Brittiska Labour har valt Jeremy Corbyn till ny ledare. Han är jättevänster. [Länk»]
Många inom Labour ser detta som en gigantisk facepalm. Och inom Tories hurrar man över att motståndarna valt en ledare som de menar aldrig kan vinna ett parlamentsval.
Men jag undrar... Det kan vara ett misstag att underskatta Corbyn.
Vi lever i intressanta tider. Parodivänstern härjar fritt. Misstron mot den politiska klassen är utbredd. Det finns ett stråk av oregerlighet i folkdjupet.
Corbyn lovar avgiftsfria universitet, han säger nej till nedskärningar, han vill åternationalisera kollektivtrafiken... Det är saker som många människor – möjligen lite obetänksamt – håller med om. Saker som de som tänker med hjärtat gillar. Saker som kan tända vänstern.
Bli inte förvånad om Labour kommer att få se en Corbyn-effekt.
Jeremy Corbyn bör ses som en slutprodukt av den postmoderna vänsterns allians med konservativa industrifackförbund, snarare än som ett nytt inlägg i brittisk politik, som Tony Bailr, Harold Wilson eller Margaret Thatcher var. Alla dessa är naturligtvis produkter av sin tid, men det som utmärker Corbyn är som sagt att denne egentligen inte har någon ny doktrin, utan snarare en hög hophäftade flygblad med vänsterslogans, som i kölvattnet av finanskris, storbanksgräddfilar och nerdragningar tilltalar många. Ett av de tydligaste exemplen på detta är det förvisso handfasta och raka, men realfinansiellt vansinniga förslaget att fylla på statskassan med sedelpressen, för att kunna köpa sina massiva byggprojekt, förstatliga saker och ting och generellt refinansiera sina reformer.
SvaraRaderaSaker som ovanstående varvas med rena fackbeställningsjobb som att återöppna kolgruvor och driva för utträde ur EU. Inget nytt under de solen, eller snarare de röda fanorna.
En tredje detalj som avslöjar Corbyn är de rent populistiska utspel och PR-stunt han hunnit med; kapat ett proflyktingrätts-möte med partipolitik (till vissa deltagarnas irritation) sjunga kampsånger på en pub och så vidare. Corbyn vet att hans handlingsfönster förvisso är brett och starkt i och med det mandat han fått, men ändock fragilt, då denne inte fått med grädden inom Labour, som antingen inte vill ha med denne att göra eller gör en läpparnas bekännelse inför faktum. Detta kan bli den avgörande faktorn som välter Corbyn-tåget, så denne måste handla snabbt.
Jag håller dock med att man inte skall underskatta Corbyn. Denne tilltalar många grupper som annars är splittrade och svårfångade politiskt; unga, så kallade "gränsrötter", invandrare, missnöjda fackförbundare, universitetsvänstern, gamla rävar som minns Michael Foot, Arthur Scargill, Tony "Red Robbo" Robinson och Tony Benn, lanske rent av protektionistiska företagare och så vidare. Med tanke på den spretiga och populistiska plattformen så förväntar sig alla en bit av popvänsterkakan...
Frågan är om det går att baxa igenom detta politiska skatbo genom nålsögat som är valdagen. Jag tror speciellt att någon som Corbyn fullständigt struntar i saker som inte passar in i dennes tankevärld; som den växande antimigrations-opinionen, konflikten mellan den gröna och mörkröda delen av Labour (den förstanämnda kommer ju att ha åsikter om tex. kolgruvornas subventioner). Det är detta som är det primära hotet mot Corbyn nu som jag ser det.
Tory-partiet gör bäst i att avvakta och se. Har de tur så kommer detta gammelnya Labour att sätta eld på sig självt när en valplattform skall formuleras, och realpolitiken visar sitt fula nylle...klarar en populistisk idealist som Corbyn att möta nämnda nylle? Tveksamt.