Myten om den oberoende journalistiken

I grundskolan hade vi en samhällskunskapslärare som bankade in följande budskap i oss: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

Precis. Så kallat oberoende journalistik är en vacker idé, men inte mer än en myt. Det gäller alla, inte minst statliga så kallade public service-media.

Det handlar om allt från att media är en del av det allmänna åsiktsdrevet till att enstaka journalisters personliga erfarenheter, åsikter, hangups och intressen styr vinkel, urval och frågor.

Alternativa nyheter, analyser och åsikter får vi i dag från bloggar, utländska media och alternativmedia som Flashback. Det finns även nyhetsaggregatorer (som bubb.la) som samlar upp sådan alternativ information på ett ställe och gör den överblickbar.

Det hela är egentligen rätt enkelt: Du måste själv söka information, värdera källor och göra en analys – om du verkligen vill veta vad som sker i din stad, ditt land eller i världen.

För att ta ett aktuellt exempel: Den som bara läser Aftonbladet eller DN kan lätt få ett intryck av att nationalekonomen Tino Sanandaji är en högljudd men oseriös deltagare i migrationsdebatten. Och den som bara läser hans blogg (och de som länkar till honom) får bilden av att flera av landets ledande mainstreammedia medvetet blundar för fakta, statistik och ekonomiska realiteter.

Här kan man inta en typisk, fjantigt svensk position och säga att sanningen är varken det ena eller andra, utan ligger i mitten. Det är med största säkerhet fel. Någon av de två bilder som förmedlas är sannolikt betydligt mer korrekt än den andra.

Detta är något man, som intresserad samhällsmedborgare, måste sätta sig in i och analysera på egen hand. Vilket kan vara jobbigt, så väl på ett praktiskt som mentalt plan. (Inte minst när åsikter ställs mot fakta.)

Men det handlar inte bara om vinkel, utan även om urval.

Övervakningsfrågorna är viktiga och angelägna. Det handlar om våra fri- och rättigheter och ytterst om vår demokrati. Nya former av övervakning som föreslås utgör dessutom ett hot mot hela vårt IT-samhälle. Och Miljöpartiets svek i dessa frågor är direkt spektakulärt.

Men i gammelmedia är det i stort sett tyst. (Utom när någon enstaka journalist får glänsa med att ha träffat Edward Snowden, utan att för den sakens skull lyckas ställa de verkligt intressanta frågorna – eller när man pliktskyldigast rapporterar om någon form av pågående rättslig prövning.)

Den svenska journalistkåren är kanske okunnig eller farligt ointresserad. Eller också är detta ett tecken på ett – medvetet eller omedvetet – urval. Undersökningar av journalisters partisympatier ger vid handen att väldigt många av dem sympatiserar med MP. Möjligen gör detta dem mindre benägna att granska partiets svek – trots att det är öppet mål.

Vad media inte rapporterar är ofta minst lika avslöjande om deras agenda som vad de rapporterar. Även den som döljer något har ett syfte.

Det finns många andra exempel. Men slutsatsen är att vi aldrig kan eller ens bör vänta oss att medias rapportering är opartisk, neutral eller balanserad. Aldrig. Denna insikt är viktig i sig. Den är en förutsättning för att vi alls skall kunna förstå vad som sker i vårt samhälle och i vår omvärld.

Som sagt: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.