EU:s coronafond var bara början

EU:s coronafond består i att EU:s medlemsstater tog upp ett gemensamt lån på 750 miljarder euro.

Man skulle kunna kalla det inflationschockens ground zero. Mycket annat skulle tillkomma, men detta var tillfället när EU tillförde ekonomin en gigantisk mängd pengar man inte hade.

Coronafonden skulle gå till »grön omställning, digitalisering och social sammanhållning« i pandemins spår. Strandpromenader längs Medelhavet är bara ett exempel på felaktig användning av dessa medel.

Fonden har lett till fusk och korruption. Flera länder smusslar undan delar av tillskottet i den vanliga budgeten. Och bidragsberoende länder i södra och östra Europa har fått än mer bidrag, vilket bara försenar en reformering av deras ekonomier.

Priset för de svenska skattebetalarna blir 150 miljarder kronor. Vilket är dubbelt så mycket som det årliga anslaget till vårt militära försvar.

Ändå är coronafonden en västanfläkt jämfört med vad som kan vara på väg. Så här:

Frankrikes president Macron har hållit tal. Han varnar för att Europa håller på att dö.

Möjligen har han en poäng. Byråkrati, överreglering, höga skatter, centralstyrning, kommandoekonomi och politisk klåfingrighet har gjort att Europa halkat efter.

En ogenomtänkt klimatomställning och en närmast suicidal energipolitik har också gjort sitt till. EU är på dekis - och sämst går det för Sverige och Tyskland.

Men det är inte vad Macron avser. Han vill ha massiva investeringar i försvar, klimatomställning och teknologi. I sitt tal hyllar han coronafonden som en lyckad satsning.

Man behöver inte vara konspirationsteoretiker för att ana vartåt det här börjar luta. Europaportalen rapporterar:

»– Vi behöver gemensam kapacitet. Än en gång behöver vi en gemensam investeringschock, en stor investeringsplan med kollektiv budget. Vi behöver subventioner, sade Macron som tillade att EU:s finansiella kapacitet åtminstone bör fördubblas jämfört med i dag.«

Det handlar om någonstans mellan 600 och 1.000 miljarder euro. Per år.

Rapporterna gör gällande att detta är tänkt att finansieras med klimattullar, handel med utsläppsrätter, skatt på finansiella transaktioner och höjda skatter för multinationella företag.

Vilket är förslag vars pris i slutändan kommer att få betalas av oss konsumenter och skattebetalare.

Det är även förslag som gör att företag hellre etablerar sig utanför EU.

De negativa konsekvenserna är uppenbara och förutsägbara. Viket man kommer att upptäcka tids nog, om man inte redan gjort det.

Därför måste det vara oerhört lockande för EU att göra det enkelt för sig - det vill säga ta upp nya gemensamma lån.

Nu stämmer det förvisso att vi behöver rusta upp det europeiska försvaret illa kvickt. Men det är en av de få saker jag faktiskt kan tänka mig att frivilligt betala skatt för. Samhällelig kärnverksamhet, typ.

Att investera i klimatomställningen är ofta att kasta pengar in i ett svart hål. Antalet meningslösa eller i värsta fall kontraproduktiva projekt inom området är betydande.

Det krävs en grundlig reality check innan man satsar mer pengar i den gröna omställningen - oavsett om de kommer från skattebetalarna eller är upplånade.

Vad gäller investeringar i teknologi är det bästa om politiken håller tassarna borta. En fri marknad, färre regler, mindre byråkrati, lägre skatter och ett allmänt förbättrat företagsklimat är vägen framåt. Inte ökade offentliga utgifter och politisk styrning.

Europa behöver mer frihet - och mindre politik.

Politikerna begriper inte vad de sysslar med

Ett modernt, utvecklat samhälle är oerhört komplext. En evolutionär process utan bestämt slutmål.

Det naturliga sättet för ett samhälle att utvecklas är genom att bygga på erfarenheter, trial and error, spontant samarbete, naturligt framväxta strukturer och största möjliga frihet.

På så sätt skapar man inte bara ett stabilt samhälle.

Genom att verksamhet utförs av många olika aktörer begränsas skadan om någon skulle få för sig att göra fel.

I den politiska staten centraliseras makten. Mångfald ersätts med enhetlighet, vilket i sin tur skapar single points of failure. Naturligt framväxta strukturer ersätts med ideologiska experiment.

I den politiska staten begränsas tankens frihet. Utopier och dogmer blockerar varseblivningsförmågan. Kommittéer är sämre på att skapa utveckling än entreprenörer.

I en stat med färre fria aktörer kommer färre nya idéer att prövas. Vilket håller tillbaka utvecklingen.

På en fri marknad kan aktörerna snabbt anpassa sig till förändrade förhållanden. I offentligt driven verksamhet tvingas man hålla fast vid ett visst sätt att göra saker, även om det visat sig vara olämpligt.

För att ett centralstyrt samhälle skall kunna lyckas med sina föresatser krävs till att börja med att beslutsfattarna har tillgång till all relevant och relaterad information. Vilket är en omöjlighet.

Den enda mekanism som finns för att synkronisera utbud och efterfrågan är marknaden. Och bästa sättet att skapa utveckling är genom frivilligt, spontant samarbete i en fri ekonomi.

I en marknadsekonomi är medborgaren genom sina decentraliserade val ständigt med och påverkar utvecklingen. I en politisk stat formas framtiden av ombud, som inte alltid sätter allmänintresset främst.

Dessa ombud - våra politiker - vet allt för ofta inte vad de sysslar med. Enter energikris, vårdköer, poliskris och en massa annat som är konsekvensen av metvetet fattade politiska beslut.

Det är som att vissa politiker saknar förmåga till konsekvensanalys och logiskt tänkande. De verkar inte heller förstå att de har med ett dynamiskt system att göra - med massor av oförutsedda och oönskade konsekvenser. 

Politiken missköter den samhälleliga kärnverksamheten. Och drar sig inte för att istället fylla den med ideologiska projekt, till föga eller ingen nytta för medborgarna.

Det finns de som ser verkligheten som den är. Och så finns det de som ser den som de tycker att den borde vara. Den senare gruppen tenderar att fatta beslut som inte är förankrade i verkliga förhållanden.

Vilket i sin tur ökar risken för att dessa beslut är felaktiga, suboptimala eller direkt farliga.

Glöm aldrig detta

"On the unhampered market there prevails an irresistible tendency to employ every factor of production for the best possible satisfaction of the most urgent needs of consumers. If the government interferes with this process, it can only impair satisfaction; it can never improve it."

- Mises, 1949

Lördagsvideos: Jönsson om våld och makt + Petersons budskap till CEO:s

Youtube: Lag & våld - om angreppen på polisen »

Youtube: Jordan Peterson - Message to CEOs »

Politik fungerar inte

Marknaden är det civila system som förser oss med frukostbröd, strålknivar, strössel, lokomotiv, jobb och tillväxt. Spontant, utan central styrning. I frivilligt samarbete.

Politik är som regel tvång. Den bestämmer hur allt skall vara. Men politiken saknar tillgång till den unika information som bara kan finnas tillgänglig på en fri marknad. Därför misslyckas den, precis som i forna Östeuropa med sina brödköer.

Det är som att försöka ersätta en levande organism med en sten. All dynamik går förlorad. Allt stagnerar. Allt skall då vara på ett sätt, överallt, även om det inte fungerar.

När vänsten talar om att demokratisera ekonomin, då rasslar löntagarfondernas vålnad. Vad man menar är att lägga så mycket som möjligt under kollektivt ägande. Vilket vanligtvis betyder facklig eller statlig kontroll. Men kan dessa nya herrar se till att verksamheten fungerar och att det finns mjölk i affärerna?

Historien förskräcker. Vilket dock inte hindrar somliga från att vilja upprepa samma misstag, gång på gång.

Lördagsvideos: Jönsson om Public Service, The Philosophy of the Matrix & Friedman om en penna

Youtube: PUBLIC DISSERVICE - Om aktivism, journalistik och etik »

Youtube: All I’m Offering is the Truth | The Philosophy of the Matrix »

En klassiker - Youtube: Power of the Market - The Pencil »

Lördagsvideos: Jönsson om socialdemokratins kris + Georgien + Greenwald om media

Youtube: Löfven avgår - Socialdemokratins kris »

Youtube: John Stossel - Lessons From Georgia »

Youtube: Triggernometry - Glenn Greenwald: Why Journalism is Broken »

Politiken, bilarna och klimatet

Politiken styr utvecklingen mot elbilar.

Jag har inget emot elbilar. Tvärtom tror jag på ett elektrifierat samhälle.

Vad jag har problem med är den politiska styrningen. Hur vet vi att politikerna leder oss rätt?

Är vi till exempel helt säkra på att batteridrivna elbilar är bättre än bränslecellsdrivna elbilar?

Och vad händer när (om) vi får igång den storskaliga vätgasproduktion som delar av den tunga industrin nu ställer sitt hopp till? Med mindre justeringar kan vi då driva vanliga bilmotorer på bränsle som består av vätgas och CO2 som plockas ut luften. Avfallsprodukten blir vatten - och sådant bränsle är CO2-neutralt. Distribution kan ske genom den infrastruktur som redan existerar för traditionella drivmedel.

Om vi låter den tekniska utvecklingen, konsumenternas efterfrågan och marknaden sköta utvecklingen - då kommer många olika alternativ att prövas och de bästa av dessa att bli vägledande.

På en fri marknad skapas lösningar som vi ännu inte känner till att vi inte känner till. Men när politiker styr kommer inget nytt att skapas, utan det blir bara ett val mellan redan kända lösningar - vilket bromsar utvecklingen.

Om politikerna får bestämma, då blir det på ett visst bestämt sätt, för alla. Även om det inte är det bästa, inte ens ur perspektivet vad politikerna påstår sig vilja uppnå.

Politiken hindrar samhällets utveckling

Vårt samhälle är en evolutionär process utan bestämt slutmål.

Genom samarbete, spontan ordning, frivillighet, mångfald och erfarenhet skapas fungerande lösningar som tillgodoser medborgarnas behov och som tryggar vårt välstånd.

I ett fritt samhälle prövas många olika alternativ för hur saker kan skötas. En del faller bort, några är bättre än andra och blir kvar.

I ett fritt samhälle vaskas det bästa fram i en spontan urvalsprocess där makten ligger hos konsumenterna, hos folket.

Politikerna hotar allt detta. I deras värld bestämmer de. I deras värld skall allt vara på ett bestämt sätt. Detta även om deras metod är sämre eller inte fungerar alls.

Valet står alltså inte mellan om vi skall göra på ett sätt eller ett annat. Istället handlar det om huruvida vi skall göra på ett visst sätt, politikernas sätt - eller på många olika sätt, för att se vad som fungerar bäst.

Politikens lösningar är som regel sämre än civilsamhällets spontana utveckling. Politikens lösningar måste upprätthållas med tvång. Politikens lösningar tar inte hänsyn till en ständigt föränderlig verklighet.

Politikens stora tragedi är att den hindrar andra, bättre och mer tidsenliga lösningar. Vilket leder till att saker och ting fungerar sämre. Tänk på alla de olika sätt att göra saker och ting som aldrig prövas, för att de kvävs av politiken.

Tänk dessutom på hur den tillväxt som skall garantera vårt välstånd, våra pensioner och vår trygghet begränsas när politiken ställer sig i vägen för samhällets spontana utveckling.

Dessutom saknar politikerna - uppenbarligen - den kompetens som krävs för att sköta samhällelig kärnverksamhet. De kan helt enkelt inte besitta all den kunskap, ha tillgång till all den information och äga den lyhördhet som krävs. Därför gör de fel.

Ett stabilt och välmående samhälle måste byggas underifrån. Topp- och centralstyrning fungerar aldrig i längden. 

Stöd denna blogg »

Skillnaden mellan bör och är

Många skulle behöva förstå att skilja på hur de tycker att saker och ting borde vara och hur de faktiskt är.

Verkligheten är stundtals motbjudande. Så intressant. Då får vi förhålla oss till det och göra det bästa möjliga av situationen.

Vilket inte nödvändigtvis är detsamma som att reflexmässigt utgå från att ens egna idéer om hur världen bör vara beskaffad skall påtvingas alla andra.

Folk tycker olika. Därför bör vi alla ha så stor frihet som möjligt vad gäller hur vi vill leva våra liv. Människor bör i minsta möjliga mån tvingas till ditt eller datt.

Därför skär det sig med vänsteretablissemangets förmanande ton. Vänstern är aldrig så glad som när den får ändra på folk. Men alla vi andra är hjärtligt trötta de rödgrönas ständiga försök att uppfostra oss.

Dessutom är förutsättningarna för en stabil och positiv samhällsutveckling bättre om den sker genom spontan ordning byggd på erfarenhet, mångfald och frihet - jämfört med centralstyrning och påbud från ovan som bygger på en eller annan fix eller utopisk idé som alla förväntas underkasta sig.

Det är samhället som helhet om besitter den information, kunskap och kreativitet som kan leda oss framåt - inte enskilda ideologier, partier eller politiker. Speciellt inte sådana som sätter sin egen makt framför allt annat.

Video: Politik är problemet, inte lösningen

Youtube »

Politik är ett uselt sätt att driva samhället framåt

Det till synes enkla har ofta mycket komplicerade underliggande funktioner. Det visar sig bland annat genom att extremt små förändringar av input kan leda till fullständigt olika utfall, allt annat lika.

Politiker tror gärna att deras "åtgärder" på ett eller annat område kommer att ge ett visst, förutsägbart resultat. Ibland kan det kanske fungera i någon mån. Men det kan lika gärna - mer troligt - gå på något helt annat sätt.

Oförutsedda och ofta oönskade konsekvenser kan uppstå på oväntade platser i komplexa system när man petar i något till synes orelaterat, någon helt annanstans. Det är lite som att klämma på en vattenfylld ballong. Klämmer man på ett ställe, då sväller den på ett annat.

Den som önskar ett visst, bestämt utfall måste känna till alla parametrar och besitta all relevant information (och en stor mängd till synes icke relevant information) för att över huvud taget ha en chans att lyckas. Vilket - i praktiken - är en omöjlighet.

Det är därför centralstyrning, totalitära system och detaljplanerade processer tenderar att haverera. Ju mer makten koncentreras - ju mer lägger man alla ägg i en korg, ju fler single points of failure skapar man och ju mindre stabilt och långsiktigt hållbart blir samhället.

I politiken ser man ofta hur makthavarna hoppas kunna lösa olika problem genom att tillföra mer resurser (skattepengar). Men trots att man kastar pengar på dem försvinner problemen inte. De kan till och med bli värre. Ofta gör man fel sak, försöker lösa fel problem och gör det på tok för sent.

Att ge sig på problemens symptom istället för dess orsaker är i bästa fall meningslöst - men mer sannolikt kontraproduktivt.

Ett sätt att hantera saker är genom ett lärande samhälle - som istället för att fåfängt sträva mot en eller annan dogmatisk utopi utgår från verkligheten och verkliga förhållanden. Vilket ofta faller på att de som bestämmer vill eller tror något annat.

Det enda som tycks fungera är spontan ordning. Det kan låta som hokus pokus. Men ett verkligt fritt samhälle och en verkligt fri ekonomi tenderar att utvecklas på ett närmast evolutionärt sätt. Om man bygger på erfarenhet, best practice, mångfald och marknadens självreglerande dynamik - då får man som regel det bästa resultatet.

I en marknadsekonomi råder synergi mellan marknadskrafterna - av vilka medborgarna, som konsumenter spelar en central roll. Genom våra val och vår efterfrågan styr vi utvecklingen, oräkneliga gånger varje dag. (Till skillnad från politiken, där du får göra ett val vart fjärde år.) 

Här talar vi inte om statskapitalism, svågerkapitalism eller särintressen som vill ha förmåner på andras bekostnad - utan om verklig frihet.

Det är inte en slump att länder med en fri ekonomi är överlägsna hårt kontrollerade och styrda system vad gäller att skapa välstånd.

Ibland kan detta medföra jobbiga förändringar under resans gång - i takt med att verkligheten förändras. Men om man hindrar en naturlig utveckling, då skapar man fler och helt onödiga problem som till slut kan ödelägga sådant som är viktigt i samhället.

Vi behöver öppenhet och ödmjukhet inför samhällets spontana, dynamiska utveckling - inte arroganta, maktlystna politiker med storhetsvansinne som styr och ställer över allt och alla.

Stöd denna blogg »

Den stora kompromissen

Parlamentarisk demokrati handlar - för att fungera - om kompromisser. Detta för att möjliggöra fredlig samexistens i ett civiliserat samhälle.

Men politiken utvecklas allt mer till ett maktspel där vinnaren förutsätts roffa åt sig allt. Vissa av våra ledande politiker beter sig direkt förnedrande i sin iver att komma över härskarringen.

Allmänintresset kommer - i bästa fall - i andra hand. Samhällelig kärnverksamhet tillåts förfalla. Politiken lägger sig samtidigt i allt mer av hur människor lever sina liv. Och i takt med att maktspelet intensifieras ökar polariseringen i samhället.

Detta beror nu inte bara på makthunger som sådan, utan även om den bakomliggande ideologiska drivkraften.

Om man har en utopi, då har man ett slutmål där allt antas vara i princip perfekt. Inga andra tankar eller idéer behövs då. De som sätter sig till motvärn blir statens objektiva fiender. Utopier går inte att förverkliga utan ett visst mått av förtryck.

Vänstern vill omforma samhället i enlighet med en verklighetsfrånvänd utopi. Den borgerliga människan vill mest att saker skall fungera, att staten lämnar henne ifred och att samhället tillåts utvecklas på ett spontant och frivilligt sätt.

Själv ansluter jag mig till den borgerliga tanken - och ser gärna att staten är liten men stark och bara ägnar sig åt sådant som verkligen är viktigt. Individen skall ha ett stort mått av frihet. Gränsen för denna går där hon skadar någon annan. Alla skall ha lika rättigheter inför staten.

I övrigt mår samhällsutvecklingen bäst av spontan ordning. Det finns ingen anledning att underställa medborgarna någon speciell ideologi med tillhörande utopi. Samhället är en ständigt pågående evolutionär process utan något bestämt slutmål.

Nu vet jag att den allmänna åsikten är att vi skall ha en generell välfärdsstat. Jag kan vara skeptisk till konceptet med pyramidspel. Men det är så det ser ut i folkdjupet.

So, fine! Vi lär bli kvar i den sociala marknadsekonomin. Det är den stora kompromissen.

Men vi kan samtidigt försöka minska statens makt över medborgarna. Ge folk lite mer frihet och ansvar. Då får vi utveckling och tillväxt. Och då får vi råd att finansiera ovan nämnda välfärdsstat.

I praktiken har inte heller vänstern något verkligt alternativ till den sociala marknadsekonomin. De har inte en aning om vad de skall göra efter revolutionen. För övrigt verkar det svårt att få massorna att resa sig för att störta det ekonomiska system - marknadsekonomin - som varit överlägset vad gäller att leverera utveckling och välstånd.

Den sociala marknadsekonomin är den stora kompromiss som vi alla nog får finna oss i att leva i.

Så intressant. Då får vi förhålla oss till det.

I vänsterns Sverige är alla lika fattiga

Tankesmedjan Katalys har fått en hel del uppmärksamhet för antologin Klass i Sverige som - med Sveriges Radios formulering - visar att »det svenska klassamhället lever och frodas, ojämlikheten växer och de ekonomiska klyftorna ökar«.

Nu är det ju inte så enkelt. Alla har blivit rikare de senaste 25 åren, i reella termer.

Kakan har blivit större, så att alla har kunnat få mer. En ekonomi i tillväxt är inget nollsummespel.

De rikaste kan ha blivit relativt sett ännu rikare än andra - genom lyckade investeringar i företag som skapar jobb, tillväxt och välstånd. Men allt talar för att om dessa investeringar inte skett - då hade alla blivit fattigare. Alla.

Nu stämmer det förvisso att allt för stor ojämlikhet sticker i ögonen på folk och att den kan skapa motsättningar. Men mycket talar för att Sverige ändå är ett rätt drägligt land att leva i för nästan alla.

Vilket inte hindrar socialistiska fraktioner, organisationer och partier att exploatera människans sorgliga fallenhet för avund. Vilket i sin tur skapar motsättningar och polarisering.

Frågan är vad vänstern vill göra åt saken. Man kan höja de redan skyhöga skatterna - vilket kommer att minska viljan att göra investeringar, starta nya företag och att jobba hårt. Vilket i sin tur kommer att drabba vår tillväxt och göra oss alla fattigare - genom att kakan då blir mindre än annars.

Eller så går man all in och förstatligar hela näringslivet. Men det har ju aldrig slutat väl i de länder där det prövats. Det brukar landa i förtryck, armod och ekonomisk katastrof.

Om vänstern verkligen vill se högre inkomster för de fattiga och mer pengar till offentlig verksamhet - då borde den istället kämpa tillsammans med landets företagare för större tillväxt, för en ännu större kaka. Men det kommer knappast att ske.

Istället vill vänstern döda gåsen som lägger guldägg. Vilket ju är direkt kontraproduktivt.

Det är som att vänstern hellre ser att alla är fattiga än att vissa tillåts bli rikare än andra - även om alla i det senare fallet får det bättre.

Jag kommer att tänka på ett citat från Ulf Adelsohn, när han valdes till partiledare för Moderaterna. »Det samhälle som inte tillåter människor att lyckas kommer inte heller att ha råd att ta hand om dem som misslyckas.«

Lyssna gärna till debatten mellan Daniel Suhonen, chef för tankesmedjan Katalys och Magnus Henrekson, professor i nationalekonomi verksam vid Institutet för näringslivsforskning i SR Studio Ett. »

Stöd denna blogg »

Fler kommer att dö om vi offrar ekonomin och demokratin

Det finns fortfarande massor av sätt på vilket corona-krisen kan gå åt helvete under spektakulära former. Det gäller inte minst de ekonomiska och demokratiska konsekvenserna.

Ett problem är att det nätverk av spontant samarbete som får marknaden att tillhandahålla allt vi behöver från bröd till magnetröntgenkameror kan drabbas av partiella sammanbrott, när pandemin och dess konsekvenser skapar oförutsedda störningar.

En sönderslagen leveranskedja eller en konkursad samarbetspartner kan betyda slutet och drabbar företag i flera led. Och deras anställda. Plus att det kan leda till bristsituationer.

Det behöver inte ens vara direkta samband. Till exempel kan affärs- och krogkonkurser leda till en fastighetskris som i sin tur övergår i en ännu djupare ekonomisk kris, som i slutändan drabbar oss alla.

Samtidigt rymmer marknaden en flexibilitet som har en självläkande funktion. Fördelen med spontan ordning är att utvecklingen med viss automatik anpassar sig till förutsättningarna.

Men det kräver ett stort mått av ekonomisk frihet och en fri marknad. Det största problemet i sammanhanget är politiker som lägger sig i, ändrar förutsättningar och som i panik ägnar sig åt micro management.

Social isolering och att vi gått miste om vår fria rörlighet är illa nog.

Vad gäller demokratin är det bara att konstatera att man planerar att allvarligt inskränka våra demokratiska, medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter - i smittskyddets namn.

Förvisso med en tidsbegränsad pandemi-lag. Men en sådan kan alltid förlängas. Dessutom har politiken redan flaggat för ändringar i grundlagen - det vill säga permanenta förändringar av förhållandet mellan medborgare och stat.

De övervakningsverktyg som krävs för att kontrollera att folket underkastar sig sådana förändringar finns i princip redan på plats. Sammantaget blir detta ett nyckelfärdigt system för förtryck, om någon skulle tycka att det vore lämpligt eller nödvändigt.

I sammanhanget är det värt att påpeka att våra grundläggande fri- och rättigheter har som funktion att skydda individen mot staten. Mot godtycke och rättsövergrepp. Sådant får inte lättvindigt viftas undan.

Med risk för att upprepa mig vill jag peka på en annan risk med nedstängningar och andra corona-åtgärder:

Om en del av befolkningen inte finner sig i det som sker kan det bli protester. Om makthavarna då beslutar sig för att möta sådana protester med »resoluta« åtgärder i smittskyddets och den allmänna ordningens namn - då drar man igång en utvecklingsspiral som mycket väl kan leda till radikalisering, värre oroligheter och fler permanenta inskränkningar av vår frihet.

Citat ur regeringens förslag till pandemi-lag § 8. »Regeringen får meddela föreskrifter om att allmänna sammankomster och offentliga tillställningar inte får hållas.«

Vilket ur ett demokratiskt perspektiv naturligtvis är helt oacceptabelt. Utan mötesfrihet inget demokratiskt samhälle. Socialt isolerade människor har svårt att organisera sig och att protestera. Detta handlar alltså inte bara om fotbollsmatcher och nattklubbande.

Vi ser även tecken på att det inte är populärt hos etablissemanget när någon käftar emot. Oavsett vad som är rätt eller fel i sak är sådana tendenser oroväckande. Yttrandefriheten fyller som bekant sin främsta funktion när den tillåter sådant att bli sagt som andra helst inte vill höra.

Vi måste se upp så att kuren inte blir värre än sjukan. Offrar vi ekonomin och demokratin på smittskyddets altare - då kommer även det att kräva offer. Förmodligen betydligt fler offer än själva pandemin, i vart fall på lite sikt.

Marknaden är mer demokratisk än politiken

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Marknaden är mer demokratisk än politiken »

"Marknad är direkt folkvälde med valfrihet. Politik är representativ makt som ursäkt för att styra och ställa över folk. På marknaden är vi alla med och styr – i den politiska staten ligger makten i överhetens händer."

Alla politiker är olämpliga

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Alla politiker är olämpliga »

"Ett stabilt samhälle skapas spontant ur erfarenhet, best practice och mångfald. Vad politiken som regel gör är att störa denna närmast evolutionära process. Vilket leder till ett sämre utfall."

När det goda blir det bästas fiende

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

När det goda blir det bästas fiende »

"Ta till exempel den vänsteranarkistiska tesen om ett samhälle utan stat, pengar eller klasser. Om folk så bara fick en skål ris per dag, så skulle snart ojämlikhet uppstå eftersom vissa människor kan antas vara mer sparsamma än andra. Då blir ris ett slags »pengar« i en bytesekonomi. Varpå ett slags klasser uppstår. Skall man kunna förhindra det – då krävs en stat och en ordningsmakt som griper in för att kontrollera och styra människors liv i detalj. Och då har hela tesen fallit."

Försvara friheten!

Alla människor är olika. Vi har olika smak, intressen, tro, preferenser och fixa idéer. Därför är det bra om människor i möjligaste mån får göra som de själva vill, leva efter eget huvud och ha makt över sina egna förhållanden. Det skapar lycka, mångfald och utveckling.

Det är denna frihet som politik i allmänhet och rödgrön politik i synnerhet hotar. Ju mer den härskande politiska klassen får bestämma, ju gladare blir den. Och ju mindre frihet och makt över sitt eget liv får individen. Därför måste friheten ständigt försvaras mot överheten.

Friheten måste även försvaras mot den idiotvänster som vill riva ner allt utan att ha någon rimlig plan för vad den skall göra sedan. Det finns inga principer i dess läror som garanterar människan rätt till liv, säkerhet och speciellt inte egendom. Dess utopi är en stat där allt, på alla sätt är lika för alla. Vilket förutsätter tvång och våld. Därför skall vänstern hållas borta från makten - genom en öppen och fri demokratisk debatt.

I ett fritt samhälle samarbetar människor frivilligt och spontant för att skapa och för att tjäna pengar. Vilket skapar utveckling och tillväxt. Detta är denna kapitalism som vänstern säger sig vilja krossa.

En fri ekonomi är det enda som kan rädda oss ur krisen. Tillväxt är det enda som kan rädda våra pensioner. Marknaden levererar spontant både välstånd och framåtskridande. Marknadsekonomin är det enda ekonomiska system som är fullt kompatibelt med en demokratisk rättsstat.

Friheten slår vakt om människans naturliga rättigheter. En rättighet kan sägas vara motsatsen till djungelns lag. Det är att - medvetet - införa objektivt tillämpbara regler för att skapa något slags grundläggande ordning. Som rätten till liv. Rätten att fritt få yttra sig. Rätten till egendom.

Man skulle kunna tala om principer för en liberal, demokratisk rättsstat som vuxit fram för att garantera fredlig mänsklig samexistens. Ett slags minsta gemensam nämnare för ett civiliserat samhälle. Rättigheter som vilar på årtusenden av civilisationsdebatt och erfarenhet.

Det är dessa principer som politik i allmänhet och det rödgröna blocket i synnerhet försöker undergräva - eftersom de hindrar dem från att göra som de vill. För tillfället verkar det vara speciellt populärt att vilja inskränka andras yttrandefrihet.

Friheten måste ständigt försvaras. Och det är vanligt folk som måste göra det. Någon annan lär nämligen inte vara intresserad av konceptet.

Med detta vill jag avrunda med mitt eviga mantra: Människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en persons frihet går där hon inskränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter inför det offentliga.

Vore inte det en skojig idé?

Vägen till en rimligt fungerande stat

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Vägen till en rimligt fungerande stat »

"Sverige är helt enkelt så marinerat i politisk och byråkratisk makt att man kan ägna årtionden åt att städa upp i systemet – utan att vanligt folk skulle märka annat än att offentlig kärnverksamhet då fungerar bättre och att skatterna sänks."