Därför kommer EU inte att hjälpa Sverige att hantera flyktingkrisen

Sverige hoppas att EU kommer att hjälpa oss att hantera flyktingkrisen. Till exempel vill regeringen att flyktingar skall omlokaliseras härifrån till andra medlemsstater. (Hur nu det är tänkt att gå till.) Och så vill regeringen att EU ger oss ekonomiskt bistånd.

Det kommer inte att ske. I vart fall inte i någon omfattning av betydelse.

Man kan visserligen – med fog – hävda att EU sägs ha en gemensam flyktingpolitik. Men en sådan kan bara fungera om alla EU-länder har samma regler och ekonomiska villkor för mottagningen. (Vilket inte nödvändigtvis vore en bra idé, det heller.) Det räcker liksom inte med att bara ha en gemensam yttre gräns.

Och Sverige vill vara bäst i klassen. Vi vill vara mer generösa än alla andra, på alla sätt. Vår självbild tycks kräva det.

Vilket är en storartad humanitär gest – som naturligtvis har gjort Sverige till en magnet för flyktingar och ekonomiska migranter. Och det kommer inte att ändras av att logi och resurser för mottagning håller på att ta slut. Migrantströmmar är komplicerade processer som man inte kan slå på och av, bara sådär.

(Politiker förstår sig verkligen inte på dynamiska effekter. De har inte ens en skissartad uppfattning om begreppet eller konceptet.)

Sveriges dragningskraft drabbar i sin tur de EU-länder som ligger på vägen. (Nu senast oroas tyskarna över att de kan komma att behöva ta hand om de flyktingar som för tillfället samlas i de nordtyska hamnstäderna.)

Dessutom anser regeringarna i så gott som alla EU-länder att den generösa svenska flyktingpolitiken drabbar resten av unionen. (Vilket för övrigt även kan sägas om den tyska politiken. Men den är nu på väg att omprövas.)

EU-ländernas inställning är klar: Om Sverige lockar flyktingar till EU, då får Sverige ta hand om dem.

Utan att lägga några värderingar i denna inställning är det bara att konstatera att det är så det är.

Disclaimer: Jag har inget emot invandring. Jag tycker att människor skall ha frihet att bo var de vill. Men inte på andra människors bekostnad. Gränsen för denna frihet går, precis som för andra former av frihet, där man kränker andra människors frihet, säkerhet, egendom eller rättigheter.

Och jag kan personligen tänka mig att bidra till flyktingmottagande – efter förmåga och av humanitära skäl – för människor som flyr krig och förföljelse. Men det måste i så fall ske med något slags rim och reson.