Sossarna: På stället marsch

Socialdemokraterna har haft partikongress – "Framtidskongressen". Man kom fram till att satsa delar av våra pensionspengar på en järnväg som aldrig kan bli lönsam. Dessutom stärkte LO sin makt över partiet. Sedan sjöng man Internationalen och åkte hem.

Någon förnyelse kunde inte skymtas. Inte denna gång heller.

Man kan tycka att de urusla opinionssiffrorna borde få sossarna att vilja tänka nytt. Eller S-väljarnas demografi (få unga väljare, medan de gamla dör av). Eller den allmänna bilden av att det inte går speciellt bra för regeringen.

Socialdemokraterna har alla skäl att tänka nytt och förnyas. Men det sker inte.

De får väl inte för LO, kan man anta. Som intresseparti nära lierat med ett särintresse är balansen känslig. Mycket av den politik som känns allt mer otidsenlig är beställningsjobb från facket. Mot det fungerar inga sakliga argument, logik eller en förändrad verklighet.

Det är också möjligt att sossarna inte har förmåga att tänka i nya banor. Helt enkelt eftersom de inte vet vad de vill, vart de vill och vilka (mer än LO) de är till för.

Detta är dåligt, för Sverige. Det gör vårt land till offer för omständigheterna, utelämnar oss till ödets nycker och yttre krafter.

Det enda som räddar Socialdemokraterna är att oppositionen också är vilsen – och satt den för tillfället har abdikerat från sin roll som opposition, genom Decemberöverenskommelsen.