Bråket om Liza Marklunds bok Gömda har fått fart. I dag kommenterar författaren själv historien.
Vad det hela handlar om är mycket enkelt. Marklunds bok är fiction, hittepå. Fast inspirerad av människor hon har träffat i verkligheten. Precis som så många andra böcker.
Och då får hon kanske skylla sig själv om folk blir upprörda om den har undertiteln "en sann historia". Vilket Marklund nu själv tycks ha insett.
Det som egentligen är mer, och principiellt, intressant är att Justitiekanslern inlett en undersökning mot författaren Monica Antonsson, som skrev boken som anklagade Marklund för att fara med osanning.
Utredningen gäller om Antonsson brutit mot tryckfrihetsförordningens krav på källskydd och rätten till anonymitet, när hon gjort sin research för att avslöja det hon menar är Marklunds lögner. Är det att efterforska källor om skribenter med olika infallsvinkel använder samma uppgiftslämnare och intervjuar dem?
Samtidigt kan det vara rätt kul att se vad som händer när det gungar en smula i den lilla svenska ankdammen – i en media-, debatt- och förlagsvärld där alla känner alla.
Newsmill» | SvD»
Uppdatering: Läs även Monica Antonsson på Newsmill.»
Ska man kritisera Marklund för detta, så bör man i konsekvensens namn även kritisera Mark Twain, då både The Adventures of Tom Sawyer och The Adventures of Huckleberry Finn inleds med något i stil med att följande är en sann historia.
SvaraRaderaVisst kan man kritisera Marklund för att hon "ljuger", men olagligt borde det absolut inte vara, och staten bör verkligen inte göra undersökningar och hålla på. Det här handlar om yttrandefrihet.
Liam, jag tror inte att det Marklund har gjort ses som olagligt, möjligtvis efterforskningen av källor som Antonsson ägnat sig åt.
SvaraRadera/pilsnernisse
Intressant att se att årets politiska blogg, håller sig så fri med ordet sanning.
SvaraRaderaLäs på innan du ger en snabbkurs.
Marklund har gång på gång hävdat att Gömda var sann och nu när hennes korthus har spruckit så pratar hon om subjektiva sanningar.
Sanningen är att det är ett kommersiellt trick att sälja in en bok som sann, och så håvar man in pengar tills man blir påkommen. Jag kan inte förstå varför någon kan försvara ngt sådant
Jo men det är ju det jag skriver.
SvaraRaderaBoken var hittepå. Marklund påstod att det var "en sann historia". Och nu står hon där och ser dum ut.
Det var väl tråkigt för henne. Typ. Och kul för de som kunde avslöja henne. Typ.
Mer intressant är då JK-historien. Kan man åberopa källskyddet när någon vill försöka motbevisa en *osann* story? Är det rimligt? Är det rätt?
Kan man sedan, när Marklund rodnat klart, göra samma resa med det som kallas dagstidningar?
SvaraRaderaEller blir det nya rättegångar, då?
Bara undrar i denna galna tid.
Det är som sagt många som påstår att deras fiktion är en sann saga. Det är väl inget nytt? Varför är alla så arga på Marklund?
SvaraRaderaMöjligen för att hon nu ber om ursäkt. Det var dumt gjort.
Från TF:
SvaraRadera4 § Myndighet eller annat allmänt organ må ej efterforska författaren till framställning som införts eller varit avsedd att införas i tryckt skrift, den som utgivit eller avsett att utgiva framställning i sådan skrift eller den som lämnat meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket, i vidare mån än som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som ej står i strid med denna förordning. Får efterforskning förekomma, skall därvid beaktas den i 3 § angivna tystnadsplikten.
Som framgår av TF gäller förbudet mot efterforskning bara det "allmänna". Inget i TF hindrar författare eller journalister att efterforska källor.
I den händelse Mark Twain överdrev när han i sina äventyrsböcker under diktade namn beskrev vanliga, hyggliga amerikaner i hans egen omgivning som barnagande sadister, ansvarslösa alkisar och ogudaktiga gravplundrare, så kanske det också upplevdes som förtal av förebilderna själva, trots att de inte nämndes vid namn. Det är hur som helst rimligen preskriberat nu.
SvaraRaderaMarklund har lyssnat på den ena sidan i en svensk familjekonflikt, givit nya namn åt de inblandade personerna, och sedan okritiskt återgivit en persons uppfattning om alla andra, eventuellt utbroderat med ovidkommande detaljer för att få en bättre story. "Mannen med de mörka ögonen" har för miljoner läsare utmålats som en psykopat med mord i sinnet, men förebilden finns i verkligheten, och en del av hans grannar kanske har undrat hur mycket som är sant av det Marklund har skrivit. Själv kan han inte stämma Marklund för förtal, eftersom han formellt inte är utpekad med namn och adress, men grannarna vet ändå vem som åsyftas.
Kanske Bo Baldersson ger ut en bok om en avdankad skivbolagsdirektör vid namn Billy Carlander som efter en kort karriär i politiken tillsammans med en greve säljer sitt skivbolag och ansluter sig till scientologikyrkan. Allt bygger på en sann historia, påpekar utgivaren, som dock har ändrat namn på vissa personer för att skydda deras identitet, alternativt skydda sig själv mot att bli stämd för förtal. När sedan journalisten Jan Guillou avslöjar att även det där med scientologikyrkan var fejk, då anklagas han för att vilja sabla ned Bo Baldersson för småsaker.
Förbudet i 3 kap. 3 § TF för en författare att röja vem som är uppgiftslämnare bör rimligen endast gälla sådana källor som vederbörande fått del av inom ramen för utgivningen av just den skrift som de lämnade uppgifterna varit avsedda att publiceras i. Tystnadsplikten är inget generellt förbud mot att röja identiteten för varje person som omnämns i någon bok. Jag har inte läst anmälan eller exakt de avslöjanden som anmälan riktar sig mot, så jag kan inte kommentera frågan närmare än så.
Vad gäller förbudet mot efterforskning, så står det i 3 kap. 4 § TF, och gäller endast myndigheter eller andra allmänna organ. Monica Antonsson kan inte åtalas för att ha efterforskat andras källor, utan bara för att ha röjt sina egna (om hon nu i formell mening skulle ha gjort det, vilket jag inte tror).
jag tycker att det är mycket väsen för ingenting faktiskt. Förvånad dock hur publiken har tagit till sig boken som någon slags auktoritetsbeskrivning.
SvaraRaderaVem gjorde Marklund till guru i fårgan. Publiken, eller hur. JAg har bloggat lite motvalls mot det här idag.
Även om det inte är en "sann historia" sägs det vara en "politisk sanning", och det är ju en himla intressant distinktion. På det sättet att det genast blev mycket värre än vad det var, eller det blev så illa som man kunde misstänka bakom tjafset om vem som sa vad när hur hände.
SvaraRaderaHAX:
SvaraRaderaOm jag har förstått saken rätt så har "Mia" anmält Antonsson för brott mot källskyddet. Antonsson intervjuade "Mia" för några artiklar och utlovade då källskydd, men ska sedan ha brutit detta.
Om nu Marklunds ambitioner varit skönlitterära, varför all denna djupdykning i hemligt material, med läsning av "1000-tals sidor" och närvaro på stängda rättegångar; till yttermera visso kan sedan Marklund inte redovisa detta material just för att det är hemligt; och om nu Marklund varit så extremt noggrann och seriös, hur bär hon sig då åt för att göra de grova misstag hon faktiskt gjort. Marklund begär nu att vi skall tro hennes kort utan att syna dem. Det är Bluffstopp.
SvaraRadera- Peter Ingestad, Solna
I den pseudotillvaro som vissa media skapar för att föda sig själva är såna frågor stora spörsmål och så fort dessa media skapat och tömt ett ämne skaps ett nytt.
SvaraRaderaDet är synd att Marklund svarat på vansinnet.
Det hade varit bättre för friheten i det här landet om hom bett tidningarna flyga och fara..