Nätneutralitet: I vilken ända av snöret skall man ta betalt?

Några saker så här efter att Europaparlamentet i dag röstat för nätneutralitet – eftersom själva begreppet nätneutralitet tycks betyda olika saker beroende på vem man frågar. Här är mina fem cent...

Nätneutralitet är, som jag ser det, att man inte diskriminerar mot någon (laglig eller icke tekniskt skadlig) tjänst, applikation eller funktion på internet. Nätet skall vara öppet och fritt och samma regler skall gälla för alla.

Sedan har vi frågan om priset, vilket var vad det mest handlade om i Europaparlamentets votering. De stora kabelägarna vill ha mer betalt av företag vars tjänster kräver stor bandbredd (till exempel video). Men även av företag som bara är framgångsrika (som till exempel har många kunder, men inga gigantiska krav på bandbredd). Här finns en oroväckande tendens att kabelföretagen ser en chans att brandskatta nya företag. I vart fall om dessa företag vill finnas på ett "A-nät" istället för på ett långsammare och sämre "B-nät".

Vilket skulle innebära att alla inte kommer att spela på samma spelplan, enligt samma regler. Det kan i sin tur skada den fria konkurrensen, nätets utveckling, nya tjänster, våra fria informationsflöden och så vidare. Dessutom vore det dåligt och tråkigt för oss konsumenter. Vi vill ju ha god tillgång till allt som finns på internet.

Och faktum är att man redan har olika priser – men i den ända av snöret där det är rimligt: Beroende på konsumerad volym.

Den som bara vill läsa lite mail någon gång då och då klarar sig med ett enkelt och billigt nätabonnemang. Den som vill se på strömmande video dagarna i ända får köpa större trafikvolym, det vill säga ett dyrare abonnemang. Det är vi kunder som väljer hur vi vill utnyttja nätet och allt som finns på det.

Detta innebär att man inte stryper, brandskattar eller inskränker utbudet. Istället betalar vi för hur mycket vi använder. Vilket känns som en rätt självklar och icke-kontroversiell modell.

Möjligen kan man fundera kring hur det skulle vara om vi hade ett helt fritt internet där spontan ordning råder. Men där är vi – tyvärr – inte i dag. Det internet vi har i dag är redan till delar reglerat, det ägs av Big Government och Big Business. Många av kabelägarna är gamla telemonopol, som fortfarande inte är speciellt intresserade av konkurrens. Vilket är precis de aktörer som hade velat se ett A-internet och ett B-internet.

Politiker skall naturligtivs inte reglera vad som får finnas på internet. Och det är inte alls vad detta handlar om: I den rådande situationen känns det rätt rimligt att politiken – när den ställs att välja mellan att gå vissa särintressens ärenden och att säga att lika regler skall gälla för alla – väljer det senare. Det är en skillnad mellan att bestämma vad som skall få finnas eller inte finnas på nätet å ena sidan och att slå fast principen att nätet skall vara fritt och öppet å andra sidan.