Superstaten EU: The Point of No Return närmar sig snabbt

Nu är vi där! Nu har EU:s härskande klass ställt till det så till den milda grad att de kan hävda att vi måste göra en fullskalig politisk (och ekonomisk) union av EU – för att det inte skall gå fullständigt åt helvete.

Frankrikes president, François Hollande, menar att Europa annars riskerar att falla samman eller till och med bli utraderat från världskartan. Såpass.

Never Waste A Good Crisis.

På något sätt känns det som en synkad kampanj. I Sverige sänder Carl Bildt samma signaler. Och gamla politiska tungviktare som Göran Persson lägger huvudet på sned och säger att jaja, så småningom har vi inget annat val än att ansluta oss till den gemensamma valutan och byta kronan mot euron.

Någon lösning på EU:s demokratiska underskott presenteras inte. Istället kommer man att överföra ännu mera makt till icke-valda byråkrater i Bryssel, Luxemburg och Frankfurt. Några tankar om hur man kan stärka närhetsprincipen föreslås inte. Istället är det mer överstatlighet som står på dagordningen. Mångfald och institutionell konkurrens ersätts med centralstyrning. Istället för fri företagsamhet får vi ökad korporativism där politiker och särintressen gör upp utanför den del av den demokratiska apparaturen som medborgarna har insyn i.

Ett problem när man synkar ihop olika modeller och system är att det ofta är det som är sämst som vinner, för att det har de mest högljudda företrädarna. Denna mekanism ger oss redan ett idiotiskt, skadligt jordbruksstöd och skattesubventionerat rovfiske. Det är denna mekanism som kommer att ge oss en fransk rättsordning, där allt som inte uttryckligen är tillåtet är förbjudet. Belgisk byråkrati. Tyska affärstidslagar...

Att EU:s ledare inte har folket med sig, det tar de ingen notis om. De bryr sig inte om ifall de råkar bryta sönder det sociala och demokratiska samhällskittet, som i Grekland. De bryr sig inte om ifall de råkar kränka äganderätten, som på Cypern. Och de bryr sig inte om ifall den övervakningsstat de bygger upp urholkar de medborgerliga rättigheterna.

Omfattningen av EU-byråkratins arrogans måste man nästan ha sett på nära håll för att riktigt förstå. Det är som om alla beslut och färdriktningen är bestämd redan på förhand. Hemlighetsmakeri, kåranda, riggade beslutsprocesser, bortblandade kort, politisk bekvämlighet och ointresse för fakta skapar ett demokratiskt svart hål – en post-demokrati, i vilken till slut ingen kan hållas ansvarig för konsekvenserna.

I EUR-lex, som är databasen över EU:s regelverk finns redan 1.400.000 olika dokument – som vi är skyldiga att förhålla oss till. Regelverket för EU:s företag beräknas kosta unionens företag 600 miljarder euro per år. (Enligt ex-kommissionär Verhaugen.) Och under de årtionden som man påstått att man försökt förenkla och minska den byråkratiska bördan har antalet regler för företagen tredubblats. Då är det inte att undra över att den ekonomiska tillväxten stryps.

Och nu skall vi alltså öka takten. Inom två år vill den franske presidenten att stommen till den totala politiska och ekonomiska unionen skall vara klar. Tysklands förbundskansler håller med. Liksom den italienske premiärministern. I Sverige har varken regeringen eller oppositionen något att invända, tvärt om.

Det är nu det händer.

Om inte människor reagerar nu och om inte EU-kritiken organiseras upp nu – då är vi väldigt snart vid en punkt där inget kan rullas tillbaka, reformeras eller ändras. I vart fall inte under ordnade former.

SR | Europaportalen | Sydsvenskan | Motpol