På 1800-talet stod striden om tryckfriheten mellan kungen och tidningar som Aftonbladet. Utgivningsrättigheter drogs in och lika snabbt uppstod nya varianter av dessa tidningar, vars utgivningsbevis sedan också drogs in – i en ständig katt och råtta-lek.
Under andra världskriget grep regeringen in och försökte bland annat stoppa Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings svidande kritik mot nazismen. I några enstaka fall lyckades censuren – men i ett större perspektiv blev resultatet bara att GHT och Torgny Segerstedt fick mer uppmärksamhet.
I dag lever vålnaderna av Karl XIV Johans indragningsmakt och samlingsregeringens krypande för tyskarna kvar – men i ett helt nytt medielandskap, på nätet. Och föga förvånande är det en konsekvens av den ständigt pågående upphovsrättsträtan.
Först var det en site som länkade till strömmande sportsändningar på nätet som inte bara fick sin verksamhet stoppad – utan även sitt domännamn förverkat. Och nu vill åklagare att stiftelsen som hanterar .se-domänerna skall dra in The Pirate Bay:s domännamn.
Min poäng är att man måste skilja på handlingar och på den plattform från vilken en handling sker. För att ta ett exempel: Nyligen fälldes tidningen Expressen för vapenbrott. Vore det rimligt att dra in Expressens utgivningsbevis för den sakens skull? Eller ta striden om spelannonser, som blivit rättssak. Vore det verkligen rimligt att dra in de inblandade tidningarnas utgivningsbevis?
En publicistisk plattform som sådan borde stå över pågående rättsfall. Det må vara en sak att en viss handling eller verksamhet kan stoppas av rättsväsendet. Men att dra in ett domännamn – och därmed döda en publicistisk plattform – det bör inte få förekomma.
Detta oavsett om det handlar om en dagstidning, en blogg, en länksamling eller en "fildelningssite". (Vi måste hålla i minnet att mycket som kan nås genom The Pirate Bay är material som ligger där helt lagligt – ofta upplagt av upphovsmannen själv, som en enkel och effektiv distributionskanal för till exempel musik, böcker, dokumentärfilmer och bilder. För många är TPB alltså en helt legitim publicistisk plattform.)
På många sätt är ett domännamn att jämföra med rätten att ge ut en tryckt publikation. Och om något olagligt sker – då är det inte namnet, utan handlingen som de rättsvårdande myndigheterna skall fokusera på.
Dessutom: Med tanke på rådande upphovsrättslagstiftning och de nya regler som är på gång (till exempel EU:s "notice and action") är det bara att konstatera att i princip alla webplatser riskerar att bryta mot lagen. (Formellt sett kan det räcka med att länka till en tidningsartikel för att råka illa ut.) Att då etablera en praxis som ger staten och dess funktionärer möjlighet att stänga ner i stort sett vilken web-plats som helst – det är riktigt, riktigt dåligt och farligt.
Det är anmärkningsvärt att varken media eller den tyckande klassen tycks reagera på det som nu sker.
Läs mer:
Nils Funcke: Karl XIV Johans skelett skramlar än »
Falkvinge: Prosecutor Hints That Root Domain Registry Is Criminally Liable... »
Copyriot: Domännamnskriget och tystnaden »
Moi: Fildelning – Helt nya frågor på banan »
Viktiga frågor. Men generellt tror jag saker och ting går åt informationsfrihetens håll.
SvaraRaderaCensur och internet går liksom inte ihop. Västvärldens samhällen är integrerade med nätet. Visst kan Regimen gå in och demonstrera sin makt genom att stänga ner sajter, men generellt tror jag tiden är på frihetsrörelsernas sida.
Regimen och Mainstream Media ogillar nätet. De är rädda för vad som pågår där. Gott så.
Det är helt självklart att med tiden så "vinner" nätet och informationsfriheten. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta och hur den tiden kommer att se ut.
RaderaJag ser att det här är så gott som en exakt kopia av vad som hände när tryckpressen kom. Då tog det ungefär 150 år med repression och kostade mycket blod innan den accepterades fullt ut.
Jag tycker inte att det är något vi behöver upprepa...
Detta kapitel kommer inte ta 150 år på sig för att lösas upp. Historiska trenden har alltid varit att saker sker snabbare ju längre fram i tiden man blickar.
RaderaDet förra årtusendets etablerade media och deras entourage av godkända proffstyckare har totalt sålt sig till makten. De sitter i knät på makten, livrädda för att förlora sin priviligierade ställning. Och proffstyckarna i TVs morgonsoffor är ett bihang till gammalmedia. De har fått sitt inflytande av Mainstream Media. Utan Mainstream Media vore de intet. Naturligtivs är de systemlojala. Annars blir de inte inbjudna i framtiden. De låtsas bara vara kritiska intellektuella rebeller i "ofarliga" frågor för att upprätthålla skenet av att vara ett kritiskt granskande anti-etablissemang.
SvaraRaderaSå rätt, så rätt...
RaderaMan kanske ska bli en sån där "doomsday-prepper"!?
Sedan ska vi inte missa vad åklagaren vill ha det till när se stiftelsen inte vill förverka adressen, nämligen att de gör sig skyldiga till medhjälp till medhjälp till upphovsrättsbrott. Så hur många medhjälpssteg behövs det till vattenfall kan bli anklagade för att leverera ström till servrarna tro?
SvaraRaderaDN: Vägrar stänga ner Pirate Bay
"Ingblad tycker också att stiftelsen i praktiken gör sig skyldig till medhjälp till medhjälp till upphovsrättsbrott genom att inte avregistrera piratebay.se"
Det är det här som är kärnan i kritiken mot den rådande ordningen med upphovsrätt. Att den leder in polis och åklagare i okända juridiska tassemarker där man helst ska låta bli att trampa. Och eftersom landets politiska ledning tydligen numer finner det ganska praktiskt att låta landets åklagare och domstolar att skapa rätt i stället för att visa vägen med tydlig lagstiftning så har i praktiken demokratin abdikerat.
SvaraRaderaDet må låta absurt, men den demokratiska beslutsprocessen har abdikerat för juridiken - det går inte att komma ifrån. Och vi har de politiker vi förtjänar. Och det går inte att ändra på förrän nästa år...
Det vore mycket olyckligt om rätten valde att förklara domännamnet förverkat med stöd av Brottsbalken. Brottsbalken talar nämligen om föremål och man borde ju tycka att det skulle finnas en anständighetens gräns för hur långt man kan töja begreppet föremål.
SvaraRaderaMen i princip är det ju samma logiska problem som fildelningsfrågan i sig. Information är inget fysiskt föremål som man kan rå om och som kan tas ifrån en. På samma sätt är ett domännamn inte något som man kan ta ifrån .SE-stiftelsen och låsa in i ett bergrum någonstans. Och om nu helvetets portar öppnas, kommer vi då på sikt att få en oändlig lista av domännamn som inte får användas. Det innebär ju om inte annat ett praktiskt problem som kommer att drabba samhället när man ska göra den listan tillgänglig för sökning.
I Upphovsrätten talas det däremot om egendom och här kan rätten att nyttja ett domännamn anses vara en egendom som kan förverkas. I praktiken betyder det i så fall att staten kan förvärva sig rätten till alla domännamn under .se, vilket i praktiken skulle tvinga administrationen av .se utomlands. Ingenting säger ju att en toppdomän behöver administreras i det land som den förknippas med.
Faktum är att nu när ICANN är i process att lansera privata toppdomäner så finns ju risken att man kan få se adresser som pirate.bay. Och vad vore vunnet på det?
Men det är väl inget som kammaråklagare Ingblad bryr sig om. Brottslighet utanför landets gränser är ju inte hans ansvar.
Personligen anser jag att om upphovsrätten skall ses som ägande, då skall den ses som ägande av mark.
RaderaAtt gå på privat mark inkräktar på markägarens rättigheter, men här i Sverige har vi sagt att det är tillåtet att göra så så länge vi förhåller oss till de skyldigheter vi har i allemansrätten. Detta för att allmännyttan överväger markägarens rättigheter.
Upphovsrättsindustrin försöker få det till att TPB gjorde motsvarigheten till att odla spannmål på annans mark - vilket är helt uppåt väggarna tokigt i mitt tycke.