En lite för enkel bild av Europaparlamentet

Anna Hedh (s) håller anförande i ett öde Europaparlament.
(Den lilla, lilla röda pricken strax över bildens mitt.)

I dagens DN skriver Hanne Kjöller om ledamöterna i Europaparlamentet och deras synlighet i media. [Länk»] Främst hoppar hon på Anna Ibri­sagic (M), men även Christian Engström (PP) får sig en släng av sleven.

Jag har kanske ingen anledning att försvara Ibrisagic, men en snabb slagning i Mediearkivet.se visar att i vart fall Christian Engström varit mer synlig i media än vad Kjöller påstår.

Sedan kan man ju fråga sig vad som menas med att vara aktiv i media. Att få saker publicerade är naturligtvis det enda som verkligen räknas. Men jag tycker ändå att man kan skänka en tanke till oss som sitter och sänder debattartikel efter debattartikel från ledamöterna till media, där det är trångt om utrymme och svaret oftast blir ett nej tack.

Speciellt svårt är det att få in texter om de stora EU frågorna – som demokrati och öppenhet. Svenska debattredaktioner saknar i princip intresse för dessa ämnen. Men vi fortsätter att sända in debattartiklar och att försöka tjata in dem.

Ofta är det dock ledamotens blogg som blir den huvudsakliga kommunikationskanalen – så att intresserade medborgare i vart fall kan söka sig fram till den information som media inte är intresserade av att publicera.

Läs Christian Engströms blogg här » Och följ @Engstrom_pp på Twitter!


Inför EU-valet kommer vi att få se massor av statistik om ledamöternas aktivitet. Vilket ger en bild. Men den redovisar som regel inte allt det arbete som sker bakom kulisserna. Till exempel är ledamöter med specialkunskap och som fokuserar på sakfrågor i högsta grad aktiva vid hearings, på seminarier och i det kunskapsspridande arbete som är en viktig del av deras uppdrag. Det syns aldrig i någon statistik.

Speciellt fånig tycker jag att statistiken över talartid i plenum är. Kolla in bilden ovan. Den lilla, lilla röda pricken strax över bildens mitt är Anna Hedh (S) som talar inför en stort sett tom kammare. Man kan undra till vilken nytta. När ett ärende kommit så här långt är allt redan avgjort. Men det ger fina pinnar i den statistik över talartid som ibland är det enda media bryr sig om.

I statistiken över talartid ingår även så kallade röstförklaringar. Det är när ledamöter håller ett litet anförande efter voteringen, för att förklara varför de röstade som de gjorde. Detta är rimligen tänkt för att ledamöter skall kunna förklara sig, om de vid enstaka tillfällen röstat på ett sätt som kan vara svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden. Men det är inte hur detta instrument används.

Massor av ledamöter håller oändligt många fullständigt meningslösa anföranden under förevändning att de är röstförklaringar. På så sätt kan de få ett snyggt, gratis Youtubeklipp där det ser ut som om de håller ett viktigt anförande i parlamentet – när det i själva verket fullständigt saknar betydelse och sker inför en nästan tom kammare när alla andra har gått på lunch.

Men – framför allt – att ta upp tid med meningslösa röstförklaringar ger som sagt pinnar i statistiken över talartid.

En röstförklaring behöver inte ens avges muntligt. Det räcker med att sända in skriftliga röstförklaringar om allt möjligt som parlamentet har röstat om. Lite som en insändare, som ingen någonsin kommer att läsa. Det ger också ledamoten pinnar i statistiken över talartid trots att ingen har talat, märkligt nog.

Det finns ledamöter vars praktikanter och assistenter ägnar större delen av Strasbourgveckorna med att sitta och skriva röstförklaringar om allt mellan himmel och jord, vars enda syfte är att blåsa upp ledamotens statistik över talad tid. (Detta var en taktik som flitigt användes av Junilistan under förra mandatperioden.)

Vad ledamöterna verkligen åstadkommer kommer lätt bort i sammanhanget...



En typisk röstförklaring i Europaparlamentet.