Lördsagsvideos: Bränslepriser, Sossarna, Javier Milei på WEF, palestinaprotester & stoicism

Youtube: Så ljuger vänstern om bensin och dieselpriset »

Youtube: Stram migrationspolitik? Magdalena Anderssons osanningar »

Youtube: Javier Milei addresses World Economic Forum in Davos (simultantolkat) »

Talet finns dessutom med imponerande AI-översättning till engelska på X. Måste ses. »

Youtube: Public Interviews at massive Pro Palestine Protest - Konstantin Kisin »

Youtube: How to Think Clearly | The Philosophy of Marcus Aurelius »

Youtube: 9 Mental Models You Can Use to Think Like a Genius »

Helgens spellista: Våld, sprit, migration, kryptering och lydnad

Youtube: Våldet förstör Sverige »

Youtube: Söka vård för fyra öl? Socialstyrelsens nya riktlinjer om alkohol »

Youtube: Hyckleriet om migrationspolitiken – Stenevis bisarra påståenden »

Youtube: Axess TV - Panelen: Alice Teodorescu om segregationen: ”Det blev som vi hade tänkt oss” »

Youtube: End-to-End Encryption Will Be an Historical Footnote! »

Youtube: Why are People so Obedient? - Compliance and Tyranny »

Youtube: The Thick Of It - Nicola Murray accidentally leaks the data loss »

Youtube: Steak Bearnaise in Less Than 20 Minutes! | Chef Jean-Pierre »

Svensk migrationsdebatt är orimlig!

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Svensk migrationsdebatt är orimlig! »

"Sunt förnuft-människorna upprörs på sin kant av utvisningar av fullt integrerade invandrare som jobbar och försörjer sig själva. Och handhjärta-folket släpper på anhöriginvandringen i ett redan överansträngt system – för att vara snälla. Däremellan finns en kommunikativ avgrund."

KLP podcast: Migrationsdebatten, Venezuela och EU

Klassiskt Liberala Partiets senaste podcast, där jag medverkar och diskuterar migrationspolitik, Venezuela och EU.

Soundcloud » | Ladda ner »

Svensk migrationsdebatt behöver nyktra till

Sverige är på många sätt lyckligt lottat. Vi lyckades hålla oss utanför 1900-talets krig och överlevde det kalla kriget. Vi har inte drabbats av någon apokalyptisk naturkatastrof i modern tid. Hur vidriga och tragiska de få terrorangrepp vi utsatts för än är, så är deras omfattning ändå relativt begränsad. Vi har sluppit att ställas inför det storskaligt Ofattbara.

Vilket är bra, på så många sätt. (Möjligen beror det på ren tur.) Men på något sätt tycks vi ha tappat insikten om att saker och ting faktiskt kan vara på allvar.

Vi odlar en konflikträdd konsensuskultur - som undviker ansvar, uppriktighet och djupare respekt människor emellan.

Vi har släppt kontrollen över våra egna liv, lagt dem i överhetens händer och vant oss till med att även om man fuckar upp, så kan man leva på andra människors skattepengar.

Detta leder till att vi står handfallna inför många verkliga problem. Vi stannar hellre kvar i vår bekvämlighetszon än konfronterar problem och kavlar upp ärmarna. Vilket, över tid, skapar en del problem.

Bland annat en absurd och icke-konstruktiv debatt i migrationsfrågorna, där väldigt många beter sig väldigt orimligt.

Vi har de allmänfarligt godtrogna - som betraktar sig själva som de snälla och goda. De som avfärdar varje form av problematisering (ekonomi, välfärdssystemen, pensionerna, bostäderna, klantraditioner, kvinnosyn, en urusel integration...) av inflödet av människor till vårt land som rasism. Vilket är både enfaldigt och oförskämt. I själva verket gör det dessa människor till den generella välfärdsstatens (vilken de som regel omhuldar) värsta fiender. Dessutom bidrar de med sin godtrogenhet till ökad rasism, främlingsfientlighet och en fördummad debatt.

På andra sidan står något slags apokalyptisk gnällhöger - som förvisso helt korrekt identifierar ett antal problem med dagens migration. Men som så ofta överdriver eller extrapolerar att de förlorar sin trovärdighet och många människors intresse. Som har ett språkbruk som gör att man kan misstänka att de inte bryr sig så mycket om verkliga problem som om att få ösa galla över andra människor. En gnällhöger som ägnar sig åt att predika undergång, hellre än att komma med sansade och konstruktiva förslag till lösningar.

Lägg till detta att en generell välfärdsstat och öppna gränser är en omöjlig ekvation. Att erbjuda sig att försörja alla som kommer hit samtidigt som man låter alla som vill komma hit är helt enkelt inte hållbart.

Man måste välja. Även om man inte vill.

Själv anser jag att människor skall få bo var de vill, men inte på andras bekostnad. Samt att samma regelverk skall gälla lika för alla i vårt land.

Med risk för att upprepa mig skulle jag vilja utöka detta resonemang: Generell välfärdsstat, öppna gränser och demokrati - välj två. Vilket innebär att om man både har en generell välfärdsstat och öppna gränser, då skapas en situation där det uppstår en förtroendeklyfta mellan de styrande och det skattebetalande folket. Ett läge som kräver att den politiska överheten tänjer på demokratins principer och arbetsformer. Som Decemberöverenskommelsen och Januariregeringen. Vilket är att ge sig in på en väg som kan leda till platser som vi gör bäst i att undvika.

Den svenska migrationspolitiken behöver nyktra till:

• Alla människor skall ha lika rättigheter och skyldigheter inför det offentliga och vara lika inför lagen. Detta även om det kan vara både obekvämt och besvärligt att upprätthålla respekten för människors frihet, säkerhet och egendom mot dem som vill något annat. Inte desto mindre är detta absolut nödvändigt.
• Det är inte realistiskt eller möjligt med något »massåtervändande«, av så många skäl. Oavsett vad man tycker är det bara att acceptera att de flesta människor av utländsk härkomst som befinner sig i Sverige kommer att bli kvar här. Därför måste fokus flyttas från en känslodebatt till det konstruktiva. Det enda som verkligen betyder något är att vi får ordning på integrationen, öppnar den riktiga arbetsmarknaden för migranter och löser bostadskrisen.
• Så länge nyanlända slussas in i åratal (ibland årtionden) av bidragsberoende och utanförskap, så måste vi räkna ut hur notan för detta skall betalas. Kraftigt höjda skatter är ett dåligt alternativ. Egentligen finns det bara en väg ut ur detta. Det är en sjuhelvetes tillväxt i den produktiva sektorn - för att skapa de resurser som krävs. (I detta perspektiv är det knappast konstruktivt att de människor som är de största anhängarna av öppna gränser ofta också är den fria ekonomins värsta fiender.)

Svensk migrationsdebatt behöver rimlighet, verklighetskontakt, logik, konkret handling och en sammanhållen strategi - inte fler känsloutbrott och tillmälen.

För att låna en formulering ur populärpsykologin: Att göra vad som krävs för att nå dit man vill är egentligen rätt enkelt - men inte lätt.

Flyktingdebatten måste hyfsas

Den svenska migrationsdebatten är helt och hållet orimlig och ansvarslös.

På ena flanken står de som envist vägrar att se några problem med något. Och på den andra de som i allt för stor utsträckning ägnar sig åt icke-konstruktivt gnäll.

Det är dags att hyfsa debatten – och att försöka ta lite ansvar.

Saker och ting är som de är. Jobbigt, men... så intressant. Nu är det bara att gilla läget och försöka hantera situationen på ett rimligt, fredligt och vuxet sätt, innan situationen går helt över styr.

Man kan ägna sig åt the blame game om man vill. Men oavsett vems felet är, så har vi alla ett ansvar – för vårt eget förhållningssätt och för att försöka finna konstruktiva lösningar.

Till att börja med kan man konstatera att de flesta flyktingar och andra som är här med uppehållstillstånd förmodligen kommer att bli kvar i landet, oavsett vad man tycker om den saken. Det är bara att förhålla sig till.

Detta kommer att bli dyrt, både på kort och lång sikt, både för kommunerna och för de allmänna välfärdssystemen. Speciellt som de senare är konstruerade som ett pyramidspel.

Det enda sättet att krångla sig ur detta (utöver massiva skattehöjningar) är att skapa en sjuhelvetes tillväxt. Avreglera arbetsmarknaden, sänk företagsskatterna, gör det lönsamt att jobba, rensa upp i byråkratin, gör vårt land till ett skatteparadis och en tigerekonomi.

Slå fast en värdegrund som säger att alla skall respektera sina medmänniskors personliga frihet, säkerhet och egendom – och tillämpa den konsekvent, oavsett vem det handlar om. Människorna i vårt land är unika individer och skall bedömas utifrån sina personliga handlingar.

Att skydda människor mot andra är statens kärnuppgift, även i en nattväktarstat. Ge polisen nödvändiga resurser – och fokusera på verkliga kränkningar av säkerhet och egendom, istället för att lägga resurser på "brott" utan offer. Polisens uppgift skall vara att tjäna och skydda allmänheten – to serve and protect – inte att vara överhetens moraliserande ordningsmän.

Gör Sverige till en strikt sekulär stat där religion är människors privatsak – men inte tillåts påverka politiken och hur samhället fungerar. Utvecklingen skall styras av fakta och logik, inte tro.

Stoppa bidragsinvandringen och gör egen försörjning till en förutsättning för att få komma till Sverige.

Hur vi hanterar flyktingkrisens efterspel hänger även samman med ett bredare förhållningssätt till statens uppgift och funktion.

Staten skall vara liten och rättvis – och stark när det kommer till sådant som är centralt för civiliserad och fredlig mänsklig samexistens. Vi skall ha få lagar men god ordning. De medborgerliga fri- och rättigheterna skall stärkas och makten utövas öppet. Det måste gå att utkräva ansvar för hur allmän verksamhet sköts. Byråkratin måste tuktas. Meriter och lämplighet skall vara det enda urvalskriteriet när staten utser sina funktionärer.

Det börjar helt enkelt bli dags för räfst och rättarting, för att få lite ordning på landet.

---

Nämnde jag att jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt liberala partiet? »

Ett rationellt förslag i flyktingdebatten

Roten till asylkrisen är den generella välfärdsstaten. Bilden av Sverige som ett land som är alla goda gåvors givande är den direkta orsaken till att så många migranter sökt sig till just Sverige. (De tog sig knappast genom hela Europa för det fina vädrets skull.)

Hade den frihetliga principen gällt från början, då hade det inte blivit någon flyktingkris över huvud taget: Människor skall få bo var de vill, men inte på andra människors bekostnad (och inte inkräkta på andras egendom).

Jobb eller annan hederlig försörjning skall vara grundprincipen.

Personligen skulle jag gärna se ett alternativ till, nämligen att fysiska och juridiska personer frivilligt skall kunna ta på sig det ekonomiska ansvaret för en immigrants uppehälle, sjukvårdsförsäkring och alla övriga kostnader – fram till dess att rimlig egen försörjning är etablerad på ett trovärdigt sätt. Det vill säga utan att ligga andra till last. Då skapas också ett mycket starkt incitament för integration in i produktiv verksamhet.

Detta alternativ skulle kunna tillämpas redan i dag, inom dagens (förvisso orimliga) system – när det uppstår situationer där humanitära intressen kolliderar med ett fyrkantigt regelverk.

Låt då dem som kampanjar för ett eller annat ömmande fall eller en grupp flyktingar ta på sig det ekonomiska ansvaret, istället för att kräva att skattebetalarna skall plocka upp notan. Det är en rimlig princip som kan förstås av alla. Den skulle tjäna det humanitära intresset – och manifestera äkta solidaritet enskilda människor emellan. Svårare behöver det inte vara.

Då skulle vi dessutom få se hur djupt engagemanget egentligen går hos dem som idag solar sig i sin egen godhet så länge den bekostas med andra människors pengar.

---

P.S. Jag kandiderar till riksdagen för Klassiskt Liberala Partiet »

Så minskar vi Sveriges EU-avgift

Se här, ett sammanträffande som kan bli en möjlighet...

• Sverige har tagit emot en oproportionerligt stor andel av de asylsökande som kommit till Europa, flest i proportion till invånarantalet i EU.

• EU diskuterar sin budget och vill bland annat höja Sveriges medlemsavgift kraftigt.

Om det är någon stake i det politiska ledarskapet – då bör Sverige kräva kompensation för att man tagit en större del av "ansvaret" än andra under migrationskrisen, genom en kraftigt sänkt EU-avgift.

Afghanerna - migrationsdebattens "cykelställsfråga"

Frågan om de ensamkommande afghanska ungdomarna tycks ha blivit en infekterad symbolfråga för hela migrationsdebatten. Ändå är dessa fall bara en droppe i havet, dessutom med rätt speciella förutsättningar.

Det som anförts mot dem är bland annat att de är män, att de saknar ID-handlingar och att många har uppgivit en felaktig ålder. Frågan om kön är irrelevant. Identitet och ålder är däremot relevanta frågor, men där är det som det är. Ett liv i exil i Iran eller Pakistan är ofta ett papperslöst liv.

Att de är unga kan knappast hållas emot dem. Unga människor är de som har störst förutsättningar att behärska språket, komma in på arbetsmarknaden, integreras och bära sina egna välfärdskostnader. Vad som däremot kan vara problematiskt är om de kommer att ta hit äldre släktingar, som blir kostsamma för systemet. På den punkten behöver systemet stramas upp.

I en perfekt värld får människor bo var de vill – men inte på andras bekostnad.

Nu lever vi dock inte i en perfekt värld, utan har det system vi har. Vilket man får förhålla sig till, om man vill diskutera aktuella frågor.

Hur ser det då ut, om man försöker se nyktert på just denna fråga?

• De unga afghanerna har varit här i åratal, har redan kostat en massa pengar för mottagande och har som regel kommit igång med studier eller arbete. Det senare är även en förutsättning för att de alls skall få stanna, enligt regeringens (förvisso illa skrivna) förslag. De har större förutsättningar än många andra att bli "lönsamma" samhällsmedborgare.

• Många av dem har inget att återvända till i Afghanistan, då de redan levt i exil i grannländerna.

• Afghanistans framtid är ytterst oviss. Går det som det brukar gå, då kommer det att sluta i att landet blir teokratiskt, förmodligen med totalitära inslag. Dessutom har Sverige (om än i begränsad omfattning) varit inblandat i kriget i landet. And if you break it you buy it. Därför kan man diskutera om vårt land möjligen har något slags ansvar för att ta emot de unga afghanerna.

• Slutligen, sedan de kom hit har reglerna ändrats – under den långa tid deras ärenden har malts i Migrationsverkets kvarnar. Man skulle kunna argumentera för att de skall bedömas efter de regler som gällde när de kom hit, och inte bli offer för retroaktiva regler och myndigheternas tröghet.

Så, på rationella (och för all del humanitära) grunder... Låt dem stanna - om det kan ordnas på ett sätt som inte ligger skattebetalarna till last. Det finns många andra och större problem med migrationen. De här killarna har bara råkat hamna i en symbolisk tävling om vilka partier som vågar framstå som elakast mot flyktingar.

(Men om några av dem ägnar sig åt allvarlig eller upprepad brottslighet – då skall de naturligtvis ut. Då har de förverkat sin chans.)

På något sätt känns det som om detta blivit något av migrationsdebattens "cykelställsfråga" – en infekterad detaljfråga att älta och gräva ner sig i, istället för att ta tag i de stora och jobbiga sakerna.


(Edit: På förekommen anledning skall påpekas att detta är mina privata åsikter, om nu någon trodde något annat.)

En rimligare flykting- och migrationspolitik

Den svenska flykting- och migrationsdebatten gör mig deprimerad.

Ett skäl är att debatten inte rymmer någon som helst logik eller stringens. Ett annat att vänstern inte vill se de praktiska och ekonomiska problem som följer med dagens politik. Ett tredje att vänstern brännmärker alla som försöker problematisera frågan som rasister. Ett fjärde att många som vill ha en annan politik uttrycker sig obalanserat, dumdrygt och inhumant. Ett femte att vi utvisar folk som har jobb och kan försörja sig själva medan det daltas med återvändande terrorkrigare och kriminella lycksökare som tagit sig in i landet. Ett sjätte att hela den förda politiken leder oss allt längre in i den generella välfärdsstatens återvändsgränd.

Dessutom råder begreppsförvirring. Att tycka att principen om öppna gränser är bra är inte det samma som att låta Sverige fungera som något slags ymnighetshorn eller bankomat för all världens fattiga människor.

Jag gör inte anspråk på att vara uttolkare av någon ren, sann libertariansk lära. Jag kan bara stå för hur jag ser på saken, ur mitt frihetliga perspektiv.

Här kommer, för vad det är värt, mina fem cent om flykting- och migrationspolitiken...

• Människor skall ha rätt att bo var de vill, men inte på andras bekostnad.
• Liksom för all annan frihet går gränsen för denna där man kränker andras frihet, rättigheter, säkerhet eller egendom.
• Därför måste bidragsinvandringen stoppas.
• Om vi ändå vill vara snälla, präktiga och humana (förvisso fortfarande med andra människors pengar) är det bättre att vi tar emot kvotflyktingar – som verkligen flyr undan krig och förföljelse.
• Flyktingar och migranter som skaffar ett riktigt jobb och som kan försörja sig och de sina skall utan krångel kunna få permanent uppehållstillstånd.
• Människor som på ett trovärdigt sätt kan visa att de fått jobb i Sverige skall få permanent uppehållstillstånd – oavsett varifrån de kommer.
• Reglerna för EU:s fria rörlighet måste upprätthållas. Den som inte har ordnat egen försörjning inom tre månader får åka tillbaka till sitt hemland.

Detta är, som jag ser det, ett betydligt mer rättvist och rimligt system än det vi har i dag. Det är inte den perfekta, frihetliga lösningen – utan utgår från den situation vi har byggt fast oss i och befinner oss i.

I sammanhanget skall påpekas att det är den generella välfärdsstaten som är det främsta hindret för människors fria rörlighet. Den är ohållbar, orättvis och orimlig nog som den är – utan ytterligare påfrestningar.

En generell välfärdsstat och öppna gränser är två oförenliga koncept. Tyvärr har svenska folket röstat för det förra. Då får man ta konsekvenserna av detta.

Slutligen måste det fria, västerländska, sekulära, demokratiska samhällets principer upprätthållas.

Krångligare än så behöver det inte vara.

Cirkus Trump och Sverigebilden

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Cirkus Trump och Sverigebilden »

"Möjligen kan Trumps utfall få som effekt att luften rensas och att den svenska migrationsdebatten hyfsas. Man kan oroas och se problem utan att vara rasist. Man kan vara empatisk utan att vara godtrogen miljöpartist."

Bokpresentation: Massutmaning

Detta misstänker jag kan vara av allmänintresse: Presentation av Tino Sanandajis bok Massutmaning (via DGS).



Youtube »



Soundcloud »

Det var ju för väl...

Västvärlden kan andas ut.

Våra nysvenskar i affärslivet (de är fler än folk kanske tror) är inte längre portade från USA. Ehsan Fadakar får åka och träffa Facebook.

Och exakt just där försvann frågan från medias och allmänhetens radar.

Är detta en säkerhetsfråga? Till 99% – icke. Vad det handlar om är att få till ett migrationsstopp. Folk från vissa jobbiga länder får inte längre stiga på planet till USA. Så enkelt är det.

(Men tro för den sakens skull inte annat än att säkerhetsteatern kommer att biffas upp. Ge oss dina inloggningsuppgifter på Facebook, annars släpper vi inte in dig.)

En och annan människorättsaktivist kommer kanske att fortsätta protestera. Men ingen annan kommer längre att bry sig på riktigt.

Trumpen må ha överrumplat the State Department och Department of Justice – men de återfick snabbt kontrollen, får man ändå säga.

Kvar i skitländerna får folk fortsätta att drömma den amerikanska drömmen.

Det hela har en viss – mörk och cynisk – logik.


Rekommenderad läsning: Scott Adams - The Persuasion Filter and Immigration »

Migration och fri rörlighet i morgondagens EU

Läs min senaste text hos Mårtensson:

Migration och fri rörlighet i morgondagens EU »

En dystopisk spaning.

Flyktingkrisen är en logisk konsekvens av EU:s storhetsvansinne och inkompetens

Just nu ser vi hur EU:s gemensamma migrationspolitik faller samman inför våra ögon.

I grunden handlar det om ett systemfel – som går igen på många olika områden (till exempel vad gäller den gemensamma europeiska valutan).

Först får politikerna för sig att något skall hanteras på EU-nivå. Vilket ibland kan låta rätt lockande och logiskt. Om man har fri rörlighet för människor inom EU – då måste man rimligen även upprätthålla unionens yttre gränser.

Alltså bestämmer sig EU för en gemensam migrationspolitik. Men man gör inget av betydelse för att upprätthålla den yttre gränsen. Man har inget system för att fördela asylsökande mellan medlemsstaterna. Man har i själva verket ingen gemensam politik. Allt som finns är en tjusig paroll, som inte är värd pappret den är skriven på.

Detta har vi som är kritiska till EU-projektet påpekat under lång tid. EU tar sig vatten över huvudet. Vilket har viftats bort (utan att bemötas i sak) av EU-kramarna. Nu ser vi facit.

Skall man ha överstatlighet, centralstyrning och en gemensam politik – då duger det inte med en halvmesyr. Då måste man gå all in. Då måste man ha muskler för att kunna köra över enskilda medlemsstater som trilskas. Då måste man ha centrala myndigheter med stora resurser. Då måste man kunna styra upp situationen.

Vilket inte är bra, det heller. (Det skapar bland annat uppenbara demokratiska problem.) Men det är helt nödvändigt, om det inte skall bli pannkaka av alltihop. Har man tagit fan i båten, då får man se till att ro honom i land.

Det vi ser är politiskt storhetsvansinne parat med politisk svaghet och inkompetens. Allt är EU:s fel. Utan EU hade varje land kunnat styra upp situationen efter sina förutsättningar – vilket de nu ändå blir tvingade att göra. Värdefull tid har gått förlorad. Och en kris som kanske hade kunnat hanteras har helt gått över styr.

Informationsluckan i flyktingmottagandet

De sex- och rånattacker som förekom i Tyskland (och i mindre skala tydligen även i Sverige) på nyårsnatten – där kvinnor trakasserades av arabiska och nordafrikanska invandrarkillar – är naturligtvis fullständigt oacceptabla. [Länk»]

Frågan är vad man skall göra åt saken. Jag har ingen universallösning, men en tanke om ett steg på vägen. Så här...

Alla som sysslar med reklam vet att människor är mer påverkbara än annars när de byter miljö. Det är därför man får en del extra reklam när man flyttar. Det handlar om att snabbt etablera nya kontakter, mönster och beteenden. Det finns skäl att tro att att detta är ett allmänmänskligt fenomen.

Framför oss har vi nu ett stort antal människor som kommer till Sverige, främst från arabvärlden. De har hört en massa saker om Sverige – varav det mesta är skrönor, överdrifter eller rätt och slätt fel.

När de kommer till Sverige är det visserligen tänkt att de skall få information om hur det svenska samhället fungerar. Men jag fruktar att det är lite si och så med den saken. Förekommer det, då är det tydligen i SFI-undervisningen. Den har sina speciella problem, så man skall nog inte hoppas på för mycket. Och framförallt kan det ta åratal innan en flykting kommer in i SFI-undervisningen.

Här har vi alltså människor som kommer till Sverige från länder som är allt annat än demokratiska rättsstater, där statens ordningsmonopol i princip inte existerar (istället vänder man sig till sin klan), där man har en medeltida syn på kvinnan och där ofta strikta religiösa dogmer råder.

Hur skall dessa människor ens kunna veta hur Sverige fungerar och hur man beter sig här? Dumpade på avlägsna flyktingförläggningar är det förmodligen helt andra saker än den svenska samhällskoden de får lära sig.

Även de som aktivt vill ta till sig sättet att leva i sitt nya land kommer att falla tillbaka i gamla mönster – om de inte erbjuds något annat så snart de sätter sin fot här. Det fönster för påverkan som miljöbytet skapat stängs tämligen snabbt, om man inte tar tillfället i akt.

Naturligtvis måste varenda människa som flyr eller migrerar till Sverige – personligen och på ett språk han eller hon behärskar – omedelbart informeras om vad som gäller:

I Sverige vänder man sig till polisen när det föreligger fara för säkerhet, liv eller egendom. Man har inte rätt att ensam eller i gupp ta rättvisan i egna händer. Våld accepteras inte i andra fall än i nödvärn. Här har alla lika rättigheter inför det offentliga. Här respekterar man andra människors rätt och rättigheter. Här behandlas kvinnor och män lika. Här har alla myndiga människor rätt att bestämma över sina egna liv och livsval. Här är religionen något privat och samhället sekulärt. Här respekterar man alla människors sexuella integritet och privata val. Här är man ansvarig för sina handlingar och för konsekvenserna av dessa.

Detta måste förklaras, tydligt och pedagogiskt, för var och en. Det är en förutsättning för att flyktingar och migranter över huvud taget skall kunna gå vidare in i det svenska samhället. Man kan tycka att det borde vara uppenbart.

Det skulle rent av kunna vara en förutsättning för uppehållstillstånd att den nyanlände uttryckligen accepterar dessa grundläggande, gemensamma förhållningsregler.

(Det kan i sammanhanget även vara en god idé att styra upp polisen, så att den verkligen förmår upprätthålla lag och ordning. Annars uppstår ett trovärdighetsproblem.)

Myten om den oberoende journalistiken

I grundskolan hade vi en samhällskunskapslärare som bankade in följande budskap i oss: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

Precis. Så kallat oberoende journalistik är en vacker idé, men inte mer än en myt. Det gäller alla, inte minst statliga så kallade public service-media.

Det handlar om allt från att media är en del av det allmänna åsiktsdrevet till att enstaka journalisters personliga erfarenheter, åsikter, hangups och intressen styr vinkel, urval och frågor.

Alternativa nyheter, analyser och åsikter får vi i dag från bloggar, utländska media och alternativmedia som Flashback. Det finns även nyhetsaggregatorer (som bubb.la) som samlar upp sådan alternativ information på ett ställe och gör den överblickbar.

Det hela är egentligen rätt enkelt: Du måste själv söka information, värdera källor och göra en analys – om du verkligen vill veta vad som sker i din stad, ditt land eller i världen.

För att ta ett aktuellt exempel: Den som bara läser Aftonbladet eller DN kan lätt få ett intryck av att nationalekonomen Tino Sanandaji är en högljudd men oseriös deltagare i migrationsdebatten. Och den som bara läser hans blogg (och de som länkar till honom) får bilden av att flera av landets ledande mainstreammedia medvetet blundar för fakta, statistik och ekonomiska realiteter.

Här kan man inta en typisk, fjantigt svensk position och säga att sanningen är varken det ena eller andra, utan ligger i mitten. Det är med största säkerhet fel. Någon av de två bilder som förmedlas är sannolikt betydligt mer korrekt än den andra.

Detta är något man, som intresserad samhällsmedborgare, måste sätta sig in i och analysera på egen hand. Vilket kan vara jobbigt, så väl på ett praktiskt som mentalt plan. (Inte minst när åsikter ställs mot fakta.)

Men det handlar inte bara om vinkel, utan även om urval.

Övervakningsfrågorna är viktiga och angelägna. Det handlar om våra fri- och rättigheter och ytterst om vår demokrati. Nya former av övervakning som föreslås utgör dessutom ett hot mot hela vårt IT-samhälle. Och Miljöpartiets svek i dessa frågor är direkt spektakulärt.

Men i gammelmedia är det i stort sett tyst. (Utom när någon enstaka journalist får glänsa med att ha träffat Edward Snowden, utan att för den sakens skull lyckas ställa de verkligt intressanta frågorna – eller när man pliktskyldigast rapporterar om någon form av pågående rättslig prövning.)

Den svenska journalistkåren är kanske okunnig eller farligt ointresserad. Eller också är detta ett tecken på ett – medvetet eller omedvetet – urval. Undersökningar av journalisters partisympatier ger vid handen att väldigt många av dem sympatiserar med MP. Möjligen gör detta dem mindre benägna att granska partiets svek – trots att det är öppet mål.

Vad media inte rapporterar är ofta minst lika avslöjande om deras agenda som vad de rapporterar. Även den som döljer något har ett syfte.

Det finns många andra exempel. Men slutsatsen är att vi aldrig kan eller ens bör vänta oss att medias rapportering är opartisk, neutral eller balanserad. Aldrig. Denna insikt är viktig i sig. Den är en förutsättning för att vi alls skall kunna förstå vad som sker i vårt samhälle och i vår omvärld.

Som sagt: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

Public service omprövar sin syn på flyktingkrisen

Det är intressant att se hur snabbt allt svänger. De politiska signalerna ändrades – och nu är det plötsligt möjligt för public service-bolagen att vara mer allsidiga och ibland till och med kritiskt granskande vad gäller flyktingpolitiken.

SVT har börjat titta närmare på de flyktingar som återvänder hem. Rapporteringen visar att många asylsökande är intresserade av betydligt mer än bara skydd. Vilket är ett högst mänskligt beteende. Men det visar också vilken magnet Sverige har varit, med generösa regler och ekonomiska villkor. Nu skall man absolut inte dra alla asylsökande över en kam. Det finns gott om sådana som har mycket starka asylskäl. Det är dock värt att notera att den bild SVT i dag förmedlar hade varit otänkbar för bolaget att släppa fram för bara ett halvår sedan.

• SVT Stockholm: Flyktingarna som återvänder hem »

Samtidigt har Sveriges Radio tittat närmare på de ensamkommande flyktingbarnen. Även här är bilden betydligt mer mångfacetterad än vad någon har velat erkänna tidigare. Här finns allt från äkta och mycket ömmande asylfall – till ungdomar som sänts till Sverige med det uttalade syftet att sedan kunna ta hit sin familj. Men även vad gäller den senare gruppen är bilden långt ifrån enhetlig. Många unga som sänds till Sverige i syfte att få hit sina familjer är tvingade att göra detta och står – som enskilda individer betraktade – under orimlig press.

• SR: Bilden av de ensamkommande barnen är skev och förenklad »
• SR: Jörgen Huitfeldt och Magnus Thoréns reportage »

I båda fallen ovan framgår det helt tydligt att vissa människor som söker asyl i Sverige gör det i förhoppning om att de och deras familjer skall kunna leva på skattebetalarnas bekostnad. (Vilket sett ur deras perspektiv är ett helt rationellt beteende.) Andra hoppas på riktigt kunna försörja sig själva och de sina. Men resultatet blir i båda fallen ändå ofta långvarigt bidragsberoende, arbetslöshet och utanförskap på skattebetalarnas bekostnad – eftersom svensk integrations- och arbetsmarknadspolitik har havererat.

(Här bör vi för övrigt ta oss en allvarlig funderare kring hur det kan vara att politiker från hela det politiska fältet har byggt ett Sossesverige – som inte har plats för människor som vill komma hit för att jobba, försörja sig själva och bidra till vårt samhälles tillväxt.)

Hur som helst: Det uppseendeväckande är att till och med statlig public service-media i dag är öppna med att bilden av flyktingkrisen är långt mer komplicerad än man tidigare velat, vågat eller kunnat erkänna.

Eller för att uttrycka saken på ett annat sätt: Svensk public service-media gör som vanligt vad den uppfattar att den politiska makten vill att den för tillfället skall göra.

Flyktingsituationen

Ur den rapport som Migrationsverket presenterat i dag:

• Hösten 2015 råder det akut brist på boendeplatser för nya asylsökande och extraordinära lösningar behövs omgående. Alla extraordinära lösningar riskerar att bli långvariga.  
• Redan i inledningen av 2016 kommer minst dubbelt så många asylsökande att vara inskrivna hos Migrationsverket som i juni 2015. Cirka 80 procent kommer att ha ett öppet asylärende.  Den förväntade handläggningstiden för den som söker asyl idag är mellan 15 och 24 månader. En dryg fjärdedel av de som är inskrivna kommer att vara i skolålder. Behovet av långsiktigt hållbara boendelösningar där människor kan vistas under längre tid ökar. Boendet blir alltmer utspritt geografiskt och med allt större variation i fråga om kvalitet. Det medför praktiska svårigheter för Migrationsverket att bemanna och finnas på plats och det påverkar individens möjligheter att skapa sig en meningsfull tillvaro under väntetiden.  
• 2017 och åren som följer beräknas över 90 000 nyanlända med uppehållstillstånd, inklusive anhöriga, att vara i behov av bosättning i kommun per år. Även här är tillgången på bostäder en av flera nyckelfaktorer för etablering i samhället. 

Länk till rapporten (PDF) »

Flyktingströmmarna har en orsak

Man kan identifiera en händelsekedja från invasionen av Irak till dagens flyktingströmmar till Europa.

Efter invasionen hemförlovade USA den irakiska armén – utan lön, men fortfarande tungt beväpnad. Sedan började våldet på allvar, tidvis i vågor men för att på sikt eskalera.

Att al-Maliki så småningom blev irakisk premiärminister gjorde bara saken värre. Hade denne shiitiske politiker inte börjat förfölja sunnitiska politiska motståndare, då hade IS förmodligen aldrig fått fotfäste.

Konflikten i Syrien hade utbrutit ändå. Men om inte IS med tiden blivit en del av ekvationen – då hade civilbefolkningen inte blivit lika hårt klämd som den är i dag. Och då hade flyktingsituationen inte varit lika ansträngd.

Detta är inget försök att svartmåla USA eller dem som stödde invasionen av Irak. (Själv var jag först tveksam, men stödde invasionen när den väl kom igång. Så jag är lika medskyldig som alla andra.) Vad jag vill är att peka på händelsekedjan.

Och detta: Jag tycker mig observera att rätt många som en gång i tiden stödde invasionen av Irak i dag argumenterar för att stoppa flyktinginvandringen till Europa. Vilket, oaktat sakfrågan, förefaller en smula inkonsekvent.

If you break it, you buy it.