Ironin vid välfärdsstatens slut

"Staten är den stora illusion, i vilken

alla tror sig kunna leva på andras bekostnad."

– Frédéric Bastiat –

Den generella välfärdsstaten är inte hållbar. Den fungerar ungefär som ett kedjebrev eller ett pyramidspel – som ständigt måste fyllas på med pengar från människor som i slutändan kommer att bli blåsta.

Förr eller senare kommer detta system av önsketänkande att nå sin slutstation. Men ingen tar tag i frågan. Borgerligheten törs inte och saknar möjligen även den kompetens som en genomgripande reform kräver. Vänstern vill inte eller förstår över huvud taget inte att vi har ett problem.

Flyktingkrisen kan påskynda sammanbrottet. Om man fyller på systemet med människor som kan förutses tillföra mindre än de kostar, då tar pengarna slut snabbare. Men flyktingkris eller inte, det kommer att ske ändå.

Ironin i det hela är att den vänster som mest entusiastiskt har försvarat välfärdsstaten samtidigt har drivit på den mycket generösa flyktingpolitik som påskyndar dess sammanbrott.

Vad kan vi göra istället? Det enda som verkligen är hållbart är ett system där människor under sin livstid tillför systemet de pengar som i normalfallet behövs för finansiera deras egen vård, omsorg, sjukförsäkring och pension.

Tillväxt (som i grunden kräver ett betydligt mer gynnsamt företagsklimat) kan hjälpa till.

Men det är en dålig plan att tro att man i långa loppet kan trolla fram pengar ur tomma luften.