Rätten att leva på sitt arbete?

För en vecka sedan kom ett mail från en läsare, Daniel. Han skrev bland annat "Jag satt och tänkte på en sak, ofta i debatten kring fildelning så nämns 'rätten att kunna leva på sitt arbete', vad är det för rättighet? Finns den ens?"

Det där är en intressant fråga. Jag har funderat lite under den senaste veckan. Så jag tänkte lägga upp några tankar – och öppna upp för en fri diskussion.

Människan har rätt till sin kropp och till sitt liv. Därför är det även rimligt att påstå att människan har rätt till frukterna av sitt arbete. (Även om skatteverket inte riktigt håller med om den saken.) Men det kan knappast vara det samma som att man har rätt till vilka frukter som helst av vilket arbete som helst. Vore det så, då vill jag veta var min lönecheck är.

Det som alltid skapar oreda är när utvecklingen förändrar marknaden. En dag upptäckte de munkar som satt och handpräntade kopior av böcker att de hade slagits ut av tryckpressen. De hade då varken rätt eller möjlighet att kräva att de skulle kunna leva på ett arbete som gått ur tiden. Det var varken innehållet eller arbetet det var fel på, i sig. Det var tekniken som hade förändrat marknaden. (En del av munkarna gick över till att brygga öl istället, till allas vår glädje.) Samma öde drabbade iskarlen. Behovet av att kyla livsmedel fanns fortfarande. Iskarlarna gjorde förmodligen ett bra jobb. De slet hårt. Men den tekniska utvecklingen erbjöd så småningom alla kylskåp till ett överkomligt pris. Och då fanns det inte längre några förutsättningar att ens fundera på att man skulle ha rätt att leva på att släpa runt isblock på stan.

Låt oss då titta på aktörerna i dagens fildelnings- och upphovsrättsdebatt.

Musik- och filmindustrin vill tjäna pengar på sin investering i de fall de har producerat den aktuella musiken eller filmen. Dels vill de tjäna pengar på distributionen, helst genom att sälja information på plastskivor, över disk, vilket gör det rimligt enkelt för dem att ta betalt.

Att vilja ha avkastning på en investering är inget som är fel eller konstigt. Det som blir märkligt är när säljaren inte längre är beredd att driva sin verksamhet på marknadens villkor. Alla andra branscher måste anpassa sina affärsmodeller till utvecklingen. Nöjesindustrin kräver speciallagar för att kunna fortsätta tjäna pengar på en död affärsmodell.

Och död är den. Priset för att distribuera information har sjunkit till nära nog noll. Att i det läget insistera på att folk skall åka till en affär och stå i kö för att köpa information förpackad på en onödig plastbit, till ett onödigt uppskruvat pris, det funkar inte. Men ändå kräver branschen att det är så det skall gå till. Det är verkligen ingen bra plan för framtiden.

Om man inte accepterar marknadens villkor och den tekniska utvecklingen – har man då rätt att kräva att man skall kunna leva på sitt arbete? Alla andra får byta affärsmodell eller packa ihop. Varför skall just underhållningsbranschen ha särlagstiftning för att tvinga resten av mänskligheten att stanna kvar i 1900-talet?

Är inte detta – i själva verket – att undergräva den fria marknaden? Är inte lagstiftning för att med tvång styra konsumenternas beteende att vända den fria ekonomins grundprinciper ryggen?

Finns det något rimligt skäl för att en viss bransch skall få lov att stoppa utvecklingen, skapa särlagstiftning, undergräva rättssäkerheten och skapa en kontrollstat – på grund av att den vägrar acceptera ny, bättre och billigare teknik?

Hur menar de att man skall ha rätt att tjäna pengar på att tillhandahålla en otidsenlig teknik?

Och kan speciallagstiftning som syftar till att skydda vissa företag från konkurrens, utveckling och nytänkande över huvud taget accepteras i ett samhälle som bygger på den demokratiska grundprincipen att alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter?

Nej, underhållningsindustrin kan inte sägas ha rätt att leva på sitt arbete när de gör något som är otidsenligt, i otakt med marknaden och som bara kan upprätthållas med statligt tvång.

Vill de inte utveckla sina affärsmodeller och anpassa sig till konsumenternas önskemål – då finns det helt enkelt ingen plats för dem på en fri marknad.

Det var nöjesföretagen. Hur är det då med dem som skapar – artisterna, musikerna och författarna. Har de rätt att leva på sitt arbete?

Egentligen är svaret uppenbart. Säkert minst 90 procent av alla skådisar, låtskrivare, sångare, musiker och författare kan inte leva på sitt arbete i dag. Så om Liza Marklund hävdar att hon har rätt att kunna leva på sitt arbete – borde det då inte även gälla en smalare författare som till exempel Torbjörn Elensky? Är skrivandet i sig något som automatiskt medför att man kan kräva att få bli försörjd av andra människor? Naturligtvis inte. Samma sak gäller film och musik.

OK. Vissa människor skapar verk som är mer poplulära eller helt enkelt bättre än andra. I vart fall ibland. Det är – naturligtvis – fritt fram för dem att försöka tjäna pengar på detta. Och jättekul när det lyckas.

Men har de rätt att tvinga på konsumenterna vissa affärsmodeller?

Och gäller inte samma sak för konstnärliga verk som för alla andra produkter och tjänster? Det vill säga att lägre (i detta fall så gott som obefintliga) distributionskostnader leder till sjunkande priser? I en värld med hyperdistribution – är det då över huvud taget rimligt att anta att det i längden går att hålla priserna uppe genom att krampaktigt hålla sig fast vid victoriansk distributionsteknik? Om man vill tjäna pengar på sitt arbete – måste det i så fall inte ske på marknadens villkor?

Då återstår frågan om betalning för själva skapandet. Om syftet med att skriva en bok, spela in en film eller komponera musik bara är att tjäna pengar, då är detta naturligtvis en relevant fråga. Alla skall ha rätt att försöka. Men givet dagens verklighet, så måste man nog även här ställa sig den hädiska frågan om priset är marknadsmässigt. Har Liza Marklund rätt att kräva, låt säga tio miljoner kronor, för att hon skrev Gömda? Har Björn & Benny rätt att kräva miljardinkomster i royalties för att de har varit med i ett framgångsrikt popband?

Märk väl, jag talar nu inte om att ta ifrån någon något som de redan har fått eller som andra människor är beredda att frivilligt ge dem. Frågan är om priset är rätt? Varför skulle samma mekanismer inte gälla här som för andra produkter och tjänster – där ny teknik, ökad tillgänglighet och lägre produktionskostnader ger oss konsumenter lägre priser?

Är det rimligt att använda statligt tvång för att prisreglera kultur?

Min enkla slutsats är att alla har rätt att försöka leva på sitt arbete. Men ingen kan i långa loppet kräva ett pris som inte är marknadsmässigt. Jag förstår att detta är upprörande för alla dem som ser sin verksamhet förändras eller försvinna. Men att hänga fast vid något som inte längre finns är dumt och omöjligt. Och när olika aktörer ändå försöker göra just det – med korporativism, tvång, speciallagstiftning och övervakning som verktyg – då blir det bara än mer uppenbart hur fel detta är.