Blogganalysföretaget Twingly har skrivit en rapport om "bloggbävningen" inför FRA-beslutet i riksdagen. SvD har också en artikel i ämnet. Massor med bloggar kommenterar.
Det vore lätt att sväva ut i en längre kommentar om detta. Men istället skall jag försöka sätta fingret på det som jag tror var absolut viktigast under bloggbävningen: Dramaturgin!
Det började med att vi bloggare uppmanade våra läsare att maila sina riksdagsledamöter. Färdiga adresslistor och i vissa fall färdiga förslag till mail dök upp.
Vad som sedan hände var att vi började skriva om enskilda riksdagsledamöter. Vilka kunde vara påverkbara? Vilka skulle vara på plats?
Utgången var osäker.
Detta växte snabbt till ett gigantiskt grupparbete – som väckte medias intresse. Nu blev motståndet konkret. Nu fanns det människor att skriva om. Nu fanns det en story!
Detta i kombination med dramatiken kring Fredrick Federleys och Annie Johanssons brottningsmatch med centerns riksdagsgrupp – med klimax i direktsändning från kammaren – skapade den dramaturgi som krävdes för att både bloggarna och media skulle höja frågans temperatur till kokpunkten. (Vilket också förklarar den oerhörda besvikelse som sedan riktades mot Federley och Johansson, när de gav upp sitt motstånd.)
Och det finns fler, klassiska dramaturgiska inslag i det som skett och fortfarande sker. Liten kille (medborgare) mot stor kille (staten och systemet). Den lille killen slåss för en ädel sak (integritet). Och så vidare...
Detta är också en förklaring till att FRA-frågan lever vidare. Och till att den är så oerhört svår att hantera för regeringen.
2008-09-19
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
En alldeles utmärkt artikel om spelet bakom kulisserna ända sedan 2003 finns att läsa i Focus.
SvaraRaderaDet är både kusligt och skrämmande. Och precis som HAX säger får man främst intrycket av Elevrådsfasoner, bara med mycket större insatser och potentiellt större skador och kostnader ...
(Via Ingerö)
Plus att det hela tiden hände något som försvagade FRA-anhängarnas ställning. Det visade sig att FRA hade lagrat uppgifter i tio år som de borde raderat innan Göran Persson blev statsminister, 103 exempel på avlyssnade svenskar, Generaldirektören underkände riksdagsledamöternas argument, EU-aspekter, prästers motstånd, bajsmannen visade sig jobba på FRA med mera, med mera.
SvaraRaderaOm inget nytt hade framkommit sedan första maj skulle frågan nog dött, men nu verka den kunna hålla till valet 2010. Eller tills någon ISP vägrar följa lagen och åtalas med åtföljande Etillämpning av Europakonventionen.
Ja, dramaturgin är viktig. Mediernas David mot Goliat-dynamik blev extra tydlig.
SvaraRaderaMen vad som verkligen gjort debatten stor, tror jag, är sakfrågan. Ibland finns det faktiskt helt enkelt det som är rätt och det som är fel i politiken. Det här handlar inte om en eller annan procent i höjd skatt eller sänkt a-kassa.
Det handlar om något så in i h-e fundamentalt som om det är rätt att staten i princip utan inskränkning får signalspana på den egna befolkningen. Att i ett penndrag avskaffa brevhemligheten bara för att breven råkar vara elektroniska.
Självklart är det inte det. Det borde vem som helst kunna förstå.
Men det gjorde inte regeringen, i första hand moderaterna. Vägledda av sin värderingsfria dogmatism tog de glatt ett förslag som kom direkt från byråkratin och gjorde det till sitt. Nu skulle det minsann visas regeringsduglighet!
Om någon enda människa vid något enda tillfälle stannat upp, tänkt efter och sagt "Men vänta nu, har vi blivit valda för att göra det här?" så hade katastrofen aldrig behövt inträffa.
I den meningen liknar FRA-frågan Tsunami-debatten. Om man först gör något som är fel och orimligt och sedan försöker komma undan med det har man skapat sig en kris, dramaturgi eller inte.
Den goda nyheten är att detta kan vara ett steg bort från föraktet mot idéer, den totala relativiseringen och politik som pr-jippo.