Norge – som inte är med i EU – har som regel fler korrespondenter och journalister på plats i Bryssel än Sverige.
Att svenska medias EU-rapportering är knapphändig och ofta dålig är ingen hemlighet. Medieföretagen erkänner det själva. Främst verkar det vara en fråga om pengar och prioriteringar.
Och om media ändå sätter en korre i Bryssel – då förväntas han eller hon ofta täcka all slags nyheter på hela kontinenten. Det säger sig självt att det då inte är så lätt att tränga in i EU:s täta och snåriga politiska vegetation.
De fast stationerade svenska journalister som finns i Bryssel gör så mycket de hinner och mäktar med. Problemet är att de är så få. Skall en tidning kunna göra ett bra jobb, som står i proportion till den politiska betydelse som EU har – då skulle den behöva sätta upp en mindre redaktion på plats.
För det är krångligt att göra research i EU. Det är knappt så att vi som jobbar i EU-apparaten klarar av att vara on top vad gäller våra specialområden. Att bevaka EU är alltså en uppgift som är större än vad en enskild journalist egentligen mäktar med.
Det räcker inte med att följa the paper trail och att bevaka sammanträden. I all journalistik är väl upparbetade personliga kontakter och personliga möten viktiga. I EU är sådana helt nödvändiga för att man alls skall kunna skapa sig en bild om vad som verkligen sker.
Så det är inte så konstigt att svenska medias EU-bevakning framstår som sparsam och ofta ytlig.
Men det är ett problem. Uppskattningsvis tre av fyra svenska lagar har sitt ursprung i EU:s politiska processer. Om detta arbete – och om det löpande arbetet i EU:s institutioner – får svenska folket inte veta speciellt mycket.
Samtidigt kan nyheter om EU sälja och bli en bra affär för medieföretagen. Se bara på den brittiska pressen, som lever gott på sin tämligen EU-kritiska bevakning. Vilket i sin tur gör debatten om EU-frågorna levande i Storbritannien.
Och det saknas verkligen inte material och inspiration. Om jag fick en EU-krönika i till exempel Expressen eller Aftonbladet – då skulle jag kunna leverera löpsedelsmässiga texter varje vecka.
- Inte menar du väl göra en Assange?
SvaraRaderaBra att du tar upp frågan, men utgår du inte från tanken att Sverige är en så rik mediemarknad att man kan ha flera journalister posterade i Bryssel och Strasbourg. Det undrar jag om Sverige är?
SvaraRaderaNej, Sverige är inte bäst i klassen men bättre än många länder i östeuropa som inte har någon närvaro överhuvudtaget. Även en kvalitetstidning som El Pais har fått skära ner betänkligt på rapporteringen.
Förutom att media har ekonomiska svårigheter och utrikesjournalistik är en dyr genre finns några andra problem.
EU är en 2000-talets mest intressanta utvecklingar. Överförandet av beslutskraft från politiken och administrationen till diplomatin. Det gör att konflikter mellan medlemsstater inte övergår till politiska skiljelinjer. Den diplomatiska praktiken gör att underhandlingarna blir högt konfidentiella, hemliga och finns inte tillgängliga för allmänheten. Det finns inga anteckningar i ministerrådet som speglar vilka ståndpunkter medlemsländerna intagit, oftast återges bara ett enhälligt beslut efter att det mesta arbetet gjorts i Coreper (som rätt få Brussels-insiders heller känner till).
Det är ofta otydligt vem som kan uttala sig i en fråga. Ett exempel låt oss ta en utrikespolitisk fråga: ska man lyssna på EU:s president, EU:s utrikesminister, ministerrådet, kommissionens ordförande eller det sittande ordförandelandet?
De långa beslutstiderna gör att europanyheter har svårt att få genomslag i media. Det, tillsammans med det diplomatiska arbetssättet, är en av förklaringarna till att EU-nyheter blir extra torr utrikesjournalistik, koncentrerad till toppmöten. Krönikor går väl att skriva, men de ska ju också gripa tag i något reellt och ge substans till läsaren. Det blir inte nyheter som lockar annonsörer.
Tankesmedjorna i Bryssel, som t.ex. The Economists EU-signatur Charlemagne påpekat, handlar mest om gott kaffe, smarriga croissants och innehållslösa seminarier med det fåtal kommissionärer och tjänstemän som har tillräckligt tunga namn.
Du har många särintressen i Bryssel förstås, men de kommunicerar hellre hemmavid än på Europanivån.
Dessutom har mediet som etablerar en journalist på europanivå en konkurrent: den Europeiska Unionen. EU:s kommunikationsstrategi handlar inte bara om att förse med material, utan också att själv producera redaktionellt content. Den intresserade kan följa debatten kring tidningen The European Voice.
Waldemar:
SvaraRaderaJapp. Maktöverföringen är en intressant och oroväckande företeelse. Vilket gör det än viktigare att det som sker hålls upp till allmän beskådan.
Jag tror att *ett* av problemen med ACTA är just detta. Tjänstemännen och diplomaterna fick väldigt långt koppel. Och nu är det politikerna som får stå där och se dumma ut.
Hela maktförskjutningen mot den post-representativa demokratin skulle behöva visas upp och diskuteras.
Alltså, där vid frukostbordet, med hushållsosten och kaffekoppen och det där man brukar ta fram, inte är det så stor skillnad om man sitter i en hyresrätt, en bostadsrätt eller rent av är egendomslös sambo?
SvaraRaderaDet vore väl underligt om det var det?
Skulle mackan smaka annorlunda om smöret kom från Stockholm, Bryssel aller Wall Street?
Sveriges radio hade i torsdags ett inslag om den nya prövningen av närhetsprincipen som riksdagen ska göra av varje förslag från kommissionen som en följd av Lissabonfördraget.
SvaraRaderaEn slutsats är att när riksdagen nu kommer in tidigare i processen så har det visat sig att de svenska riksdagsledamöterna egentligen ogillar EU:s klåfingrighet för det mesta.
En annan slutsats är att det nu också gått upp för riksdagens ledamöter hur snabbt EU-karusellen snurrar och att de inte tycker att det är särskilt bra.
Möjligen lite ljus i tunneln alltså?