslig byråkrati och tafflighet egenvärden?

Och varför är det borgarna som driver på och kräver ordning och reda? Borde inte deras sak gynnas av att medborgarna misstror och ogillar en stor, slösaktig och ineffektiv byråkrati? ;-)

Nåväl. I den mån staten nu skall tvinga av folk en massa skattepengar – så är det ju lite ofint om politiker och byråkrater slösar med dem och missbrukar dem.

Vad kan man då göra för att få lite mer ordning på torpet? Låt mig komma med ett par förslag:

Medborgarkontakt: Sätt någon (stackars sate) att ta emot tips om slöseri och onödig byråkrati från medborgarna. Visserligen kommer detta att bli rena julafton för alla kufar och haverister. Men jag är rätt säker på att man även skulle få många bra, konkreta och användbara tips från verkligheten.

Whistleblowers: Översätt sjukvårdens Lex Maria till hela den offentliga förvaltningen. Tjänstemän som hjälper till att avslöja fusk, missförhållanden, inkompetens och bristande effektivitet skall inte behöva frukta att detta kan komma att ödelägga hela deras karriär. Tvärt om, sådant borde vara meriterande.

Mål: När politiska beslut fattas, då måste målfurmuleringen bli tydligare. Vad skall göras? Vem skall göra det? Hur mycket får det kosta? När skall det vara klart? Hur sätter vi upp konkreta, mätbara mål? När och hur stämmer vi av mot dessa mål? Vem bär ytterst ansvaret?

Riksrevisionen: Bilar med blåljus, gryningsräder och en och annan fifflande byråkrat som leds bort i handbojor skulle förmodligen ha vissa... pedagogiska effekter. ;-)

Som sagt – ämnet är mer intressant än man tror.


Malle Kivikas rapport om Riksrevisionen – En oinmutad guldgruva (för skattebetalare, journalister och opposition) – kan hämtas hem här.