Allt är mycket enklare. Och värre.

Jag brukar driva linjen att det i princip inte finns några konspirationer. Skit händer.

Och det står jag fast vid. Därmed inte sagt att det inte skulle finnas dåliga inneboende mekanismer i beslutsfattandet, simpel dumhet, banala omständigheter, bristande analys, maktkorruption och påstridiga särintressen.

När jag talar med politiker och politiska tjänstemän om till exempel FRA och IPRED, då är de ofta oerhört frustrerade över hur hårt de sitter fast i byråkratins rävsax. De är i stort sett chanslösa. Riksdagsledamöter säger att de inte har något att sätta emot när pärmbärarna kommer gående, beredda att sabla ner var enda invändning och dribbla bort var enda fråga. Politiska tjänstemän erkänner mellan skål och vägg att de ger sina ministrar beslutsunderlag som ingen av dem gillar eller tror på. De menar att de är helt i händerna på resten av byråkratin, som i sin tur käkar lunch med allehanda lobbyister och särintressen. Det är som i tv-serien Yes Minister. Fast utan humor.

Borgarna är inte onda. När det gäller FRA hamnade de på grund av oerfarenhet, bristande omdöme och godtrogenhet mitt i kriget mellan Säpo och försvaret. (Av tradition brukar sossarna se Säpo som den sista utposten innan mörkret och borgarna försvaret som de som vill gott intill siste man. Vad borgarna möjligen missade är att FRA nu bara till namnet är en del av försvaret.) Och när det gäller IPRED och teledatalagringen, så vill borgarna inte mopsa mot EU. Dels för att de inte vågar. Dels för att de tror att folk i allmänhet då skulle bli mer EU-skeptiska. Så de låter en byråkrati som sträcker sig från Stockholms Ström till Strassbourg härja fritt och få som den vill. Skulle man till äventyrs råka fälla en byråkrat i hans framfart... Well. There is always a bigger fish, som vi säger här i Bryssel.

Och det finns inte längre några ideologiska krockkuddar. Alls.

Sossarna är lite mer komplexa. De har ett ideologiskt driv när det gäller övervakning. De vill kontrollera och styra människor. Sossar blir aldrig så glada som om de får en chans att ändra på folk. För att kunna göra det, så måste staten övervaka medborgarna. Socialdemokrater har dessutom oerhört dålig fantasi och inlevelseförmåga. Oförutsedda konsekvenser och dynamiska effekter kommer alltid som fullständiga överraskningar för dem. De tror på fullt allvar att om man drar i spak A, då inträffar B. Att det skulle hota integriteten, rättsstaten och våra fri- och rättigheter att skriva ut in blanco-checkar till polisen, Säpo, skivbolagen och alla andra – det ryms liksom inte i deras föreställningsvärld. Sossarna vill säkert också väl. Men de gör fel. De är minst lika mycket byråkratins fångar som borgarna. Och de är närmast skotträdda inför särintressen.

FRA-chefen (som kommer från en toppost i försvarsdepartementet) fick skriva sin egen FRA-lag. Skivbolagen äter lunch med justitiedepartementets byråkrater som sedan talar om för de politiska tjänstemännen och kollegorna på kultur och infrastruktur vad de förväntas göra i kampen mot fildelning. Topptjänstemän får en guidad tur och lunch på toppvåningen i MI6-högkvarteret i London och blir så impade att de varken ser eller hör något annat. Riksdagsledamöter tvingas välja mellan sitt samvete och drygt 50.000 spänn i månaden. Känsliga grejor, som ACTA, hanteras helt på tjänstemannanivå och besluten fattas sedan i tysthet, och utan diskussion, på totalt oförutsägbara platser i EU-maskineriet. (Det var till exempel rådet för jordbruks- och fiskefrågor som gav grönt kort till byråkraterna för att sköta ACTA-förhandlingarna.) Och så vidare. Och så vidare.

På sätt och vis kanske man borde vara tacksam för att det inte finns någon konspiration. För att allt är så... billigt. Och improviserat.

Men det är naturligtvis också väldigt oroväckande.

Och en konspiraion kan man alltid avslöja. Konspiratörerna kan ställas till svars eller, om det krävs, inför rätta. Med byråkratin och vardagsmyglet är det inte så enkelt. Ingen vill eller vågar bryta ledet och revoltera, eftersom allas byk är småsmutsig. Många förstår över huvud taget inte att det är något som är fel. Alla galenskaper kan motiveras med att "det är så det brukar gå till". Journalisterna ställer inte de farliga frågorna. Någon medborgarrättsrörelse att tala om har vi inte. Inte ens grundlagen tillmäts någon större betydelse inom politiken och byråkratin. Däremot har vi en "stolt" tradition att fula ut alla som försöker käfta emot som rättshaverister.

Detta är något som är betydligt svårare att komma till rätta med än konspirationer och förmenta hemliga sällskap. Det är själva kärnvirket i den svenska staten som är ruttet. Och det kan man inte komma till rätta med genom att bara lappa lite på systemet.