2016-02-28

Olof Palme gör sig bäst som martyr

I kväll är det alltså 30 år sedan Olof Palme mördades.

Vid tiden var jag frilansskribent / stringer i riksdagen. Bilden här intill har jag själv tagit efter något hemligt, infekterat KU-förhör på 80-talet.

Sista gången jag mötte Palme var som hastigast i Rosenbad. Möjligen verkade han lite sliten. Men så var det ju under hela hans andra regeringsperiod. Det var någon eller ett par månader innan mordet.

Som politisk skribent befann jag mig på helt fel plats när Palme blev mördad. I Göteborg, över helgen. Min far väckte mig och berättade att Palme är skjuten. Sömndrucken, var min första reaktion att i så fall måste han nog vara väldigt arg. Att han var död tog en stund att ta in. Man får för fan inte döda människor. Speciellt inte demokratiskt valda ledare.

För den som inte var med på den tiden kan det vara svårt att förstå hur konfrontativ och provocerande Palme var. Vid flera tillfällen i debatter med moderatledaren Ulf Adelsohn balanserade Palme på gränsen till jude-referenser. Han drog sig inte för att blåljuga för att försvara makten, som under Geijer-affären. Och han försökte, på riktigt, införa socialism i Sverige.

Samtidigt var Palme en gåta. I sina yngre år var han placerad på Försvarsstabens underrättelseavdelning. Han höll koll på svensk och europeisk vänster (speciellt studentvänstern), helt enkelt. De kontakter han knöt på Försvarsstaben skulle i vissa fall hänga med långt in i IB-affären. Och när Palme började jobba åt Erlander, då var han under flera år samtidigt anställd av Försvarsstaben. Det är ingen hemlighet. Det har till och med gjorts en tv-dokumentär om saken.

Sedan slog det över åt andra hållet, när Palme tog parti för tredje världen mot västvärlden på ett sätt som kanske hade ett romantiskt skimmer över sig – men som ur andra perspektiv var kontraproduktivt för alla inblandade. I den säkerhetspolitiska debatten tycktes han alltid hamna på den sida som ansåg att det var viktigare att de västliga demokratierna rustade ned än att det icke-demokratiska, kommunistiska östblocket gjorde det. Det var rätt obehagligt.

Ironiskt nog var det mordet på Palme som en gång för alla slet masken av den Kafka-artade byråkrati (i detta fall personifierad av polisen) som sossarna ägnat årtionden åt att bygga upp. Hela det debakel som följde är i vissa delar lika intressant som frågan om vem som utförde mordet och varför.

Politiken var visserligen spännande (och ibland rätt underhållande) på Palmes tid. Men jag tror ändå att han gör sig bäst som martyr eller ikon, betraktad i historiens backspegel. Tiden var, som bekant, på väg att springa ifrån socialismen.

2 kommentarer:

  1. Det jag förvånas över med en person som Palme är att en så oerhört intelligent person kan komma till så korkade slutsatser. Olof Palme är utan konkurrens Sveriges intelligentaste statsminister. Likväl torde han vara en av de sämsta efter demokratins genombrott.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Han var överklass men hatade överklassmobbarna i skolan. Så han hittade ett sätt att avreagera sig på.

      Radera

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.